Hormuzsundet har länge varit en geopolitisk flaskhals som oljeproducenter försökt kringgå. I samband med det pågående kriget med Iran har störningar i tankertrafiken bidragit till kraftigt volatila oljepriser. Men att hitta en väg runt Hormuz är en sak – att hitta en säker väg är en annan.
Därför blir alternativa transportvägar nya flaskhalsar för oljan
Redan under Iran–Irak-kriget på 1980-talet försökte oljeproducenter minska sitt beroende av transporter genom Hormuzsundet. I det så kallade Tanker War attackerade Iran och Irak oljetankers i Persiska viken, vilket störde trafiken genom sundet utan att stänga det. Gulfstaterna svarade genom att i högre grad använda alternativa landbaserade transportvägar för att få ut oljan till världsmarknaden.
Saudiarabien byggde under 1980-talet sin East-West-pipeline. Ledningen transporterar olja från landets östkust till Yanbu vid Röda havet och ger därmed Saudiarabien möjlighet att exportera olja utan att passera Hormuz.
Men en alternativ rutt innebär inte automatiskt en säker rutt.
En alternativ väg blir själv ett mål
I början av september skadades East-West-pipelinen i en drönarattack, med risk för störningar på den globala oljemarknaden. Det är inte första gången ledningen utsätts för angrepp.
I maj 2019 attackerade drönare två pumpstationer längs ledningen. Angreppet tvingade Saudiarabien att tillfälligt stoppa pumpningen genom delar av systemet och visade att en transportväg långt från Hormuz ändå kan hamna mitt i den regionala konflikten.
Det illustrerar ett större dilemma för världens oljehandel. Att bygga en ny transportväg kan minska beroendet av en viss flaskhals – men det skapar samtidigt nya anläggningar som måste skyddas.
Läs också: Ny rutt runt Hormuz – Afghanistan öppnar för ny väg. Realtid
Jakten på nya oljevägar
Saudiarabien är långt ifrån ensamt om att försöka minska sitt beroende av utsatta transportleder. När risken ökar kring Hormuz blir alternativa pipelines, hamnar och landbaserade transportkorridorer mer attraktiva – både för oljeproducenter och för länder som vill stärka sin energiförsörjning.
På andra håll i världen ökar därför investeringarna i nya vägar för oljan. Länder som tidigare haft begränsad betydelse för den globala oljehandeln kan få en större roll när köpare söker leveranser utanför Persiska viken.
Det gäller bland annat nya och utbyggda pipelines i Afrika där Nigeria försöker stärka sin exportkapacitet och dra nytta av den ökade efterfrågan på olja från alternativa producenter.
Samma utveckling syns längre österut. Landbaserade korridorer genom Centralasien kan på sikt ge nya transportvägar mot Europa och Asien. Afghanistan är ett exempel på ett land vars geografiska läge kan få större betydelse när aktörer söker vägar som kringgår de etablerade rutterna.
Missa inte: Landet lämnar Opec – historiskt bakslag för oljekartellen – Realtid
Flaskhalsarna flyttar på sig
En pipeline kan kringgå ett sund, men den måste fortfarande passera pumpstationer och terminaler. Som OilPrice konstaterar är det inte nödvändigtvis själva rörledningen som är den svagaste länken. Kritiska pumpstationer kan vara betydligt svårare att ersätta eller reparera.
Dessutom är en pipeline en fast och förutsägbar transportväg. Om kritiska pumpstationer eller annan infrastruktur slås ut kan stora delar av systemet påverkas, även om själva rörledningen är oskadd.En ny hamn kan minska beroendet av en befintlig exporthamn, men blir samtidigt själv en kritisk punkt.
Och en landbaserad transportkorridor kan minska den marina risken men öka beroendet av politisk stabilitet i de länder som oljan måste passera genom.
Det innebär att världens oljehandel inte nödvändigtvis blir mindre sårbar när nya transportvägar byggs. Sårbarheten kan i stället flytta.
Hormuz är fortfarande den tydligaste flaskhalsen. Men erfarenheten från Saudiarabien visar att problemet inte försvinner bara för att oljan tar en annan väg.
Läs mer: Oljejättar tjänar miljarder på Irankriget – Realtid
Frågan är hur många plan B som behövs
För oljeproducenter handlar det därför inte längre bara om att hitta en väg runt Hormuz. De behöver flera alternativ som kan fungera samtidigt – och som är tillräckligt robusta för att klara både tekniska störningar och militära angrepp.
Det är också en fråga om kapacitet. En alternativ pipeline kan på papperet transportera stora mängder olja, men den verkliga exportkapaciteten avgörs av hela kedjan – från pumpstationer och lagringsanläggningar till terminaler och fartyg.
Om en länk i kedjan inte fungerar hjälper det inte att resten av infrastrukturen har ledig kapacitet.
Det gör att en fungerande plan B kräver mer än en ny pipeline eller en ny hamn. Det kräver flera vägar, tillräcklig överkapacitet och alternativ som inte samtidigt faller offer för samma regionala konflikt.
Men någon helt säker väg finns inte. Om historien kring Hormuz visar något är det att när en transportled blir strategiskt viktig kommer den också att bli en del av den geopolitiska konflikten.
Missa inte: EU riskerar att låsa in sig i ett långvarigt importberoende. Realtid
