Långsam död för Europas aluminiumindustri

– Produktionen kommer att fortsätta, men på grund av marknsituationen med reducerad kapacitet.

Det säger Halvor Molland på Norsk Hydro om det norska aluminiumundret som nu står inför vad som kan bli en alltför tuff utmaning.

Aluminium kostar 1.450 dollar per ton, att jämföra med 3.380 dollar förra sommaren.

I Karmöy har Hydro just stoppat produktionen av 120.000 ton om året. Det var planerat – tekniken har blivit gammalmodig – men meningen var att anläggningen skulle ersättas med en ny. Så blir det inte.

År 2021 måste företaget låta staten ta över det vattenkraftverk som förser anläggningen med nästan gratis ström.

När det var dags att skaffa pengar till ett nytt avtal svek finansmarknaden. Norsk Hydro behöver garantier för mängden el och för priset i 40 år. Dessutom hade man behövt bygga ut kraftverket. Det saknades flera terawattimmar. Nu väljer man istället att ge upp.

Fortfarande tillverkas 180.000 ton med modernare metoder i Karmöy, men på samma ort halveras också produktionen i en anläggning som Hydro äger tillsammans med brittiska gruvjätten Rio Tinto.

Norsk Hydro skär ner över hela Norge.

I Sunndal läggs en äldre produktionslinje i malpåse. 100.000 ton försvinner. Förhoppningen är att produktionen ska startas upp igen när marknaden vänder upp.

Sammanlagt har 260.000 av Norsk Hydros kapacitet på 900.000 ton i Norge försvunnit.

I Sverige har ryskägda Kubal i Sundsvall med 400 anställda en kapacitet på 100.000 ton. Staten hjälpte i vintras oligarken Oleg Deripaska ur en akuta finanskris genom ett lån. Sedan dess tiger ägarbolaget Rusal.

Det går åt mycket energi för att tillverka primäraluminium från jordarten bauxit som företagen hämtar i länderna kring ekvatorn i Afrika.

Elen står för en tredjedel av produktionskostnaderna. I Tyskland, som mest använder brunkol, är det som dyrast. Vattenkraften gör elen billig i Norge.

Men det går inte att slå länderna kring persiska viken så länge de har tillgång på olja och naturgas.

Därför väljer Norsk Hydro hellre Qatar. Det handlar om Norges största investerig någonsin utomlands – 5,6 miljarder dollar.

Norsk Hydro bygger aluminiumsmältverket Quatalum med en kapacitet på 600.000 ton. Ett eget naturgasfält förser anläggningen med all engergi som behövs. Det har sina fördelar att samarbeta med shejk Tamim Bin Hamad Al Thani och statliga Quatar Petroleum.

Anläggningen startar försiktigt redan i år och ska vara i full produktion under 2010.

– Vi kommer att vara tillbaka vid rätt tidpunkt, säger Halvor Molland.

Qatalum får konkurrens från Förenade Arabemiratens nya anläggning Emal på 700.000 ton med samma tidplan. Att de båda konkurrenterna ligger bara ett trettiotal mil från varandra spelar ingen roll.

– Det är inte som två bagerier vägg i vägg.

Världsmarknadspriset på aluminium sätts på metallbörsen i London, London Metal Exchange. De tillverkare som betalar för utsläppsrättigheter kan inte låta kunderna betala ett högre pris – då väljer kunderna andra tillverkare.

I samma region finns redan Dubal i Dubai med kapacitet på 950.000 ton, Alba i Bahrein och Sohar i Oman. Nya anläggningar behöver inte ta hänsyn till opinioner eller statliga utredningar.

Branschens lobbyorganisation i Bryssel, European Aluminium Association, tycker att EU:s miljöpolitik med avgifter för utsläpp av koldioxid gör det omöjligt att konkurrera på lika villkor med länderna kring Persiska viken.

– Bröd går det inte att transportera över hela världen. Där kan utsläppsregler påverka. Men aluminium kan fraktas på båt. Det spelar ingen roll hur långt. Marknaden är global, säger Halvor Molland.

Att Norge inte är med i EU hjälper inte eftersom både kunder, leverantörer och produktion finns över hela Europa. Norsk Hydro låter nu sin anläggning på 230.000 ton i Tyskland gå i träda på obstämd tid. I Tyskland är elen, som mest kommer från kolkraft, dyrast i världen för företaget.

Norsk Hydro äger också produktionsanläggningar i Slovakien, Australien och Kanada. Alla riskerar att slå igen bit för bit.

– Det är inte så dramatiska förändringar på kort sikt, säger Halvor Molland.

– Det finns inte någon omedelbar risk för nedläggning. Målsättningen är att starta upp igen när marknadssituationen normaliserar sig. Men på lång sikt är det gränsreglerna för kraftintensiv industri som avgör.