Han försvarar nazister, terrorister och Milosevic

Jacques Vergès har träffat många av de män som präglat 1900-talet. Män som anses onda och som ofta har tusentals människors liv på sitt samvete.

I helgen besökte Jacques Vergès Stockholm i samband med att Djävulens advokat, Barbet Schroeders dokumentärfilm om honom, visades på Stockholms filmfestival. Realtid.se passade på att träffa den nu över 80 år fyllda grånande mannen. Vergès exakta ålder vet han knappt själv men han gissar på 82 eller 83.

Under åren sedan uppväxten på den franska ön Reunion – utanför Madagaskar – har han hunnit med ett uppmärksammat liv som advokat. Vergès har försvarat Gestapochefen och krigsförbrytaren Klaus Barbie, förintelse-förnekaren Roger Garaudy, terroristen Carlos – Schakalen, Kelkal-fraktionen och Slobodan Milosevic.

Kambodjanska khmerledare, algeriska terrorister, Togos diktator – listan över iögonfallande klienter är lika lång som efterkrigstidens nutidshistoria.

Sitt intresse och engagemang för dessa extrema människor har han ibland förklarat genom att jämföra med vad de europeiska och nordamerikanska kolonialister har ställt till med. Även en mördares motiv måste förstås, inte ens en mördare är alltigenom ond, är Jacques Vergès tes.

Jacques Vergès är en gammal vän till Mao och Kambodjas despot Pol Pot. Han studerade historia i Paris när han första gången träffade Pol Pot, som Vergès beskriver som ”en angenäm man”.

Vergès är en legend inom advokatkretsar och det går inte att träffa honom utan att 1900-talet passerar revy.

Till mystiken kring Vergès minst sagt kontroversiella liv bidrar det faktum att han var försvunnnen, som uppslukad av jorden, under 1970-1978. De vanligaste spekulationerna är att han befann sig i Kambodja hos Pol Pot eller att han fanns i Kongo eller möjligen bland PLO-folk i Mellanöstern.

När Vergès försvann 1970 var han försvarsadvokat åt PLO. När han dök upp igen åtta år senare studerade han juridik i Paris som om inget märkvärdigt hade hänt. Han har kommenterat dödsrunorna som publicerades under hans frånvaro som ”rörande”.

Gåtan lär gå i graven med Vergès för något svar kan ingen journalist dra ur honom. Vare sig orsak eller geografisk destination.

Jacques Vergès tar emot i ett kalt mötesrum på hotellet han bor på, med ett nästan uppdrucket glas vin framför sig på bordet. Inte vitt vin, djävulens advokat dricker rött.

Vad anser du om Barbet Schroeders dokumentärfilm?

– Filmen framför en bra bild av femtio års kolonialt förtryck och tortyr. Den visar mycket väl hur domstolen blivit ett slagfält, som till och med tillåter premiärministrar att döda advokater. Filmen ger en rätt korrekt bild av mina aktiviteter i mitt yrkesliv, och det är intressant och viktigt eftersom vi står inför en värld där detta fortsätter i Libanon, Afghanistan – kanske i Iran i morgon.

– Den skildrar dock bara en del av mina aktiviteter. Jag försvarar inte bara terrorister utan också såna som Cheyenne Brando (Marlon Brandos dotter), en saudisk prins, en japanska som ägt kasino i Frankrike. Tyvärr har regissören varit rädd att filmen bara skulle bli en positiv hyllning. Därför la han till vissa detaljer som är helt ogrundade.

– Till exempel ett övertrasserat konto som jag haft – vilket vikt har det? Jag kunde ju lika gärna haft influensa! Han påstår vidare mer eller mindre att jag haft en kärleksaffär med Carlos Schakalens fru. Visst finns det en stor tillgivenhet mellan oss men regissören ville göra en skvalleraffär av det hela.

– Jag har haft ett antal fall i Afrika. Det får han till att statscheferna allihop skulle vara diktatorer. Det stämmer inte. Om så vore är de i alla fall inte anklagade för att vara diktatorer. Men jag förlåter Schroeder hans feghet. Det intryck som är bestående av filmen är ändå det av förtryck och befrielse.

Skulle du kunna tänka dig att försvara Bush om han någon gång skulle bli dömd för krigsförbrytelser?

– Med stort nöje! Men han måste erkänna sig skyldig först. Det skulle ha alla förutsättningar att bli en mycket intressant rättegång. Den skulle kunna visa ursprunget till Bushs misstag, som i grunden är det västerländska samhället. De inbillar sig att om man bara viftar med vapen och pengar så faller resten av universum ner på knä. Och kvinnorna klär av sig! Men alla människor har en värdighet.

Du har också varit på tal att försvara Saddam Hussein?

– Ja. Det var 40 medlemmar i hans stam som kom med förslaget. Men hans dotter, som är gäst hos kungen av Jordanien, vände sig mot förslaget. Eftersom familjen var så splittrad i åsikter så lät jag bli att ta mig an fallet.

Somliga tolkar ditt försvar av Hussein som ett sätt att angripa USA:s utrikespolitik.

– Om Saddam Hussein ska ställas skyldig till gasattacken mot den kurdiska staden Halabja så måste vi också se på den skuld och det ansvar som de europiska företagen har. Företag som tjänat stora pengar på sälja gasen till Saddam Hussein.

Men du har försvarat Saddam Husseins vice premiärminister Tariq Aziz?

– Jo, men det är väldigt svårt att försvara just Tariq Aziz, för han har fortfarande inte fått veta vad han är anklagad för. Han sitter i fängelse men vet inte orsaken till frihetsberövandet.

Titeln på filmen är Djävulens advokat på svenska, Terror´s advocate på engelska. Vilken bild av ditt yrkesutövande tycker du att dessa titlar ger?

– De är båda publikfriande titlar. De vill chockera och dra till sig publik. Jag har inte haft någon påverkan på den aspekten. Jag är ingen producent; detta kommer med filmen.

– Titeln Djävulens advokat visar på ett teologiskt fel. Djävulens advokat i Vatikanen är inte den som försvarar djävulen utan den som försöker hitta fel på den som vill helgonförklaras. Han är snarare en åklagare eller domare.