Håkan är svensk sommar

På väg till musikfestivalen Peace and Love i Borlänge ögnar jag igenom programmet en gång till. Hur spännande är det egentligen? Många av bokningarna luktar Sweden Rock möter stadsfestival, men det verkar ju gå hem bland svenskarna. I år går Peace and Love slutligen förbi Hultsfred och blir den näst största musikfestivalen i Sverige – efter just Sweden Rock.

Somliga akter har spelat på Peace and Love flera år i rad. Nationalteaterns Rockorkester är här för fjärde året i följd och kallas ”husband” i programboken. (De spelar för övrigt in ett helt nytt album snart.) För Hanoi Rocks är det tredje året utan avbrott, och till och med långväga gäster som brittiska The Waterboys är här för andra året på raken.

Det skulle kunna kallas slapp programsättning och fantasilöshet, och jag har själv yppat just de orden. Men å andra sidan verkar bokarna – och publiken – verkligen älska just de här banden.

Raka motsatsen mot Accelerator, den überhippa tvådagarsfestivalen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Jag var där också, och trängdes med hipsters framför scenerna. Banden som bokats är så heta och nya att de knappt existerar – känns det som. Och för varje höjdpunkt (Band Of Horses, Black Kids) fanns det snopna jahaupplevelser (Neon Neon, den indiska maten). Det kostar på att vara först och kreddigast.

Då är Peace and Love en betydligt mer förutsägbar tillställning. Trygg trivsel i bussiga Borlänge.

Jag ser Sex Pistols punktera något. Exakt vad vet jag inte, men det är en av de konserter i världshistorien som jag kännt mest blandade känslor för. Ett band som förändrat så mycket genom sin blotta existens och de bieffekter det fört med sig. Det är klart att det blir till mer än en vanlig rockkonsert. Samtidigt är det just vad Pistols erbjuder: en vanlig rockkonsert. Och Johnny Rotten vet om det.

Den forna Arsenal-ligisten med de en gång så dåliga tänderna har alltid varit lite rolig och syrligt sarkastisk på samma gång. Det sitter i än i dag.

Rotten ställer krav på publiken, vill se prov på energi, på liv. ”Var har ni lärt er all denna blygsamhet?”

Men några sura gamla gubbar är de inte, och inte helt trötta, trots att herrarna natten innan hängt på Café Opera med svenska vänner från det där punkkriget som hölls för över trettio år sedan.

Jag tror inte raggarbilarna som cirklar runt Borlänge är ute efter att spöa grönhåriga igelkottar längre. Många motorburna har säkert vuxit upp med Sex Pistols maffiga, Chuck Berry-besläktade gitarriff.

Mer övertygad är jag över den plötsligt ihopkomna kombinationen Roky Erickson och The Nomads. Texas-rocklegendaren Erickson var med och uppfann psykedelian, gav Janis Joplin en knuff framåt i karriären och tusen saker till. Men han har också varit inspärrad, mentalt instabil. Tills helt nyligen, då hans släktingar beslutat sig för att rätta till situationen.

Nu står han i solen i Borlänge, på en svensk husmansfestivals största scen och har Solnas garagerock-veteraner The Nomads i ryggen. Jag spricker upp i ett stort leende och gratulerar en av bandmedlemmarnas respektive som råkar stå bredvid mig. Jag vet inte vem av oss som varit mest nervös innan spelningen.

Men det går vägen. Efter en grumlig Cold night for alligators (svår låt att starta med) kommer en skönt rockande Don´t shake me Lucifer. Vi har lyft.

Efteråt får jag höra att Roky Erickson, snart 61 år, tycker att Hasse Östlund är den bästa gitarristen han spelat med sedan Duane Aslaksen från The Aliens. Östlund kunde inte ta den överrumplande komplimangen och var tvungen att lämna rummet.

Nej, man blir aldrig för gammal för musik, eller musikfestivaler för den delen. Några timmar innan Håkan Hellströms kalasavslutning på stora scen träffar jag på hans svärmor. Jo, även änglar i poptexter har föräldrar, och nej, jag såg inga vingar, möjligen en liten ryggsäck.

Svärmor står framför den något mindre scen där Johnossi spelar. Hon campar ihop med sina väninnor och ska strax gå i väg för att lyssna på svensk reggae, som faktiskt får ganska stort utrymme på en av scenerna.

Hela balunsen avslutas som sagt med Håkan Hellström – och Zlatan i gatan vilket partaj han ställer till med. Öl serveras bara i inhängnade barområden. Så för att få mig något gott att dricka går upp till baren på kullen där man har bra utsikt över scenen från vänster sida. Den stora asfaltsplanen nedanför är proppfylld med människor.

Jag ställer mig nästan allra längt fram vid stängslet och så vänder jag mig och får se en fantastisk vy av svensk sommar. Människor av skiftande åldrar och bakgrund som dansar, sjunger med, kramas, lever upp, lever loppan. Det är dans, dans, dans – som det lika slitet som euforiskt brukar heta när journalister skriver om Håkan. Men det finns inget annat ord som stämmer in.

Så träffar jag på två tvättäkta metalkillar. Ni vet, svarta skinnjackor och svarta t-shirts med snirkliga death metal-bandloggor. Ett kort ögonblick funderar jag över om det kan vara så att de tror att Hellstrom är en tysk hårdrocksgrupp, men nej.

Jag frågar den ena hårdrockaren om det är i förenlighet med rådande metaldirektiv att digga Håkan men han skrattar bara och pekar på sin kompis flickvän. ”Det är hon som vill se honom…” Men snubben ser inte helt ledsen ut han heller, även om jag gissar att han varit lyckligast framför det tillfälligt återförenade At The Gates.

Denna natt är det dock en helt annan Göteborgs-storhet som visar var skåpet ska stå och staden ska ligga. Gaisaren som visar att man inte behöver vara en loser, baby, bara för att ens fotbollshjärta är grönsvartrandigt.

Allsång på Skansen, djuriskt kul på kullen i Borlänge – i år är Håkan svensk sommar i ett nötskal. Det är bara att gratulera alla som har nöjet att se honom på scen framför sig.

…bara sitta här i solen

o ha det lite gott så!

Nya skivor

Fleet Foxes: Fleet Foxes (Bella Union/Cooperative/Bonnier Amigo)

Ni kanske såg Musikbyråns Seattle-special på SVT nyligen. Bland alla skäggiga nya band, som det i förra veckan Sverigeaktuella Band Of Horses och dess avkomma Grand Archives, medverkade också albumdebuterande Fleet Foxes. De ligger liksom tidigare nämnda band på skivbolaget Sub Pop, där Nirvana och allt det där grunge-joxet en gång startade. (Dock släpps Fleet Foxes plattor på engelska Bella Union i vår del av världen.)

I dag är både skivbolag och musikscen förändrad. Fleet Foxes har grävt sig bakåt i backar med musik, där folkmusik, harmonisk pop och psykedelia dammats av. Det här kan bli riktigt trevligt att uppleva på festivalen Way Out West i augusti. För övrigt blev det i dag känt att Grand Archives ställt in sin spelning på just den Göteborgsfestivalen. De kunde inte få ihop ekonomin för sin turné, enligt ett pressmeddelande.

Daniel Menche: Glass forest (Important)

Daniel Menche påstår att Glass forest är den sista cd han kommer att släppa. Istället ska han bara göra lp-skivor och dvd:er. Menche gör nämligen filmer också.

Till Glass forest släpper mannen även en lp vid namn Body melt. Det här med glas i skivtiteln går igen i musiken också. Det låter som glas stundtals och är inspelat hemma hos Menche på vintern. Jag gissar att det var smällkallt.

Daniel Menche blandar organiska ljud med elektronik och det är allt annat än insmickrande. Glass forest är uppdelad i tre lång astycken. Menche har gjort ännu svårtillgängligare skivor tidigare men detta är definitivt något för Fylkingen-publiken och andra vars smak befinner sig långt ute i musikens mest opopulistiska jaktmarker.

De kanske vill kolla in Sirocco också, en cd där musikens beståndsdelar skickades till honom av likasinnade artister, som Scanner, John Duncan och Merzbow.

Rameses III:
Basilica (Important)

Rameses III är mer lättlyssnat än Daniel Menche, men håller till i någorlunda liknande musikaliska fält. Smått ambient, om uttrycket tillåts. Svävande musikmassor, ibland en aning som hos Loscil. Basilica är en dubbel-cd som följer upp trions debut Honey rose. Den här gången bjuder de på liveinspelningar som varvas med kollegors tolkningar av deras material. Keith Berry, Astral Social Club, Gregg Kowalsky och Robert Horton omtolkar just de nämnda liveinspelningar på sitt eget vis. Fascinerande ljudkonst.