Finlands sak är vår

Mokoma – Reclaim Finland. Det låter något det.

Ett lysande initiativ, ett lysande alternativ.

Mokoma avfyrades i lördags på Finlandsinstitutet i Stockholm.

Nutida finska musikakter, från electronica och rap till inåtvända singer-songwriters och bullrig rock. Varvat med svenska artister med finskt påbrå.

Som årets kritikerrosade solodebutant Anna Järvinen, som hyllas som ”årets Håkan Hellström”.

Som Laakso, vars frontfigur Markus Krunegård nyligen skrev ett helt album fyllt med finska texter, vilket blev Laaksos nya cd.

Och som Darya och Månskensorkestern. Där medlemmar från bland annat Moneybrother ställer sig bakom en tjusig dam och sjunger finsk tango och närbesläktad, passionerad musik.

Mokoma är finska och betyder ungefär ”den där”, vilket används lite nedsättande om till exempel svenskar. Ni vet, det där homosexuella landet väster om Suomi.

Det kan även användas i sammanhanget ”mokoma mukula”. Jävla unge, alltså.

Mokoma är för övrigt även namnet på ett finskt metalband i den tyngre skolan. Trässimetalli och däffimetalli – nä, så heter det inte men ni är med mig.

Att höra Laakso sjunga på finska är en upplevelse. Framför mig står två tjejer och sjunger varje textrad utantill. Vare sig de är på engelska eller på finska.

Hetkinen, Juice Leskinen är en liten pärla till låt om en av Finlands genom tiderna största rocklegender. Och låten om Stockholm City svänger som en fullpackad finlandsfärja.

Darya och Månskensorkestern är
alltid en upplevelse. Finsk tango och annat i samma anda – som gjort för att röka cigaretter ur långa munstycken i lokaler med röda sammetsdraperier. Allt medan röken ringlar sig ut mot takfläktarna och… man vaknar ur illusionen och inser att man sitter på ett mellanölskafé i Åbo.

Så långt de svenska akterna.

De finska artisterna på Mokoma är i mångt och mycket roligare än bra.

Ta Cleaning Women, med sina instrument byggda av tvättmaskinscylindrar, torktumlare, tvättlinor och torkskåp. Kul en stund. Men så startar någon slags kvasioperaröst a´ la tristare nutida metal och jag går och köper en pirog istället.

Joose Keskitalo är däremot en spännande bekantskap. Trots att hans låtar känns inåtvända. Det är den där singer-songwriter-ådran som finns i den amerikanska independentvärlden överförd till finsk mark.

Men urvalet på Mokoma ställer mig ändå frågande. Svenskdelen är klockren. Men den finska. Där finns en hel del annat att ta av.

Det finns nog så många musikaliska akter i Finland som är framåtsträvande och originella. Jag tänker på allt från Op:l Bastards och Pan Sonic till hela stallet kring Fonal Records. De sistnämnda känner musiknyfikna igen från tv-programmen This is our music som gick på MTV och SVT häromåret.

Årets finska del av festivalen kändes lite som en förövning, lite ihopskrapat, lite talangtävling.

Nästa år hoppas jag på en mokoma uppryckning.

Kyllä!