Erik Lallerstedt: Stenbecks sista ord var "Grattis"

När jag intervjuade Erik Lallerstedt för några år sedan sa han bland det mest överklassiga som jag någonsin hört någon människa i Sverige yttra.

Intervjun handlade om vilka som var hans tio favoritprylar. När vi kom in på konst och silverföremål slog han lugnt fast:

”Silver och konst ska man ärva, aldrig förvärva.”

Snobbigt skulle en del säga, medan andra tycker att det är roligt sagt.

För egen del lutar jag nog åt att det är både och.

Men tiden går och Lallerstedt har inte bara magrat en så där 25 kilo sedan sist, utan verkar också ha fått en något mer ödmjuk framtoning.

Ämnet för intervjun den här gången är ”Vilken bok förändrade ditt liv?”.

Nu verkar inte någon bok haft någon avgörande påverkan på den unge Lallerstedt.

Nej, istället
är det en maträtt som, föga förvånande, haft ett livsavgörande betydelse för mästerkrögaren som äger och driver Gondolen uppe på Söder i Stockholm och Bakfickan vid Djurgårdsbron.

Han kommer inte bara ihåg maträtten, nej han kan i detalj redogöra för var, när och hur och med vilka.

– Jag åt halstrad anklever hos trestjärnige krögaren Freddy Girardet i Lausanne på våren 1976. Gåslever hade jag ju käkat, men det här var en genialt välsmakande rätt.

Med sig på resan hade Lallerstedt stjärnkocken Victor Waldenström och Sten Kärrby, Povel Ramels manager.

Lallerstedt kommer från en gediget borgerlig bakgrund, kan man säga. Farfar Erik var arkitekt och professor och ritade flera av stans landmärken, bland andra Trygg-huset på Birger Jarlsgatan.

Pappan var också arkitekt, han har bland annat ritat det fjärde Hötorgshuset och brorsan var tidigare professor för Konstfack.

Men även borgarbarn kan ibland känna behov av att göra uppror. I Eriks fall bottnade upproret i en konflikt med pappan.

– Pappa tyckte att jag var vidlyftig och slö, vilket kanske stämde. Men pappa hade gift om sig, fått ett nytt barn och vi gick förbi varann.

18 år gammal bestämde sig Erik för att utvandra till USA. Året var 1964.

Bakom ryggen på sin pappa tog Lallerstedt kontakt med farbror Ragnar, som ägde Rex Rederier och jobbade sig över Atlanten som jungman.

– Planen var att jag skulle bli skeppsredare, precis som farbror Ragnar. Han bar krokodilskor och körde eleganta fordon. Det passade mig, tyckte jag.

Men väl i New York fick Lallerstedt påhugg som portier på klassiska Waldorf Astoria. Och på den vägen är det.

Lallerstedt beskriver sig själv som rebell.

På 70-talet bad han till exempel stjärnskådisen Harriet Andersson att fara åt helvete, därför att hon erbjöd Lallerstedts syster en filmroll.

– Jag tyckte rollen var för ekivok för min syster. Det blev skandal och pappa tvingade mig att be Andersson om ursäkt och att skicka upp en kvast med blommor.

Erik Lallerstedt hade under många år en daglig kontakt med en annan rebell, Jan Stenbeck, ”Miljardären” gemenligen kallad. Stenbeck övertalade Lallerstedt att starta en krog i Kinneviks fastighet i Gamla Stan.

– Stenbecks hjärna jobbade alltid för högtryck. Jan satt och vakade över tant Märta (Stenbecks mamma, reds anm) i sällskap med ett Nintendospel för att hålla hjärnan igång.

Hur upplevde du Stenbeck?

– Hans problem var att han var för snäll. Som människa var han inte lika hård som hade trodde att han behövde vara. Med tiden gled vi ifrån varann.

När var sista gången du talade med Stenbeck?

– Det var någon månad före hans död. Han satt på Gamla Stans Bryggeri med bland andra Kinna Bellander, fullt uppe i sitt. Jag hade gått ner i vikt rejält då och när jag gick vidare ropade han ”Grattis!” efter mig. Det var det sista han sa till mig.

Alla talar om krisen. Hur kommer den att påverka dig?

– Det är en spännande tid vi lever vi i, nu när botten gått ur. Jag har förberett mig för att klara rörelsen även i svåra tider. Man behövde inte vara ett geni för att förstå att det skulle braka.

– Jag har alltid haft stor respekt för medel. Samtidigt har jag alltid varit rädd för att bli girig. Man ska se upp med habegäret.

– Jag minns förra kraschen, i slutet av 80-talet när alla lät som rumpnissar och undrade ”Vaffö gör di på detta vis?”. ”Gubben” (legendariska krögaren Bengt Wedholm, reds anm) ringde och skrek rakt ut: ”Hur faan blir det nu?!”. Och det är likadant nu; ingen vet vart det här tar vägen.

Hur tänker du möta krisen?

– Ja, inte genom att sänka priserna i alla fall. Däremot kommer vi att ge mer för pengarna, vilket på sätt och vis är att sänka priserna. Du är tvungen att skärpa dig, vilket är bra.

– Förra krisen började vi servera en fattigmansskagen, med hälften potatis och hälften räkor. Den smakade fint men ingen ville ha den.

Hur har ditt jobb påverkat din syn på människor?

– Du hör människor som ljuger och ljuger. Det är lätt att bli cynisk, men det behöver inte nödvändigtvis vara av ondo.

När du drev Eriks i Stenbecks kåk, hur såg dealen ut då mellan dig och Stenbeck?

– Vi delade lika på överskottet. Men efter att Stenbeck dött försämrades villkoren för Pontus, som tog över efter mig. Kinneviks Anders Fällman var tydligen stygg mot Pontus.

Stämmer det att du är delägare i Noppes Bar?

– Nej, men vi i Gubbtolvan tog över hyreskontraktet och jag sitter i styrelsen tillsammans med Aje Philipson och Christer Tegnér.

Vad är Gubbtolvan för något?

– Det får du fråga Noppe om. (Noppe Lewenhaupt har inte velat kommentera frågan.)

Vem i det unga gardet imponeras du av?

– Johan Jureskog på Rolfs kök, är en fascinerande kock ovh Mattias Dahlgren, så klart.