Ericssons ordförande dömd till dagsböter

I veckan som gick framkom att jätteföretagen Ericssons och Unilevers styrelseordförande Michael Treschow otippat skulle uppträda på Boulevardteatern i Stockholm sent på lördagskvällen.

Tanken var ett upplägg med tv-programmet ”Här är ditt liv” som tema där Treschow skulle berätta fritt om sitt liv och improvisations-skådespelare gestalta berättelserna.

Realtid.se besökte föreställningen, och det här är vad som hände.

Det hela skulle börja klockan 21, och redan strax efter 20.30 var det fullt med folk i foajén och lång kö till kassan trots snöstormen.

En hel del verkade vara Treschows släkt och vänner.

Han dök själv upp vid 20.50-20.55 med en följeslagare, och gick fram och hälsade på folk.

– See you later! sa han plötsligt och försvann in i teaterns inre.

I själva teatersalongen hade folk satt sig till rätta, och de cirka 200 platserna var fyllda till åtminstone 70-75 procent.

En man satt på scen och spelade lite lätt jazz på ett elpiano.

Konferencieren Marvin Yxner skulle sedan värma upp publiken genom att fråga vad alla hette, varvid alla i publiken skulle svara högt på en gång.

På samma sätt fick publiken frågor som vilken mat man gillar bäst, vad man helst köper på apoteket, exempel på en Stockholmsförort, exempel på någon kompositör av klassisk musik, och exempel på någon bokgenre.

Pianisten fick sedan spela den kompositör som hördes mest från publiken, vilket blev Wagner som skulle spelas med stämning av Stockholmsförorten Tensta en mörk natt.

Sedan kom de tre improvisations-skådespelarna in på scenen och skulle också värmas upp genom att publiken fick ropa ut vad de ville att improvisatörerna skulle göra.

Det skulle dröja ända till kanske 21.15 eller 21.20 innan Michael Treschow själv gjorde entré på scen.

Han fick plats i en fåtölj till höger på scen vid ett litet bord, med konferencieren Marvin Yxner intill i en annan fåtölj.

Samtalet inleddes med Treschows barndom.

– Jag bodde i Helsingborg när jag var liten på en idyllisk gård, sa Treschow.

– Det var det fria bekymmerslösa livet.

Pappan var officer och Treschows lillebror var enda lekkamraten.

– Vi hade barnflickor och själv kunde jag vara rätt osynlig och hade ganska fritt utrymme att göra vad jag ville.

En traumatisk upplevelse var när nya hembiträdet Hanna började jobba i familjen.

– Hon hade en ”visselkastrull” och råkade välta ut den så att allt vatten i kastrullen kom över mig, sa Treschow.

– Jag fick åka in till sjukhus efter att min pappa smörjt in mig med en särskild salva.

Salvan var tydligen inte alls bra att använda då, varför pappan blev mer eller mindre utskälld av sjukhuspersonalen.

– Pappa tyckte om att spela ”husläkare” vilket inte var riktigt bra.

Någon stjärna i skolan var inte Treschow.

– Efter andra klass fick jag dåliga betyg, och blev påföljande sommar tvungen att cykla 5 kilometer varje dag till en skola på landet för att läsa upp mig.

Treschow var 7 år då.

Här flikade improvisatörerna in och gestaltade hur officerspappan smörjt in Treschow med salva och ”körde fram” cykeln åt sonen och sa adjö till honom när han cyklade iväg till skolan.

– Det där var inte riktigt rätt framtoning, kommenterade Treschow skrattande därefter.

– Vi hade det verkligen inte så att jag ”fick cykeln framkörd” när jag var liten.

– Jag fick göra allt själv.

Sedan kom Treschow in på hur han i tredje klass fick börja i en större skola med en lärare som bar fluga.

Improvisatörerna gestaltade hur det kunde se ut då skolans elever med Treschow fick läsa böcker samtidigt som de utövade idrott och skulle äta skollunch.

– Ni verkar inte ha varit med på den tiden, sa Treschow efteråt.

– Vi fick absolut inte någon lagad mat i skolan, utan hade med oss egna smörgåsar.

– Själv hade jag med mig medwurst-smörgåsar, men dem bytte jag bort mot limpsmörgåsar med socker på.

Därefter berättade Treschow om hur han själv plötsligt fick flytta till sin farmor och farfar som bodde i Halland på en stor gård med djur.

– Jag lämnade min lillebror ”Toste” bakom mig, och jag vet inte varför mina föräldrar valde att göra så, sa Treschow lite sorgset.

Brodern Toste heter egentligen Henrik.

– Mina föräldrar hade läst Frans G. Bengtssons bok ”Röde Orm”, och bestämde sig innan han var född för att döpa honom till Orm om han blev rödhårig.

Men det blev han inte, så då fick han kallas för Toste istället. Bokens huvudfigur är Orm Tostesson.

På gården dit Treschow flyttat blev det sedan dramatik när boskapen insjuknade i mul- och klövsjuka.

Det gjorde honom ledsen eftersom han fäst sig vid djuren.

– Jag älskade att hjälpa till och mjölka korna.

– Jag kunde namnen på dem alla; Rosa, Sara och allt vad de hette.

När korna blivit smittade fick de tas ut på gårdsplanen och skjutas en efter en.

– Jag kan fortfarande höra skotten inom mig.

– Alla fick slaktas.

– Då när det hände förstod jag inte vad detta berodde på, men jag har fått det berättat för mig i efterhand.

Sjukdomen gjorde att hela gården fick isoleras i flera månader.

– Det som var bra med det var att jag slapp skolan, sa Treschow.

Han var 8 år när detta hände.

Därefter kom konferencieren in på ett pojkstreck som Treschow och hans bror utfört.

– Min pappa var väldigt väderintresserad, och hade konstruerat en särskild regnmätare som han hade för att mäta nederbörden.

– Men jag och Toste brukade kasta sten på den, och den som träffade först vann.

Det slutade med att regnmätaren skadades och pappan blev fly förbannad.

– Det var enda gången jag har fått en örfil av mina föräldrar.

– Som straff blev jag och Toste utskickade i skogen en hel dag för att utföra skogsvård.

De både blev instruerade om att rensa bort gräs och annat ogräs som växte runt träden.

Improvisatörerna började här gestalta hur officerspappan (här spelad av en kvinna) bistert marscherade ut med de båda sönerna till skogen. De höll på tills det blev sen natt och de plockade upp sina limpsmörgåsar med socker på, varefter de gick hem igen med pappan.

– En korrigering bara, sa Treschow efter gestaltningen.

– Min pappa agerade aldrig arbetsledare på det sättet.

– Han bara lämnade oss i skogen.

Därefter blev det internatskolan Lundsberg för Treschow.

– Där utövade vi en hel del idrott.

– Vi gjorde alla olika idrotter, men det var inte frivilligt från min sida.

En av grenarna var skidskytte.

– På skytte var jag hygglig, men inte på skidor.

– En gång trillade jag på det tyska Mauser-gevär vi blivit tilldelade.

– Det var väl skidskytte och stavhoppet som var de svåraste idrotterna för mig.

En hel del bollsporter blev det också. Men ingen ishockey.

– Nej, då hade jag väl varit tvungen att bara hålla mig fast i sargen, sa Treschow.

I fotbollen var det ganska fritt vilken position man skulle spela i laget, men Treschow höll sig mest till backlinjen.

Konferencieren tog upp en dramatisk händelse i Treschows ungdom, då han tog sig in på ett dansställe en lördagkväll utan att betala.

– Jag plankade in på en dansbana med några barnflickor till mina bröder.

– Jag var väl 14-15 år då, men vi åkte fast.

– Och jag minns fortfarande hur vi blev åthutade att ”Ni har smetit in era djävlar!”

Videoklipp med Treschows entré och sorti:

Sedan kom polisen till platsen och Treschow blev kallad till förhör.

– Jag tänkte att det där var något som jag kunde fixa själv utan att behöva blanda in mina föräldrar.

Men hela saken växte och blev till och med en riktig rättegång.

– Min pappa blev rasande, för han hade en dag tidigare varit på middag med häradshövdingen som berättade att ”Jaha, imorgon ska jag till domstolen då din son ska stå inför skranket.”

Pappan hade alltså inte alls blivit informerad om det.

– Den gången lärde jag mig den nyttiga läxan att man alltid ska berätta om dåliga nyheter.

I domstolen dömdes Treschow sedan till dagsböter för dådet.

– Det gjorde att min pappa drog in min veckopeng på 75 öre i veckan under ett antal veckor därefter.

– Domen mot mig står nog fortfarande i straffregistret skulle jag tro.

Improvisatörerna gestaltade här hur Treschows pappa var på middagen med Häradshövdingen, och blev informerad om rättegången. Som de spelades upp det blev det först gräl mellan de båda, varefter de blev fyllekompisar.

– Ja, ungefär så kan det ha gått till, sa Treschow.

Konferencieren ville därefter veta när Treschow var med om sin första kyss.

– Den första som var på allvar kom väl under min tid på Lundsberg.

– Jag blev kär i en lärardotter, och det var ingen lätt relation.

– På den tiden var Lundsberg en pojkskola, så det blev mycket smygande.

– Det var svårt att hela tiden försöka hitta hemliga mötesplatser.

En gång blev det dramatik då Treschow och en kompis skulle hälsa på lärardottern.

När de kom till lärarbostaden smög de in i lärarens gillestuga där de satte sig och väntade på lärardottern som hette Gunilla.

– Och plötsligt så kom läraren in i gillestugan.

– Vi frös till is och satt helt orörliga.

– Än idag vet jag inte om läraren visste om att vi faktiskt satt där.

– Han gick runt lite och letade efter en bok, släckte sedan och gick.

– Satt ni kvar sedan och väntade på Gunilla? undrade konferencieren.

– Nej, chocken var så stor hos oss, så vi ”sjappade” nog med detsamma, sa Treschow.

En annan minnesbild som Treschow berättade om, var att pappan var disciplinerad och ordningssam.

– Han var inte sträng även om han var bestämd.

– Min pappa var en bra person.

– Min mamma var mer psykologisk, och insåg att jag var omogen och levde det bekymmerslösa livet.

– Under ledigheterna från Lundsberg satte hon mig i soffan och hade särskilda ”brukshundsklubbs-samtal” med mig.

– Hon ville veta vad jag hade för värderingar.

– Det blev obehagliga övningar, för jag kunde inte svara på någonting.

– Så min mamma höll långa monologer.

– Men det gjorde enorma intryck på mig.

Improvisatörerna visade här upp hur mamman förmanade Treschow det ena och det andra, och frågade vad han tyckte om. ”Labrador-hundar”, svarade Treschow-skådespelaren. Efter att de pratat ett tag blev de känslosamma. ”Mamma!”, sa improvisatören som spelade Treschow varefter de gick iväg arm i arm.

– Det var nog nära hur det verkligen var, kommenterade Treschow.

Sedan var det paus i en kvart, och andra aktien inleddes med att konferencieren kom in på att Treschow verkligen verkar gilla de här föreställningarna på Boulevardteatern där en gäst bjuds in till ett ”Här är ditt liv” med improvisations-skådespelarna.

– Vi har sett dig här tre gånger nu, inte minst under föreställningen med din frus syster; Alfons Åberg-författarinnan Gunilla Bergström, sa konferencieren.

– Och du som hög direktör ”hänger” ju med potentater som Mandela, Clinton och Putin.

– Att jag ”hänger” med dem är kanske att ta i, sa Treschow.

– Här får du i alla fall två säsongsbiljetter till Boulevardteatern, så kan du ta med dig Putin, sa konferencieren.

– Han kommer säkert, svarade Treschow.

Berättelsen om Treschows liv kom sedan in på utbildningen vid Lunds Tekniska Högskola där han läste till kemi-ingenjör.

– Det var mer en slump att det blev så, sa Treschow.

– Ingen sa åt mig att göra det.

– Mina föräldrar hade inte läst på universitet.

– Och att jag just valde kemi berodde på att det var den mest ”styrda” utbildningen.

– Det passade mig för jag behövde ha ordning så att jag inte slarvade.

– Men i efterhand vete fan om det var ett så smart val av utbildning.

– Det var ju svårt.

– Man fick ligga i ordentligt för att klara av det.

– Själv fick jag göra många omtentor.

Som färdig kemi-ingenjör fyra år senare, anställdes Treschow sedan vid företaget Bahco.

– Min roll var att jobba med miljörelaterad verksamhet såsom rökgasrening.

– Jag anställdes eftersom företaget behövde kemi-expertis.

– Men där måste de ha missat något under anställningsintervjun.

– Den andra veckan jag jobbade på företaget kom en delegation från företaget till mig och ställde en fråga om kemi.

– Jag kommer inte ihåg längre vad frågan handlade om, men jag kunde hur som helst inte svaret på frågan.

Improvisatörerna spelade här upp hur Treschow satt vid någon rörledning och skruvade på en kran, medan delegationen kom. ”Tänt var det här!”, skrek improvisatören som spelade Treschow och iscensatte en stor explosion men kunde sedan inte svara på frågan. ”Det luktar mäsk!”, sa improvisatören från delegationen, och så kom sketchen in på att Treschow som kemist gjorde hembränt.

– Successivt insåg min chef att att jag inte var lämpad för teknisk utveckling, så jag flyttades till försäljningsavdelningen.

Under sitt andra år på Bahco fick Treschow sedan en ny chef.

– Vi skulle öppna verksamhet i Frankrike, och min nya chef tänkte ”Varför inte skicka mig dit?”

– Så jag fick i uppgift att starta ett dotterbolag i Frankrike.

– Sedan hade vi då även på gång en order från det franska elverket på rening av utsläpp från oljeeldade elkraftverk, och jag fick till uppgift att hantera det också.

Treschow har i efterhand funderat på att han fick ett så stort förtroende att göra det han blev utsedd till i Frankrike.

– Det var ingen som kom på tanken att fråga sig om jag över huvud taget var lämpad för detta.

– Det var bara någon som sa att jag skulle göra det.

Sagt och gjort så bilade Treschow iväg mot Frankrike.

– På vägen stannade jag i Malmö och åt middag med min mamma, som sedan vinkade av mig när jag tog båten ner till kontinenten.

Improvisatörerna tog här vid med officerspappan och mamman som skulle vinka av sonen med sina väskor. De kom då in på långa franska haranger.

– Nej, det där stämde inte riktigt, skrattade Treschow.

– Jag kunde ingen franska.

– Det enda franska med mig var att jag hade en fransk bil.

– Språkmässigt hade jag bara med mig min Lundsbergs-franska.

– Som naturvetare är man ju inte inriktad på att lära sig språk.

– Själv hade jag ägnat mig mer åt idrott.

Som led i sin utnämning i Frankrike, blev Treschow därför skickad på två veckors intensivkurs i franska.

– Jag sattes på ett hotell med en lärare, som sa att det var fem olika lärare som skulle turas om med mig.

– Han sa att ”Från och med nu kommer vi bara att prata franska!”

– Jag svarade ”Men jag kan ju ingen franska!”

Improvisatörerna gestaltade här hur det kunde ha gått till, då läraren pratade vitt och brett på franska medan Treschow stod helt stilla och oförstående. Det slutade med att de två lärarna bjöd honom på franskt vin och ett fylleslag.

– Ja, det blev väldigt mycket charader i början, berättade Treschow.

– Efter de två veckorna hamnade jag med ett amerikanskt par i hissen, som sa något till mig på engelska.

– Jag förstod precis vad de sa, men fick inte ett ord engelska ur mig.

– Det blev en sådan ”språkblockering”.

Och ett år senare så beställde det franska elverket storordern på rökgasrening.

– Vi bjöd upp fransmännen till Bahcos fabrik i Enköping, och de såg förvånade ut när vi bjöd dem på camembert-ost med hjortronsylt.

Treschow kom här in på hur nyttigt det är att skickas ut i världen och pröva sina vingar.

– Jag tror det är ett sätt att hjälpa unga, att låta dem ta steget ur sin ”comfort zone”.

– Det är väldigt utvecklande.

– Sedan kräver det en hel del arbete och disciplin för att lyckas.

– Men man får väldigt mycket självförtroende.

Konferencieren tog upp ett projekt som Treschow varit inblandad i, i Stockholms-förorten Botkyrka med skolelelever i högstadiets åttonde och nionde klass.

– Botkyrka är ju ett rätt tufft område, sa konferencieren.

– Bakgrunden till det här projektet är att jag från början var mentor åt en pojke som senare blev skol-ledare på den här skolan i Botkyrka, sa Treschow.

– Det är ett invandrartätt område med många problem.

– Men det finns väldigt många duktiga elever där, som ofta kan tre språk.

– Min tanke var att kunna inspirera dem att börja läsa naturvetenskap och teknik, eftersom vi behöver fler ingenjörer här i Sverige.

– Få vill utbilda sig till det, och det har att göra med att det saknas förebilder.

Idén med projektet var därför att skol-ledaren skulle hitta duktiga elever, och så skulle Treschow hitta företag som kunde bli mentorer åt eleverna.

– Sedan kom det med fler och fler elever och företag, och även en hel del föräldrar har engagerat sig, berättade Treschow.

– Det är ett riktigt intressant projekt.

Improvisatörerna gestaltade här en slapp och ointresserad ungdom som pratade ”Rinkeby-svenska” i samtal med Treschow.

En händelse som Treschow är särskilt stolt över, var när en av ungdomarna i projektet under ett besök kom fram till Treschow.

– Han var 13-14 år med en liten mustasch, tittade mig djupt i ögonen och sa: ”Nu vet jag vad jag ska göra, Michael. Jag ska studera på KTH.”

– Då kändes det bra.

Treschow medgav att han delvis tagit initiativ till projektet av egenintresse som företagsledare.

– Hela industrin är beroende av ingenjörer.

– Vi måste säkerställa att företagen inte ska behöva leta efter ingenjörer i andra länder.

Här kom konferencieren in på Treschows intresse för länder som Indien varifrån företag numera sköter en stor del av IT-tjänsterna åt företag på andra håll i världen.

– Företag som IBM, Infosys och Tata Consulting sköter från sina verksamheter i Indien en stor del av världens IT, och på det sättet kan man säga att de ”sköter våra kontor” här.

Treschow har själv varit en hel del i Indien, och även engagerat sig i indiska företag där han besökt de årliga aktieägarstämmorna.

– Jämfört med våra bolagsstämmor här i Sverige, är stämmorna väldigt bökiga och skrikiga.

– Folk talar i mun på varandra, och det går inte att styra.

– Det är ett stort folknöje i Indien att gå på bolagsstämma och ta tillfället i akt att skälla på allt och alla.

– Det är stökiga tillställningar.

Treschow har dock sluppit att vara ordförande för sådana indiska bolagsstämmor.

– Det var kul att besöka sådana stämmor. Bara jag själv slapp försöka leda dem.

Här blev det tacksamt för improvisatörerna att gestalta en sådan indisk bolagsstämma där alla pratar i mun på varandra. En av improvisatörerna spelade Treschow som försökte mana de övriga som pratade engelska med indisk brytning. ”We must have some structure!”, sa Treschow-skådespelaren. Det slutade med att Treschow och indierna blev goda vänner.

– Vi skulle kunna anlita er som företagets representanter på vår indiska bolagsstämma, sa Treschow till skådespelarna efter sketchen.

Konferencieren undrade sedan hur det faktiskt har varit att träffa tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton.

– Hur är han egentligen? undrade konferencieren.

– Det kan jag egentligen inte säga, sa Treschow.

– Jag har träffat honom två gånger.

– Men det man slås av är att när du pratar med honom, så är han bara intresserad av dig, av att förstå det man säger och att prata med dig.

– Då bryr han sig inte om någon annan.

– Det är rätt otroligt, med tanke på alla han hade att ta hänsyn till.

– Han var väldigt ”närvarande”.

Sedan kom samtalet in på tidigare sydafrikanska ledaren Nelson Mandela.

– Han är min favorit, sa Treschow.

– Jag har träffat honom tre gånger; två gånger i Sverige och en gång i Pretoria.

– Han har varit med om så mycket.

– Han satt ju inspärrad i många år, men har ändå så snälla ögon.

– Han är väldigt ödmjuk till sättet.

– Det gör att man får en känsla av att han är ett ”högre väsen” än en människa.

En gång hade Treschow ett möte med Mandela i Sverige mitt under smällkalla vintern.

– Då tog han emot i långkalsonger, berättade Treschow.

Mandela fick Nobels fredspris tillsammans med tidigare sydafrikanska politikern FW de Klerk som Mandela efterträdde som Sydafrikas president på 90-talet.

– Inte minst var det de Klerk som möjliggjorde ”det nya Sydafrika”, sa Treschow.

Konferencieren frågade sedan om hur det var för Treschow att möta ryska topp-politikern Vladimir Putin.

– Han är en makthavare som gärna låter sina besökare vänta innan han tar emot, sa Treschow.

– Jag hade ett intressant möte med Putin.

– Fast han alltid har med en grupp experter under möten, så svarar han själv på alla frågor.

– Han är oerhört påläst och kunnig.

– Han är även bestämmande och lite provokativ.

– Ibland svarar han genom att ställa motfrågor.

Improvisatörerna spelade här upp hur Treschow kom på möte till Putin som sa till flera gånger om att Treschow nog ska få vänta lite till. När Treschow till slut blev inkallad till mötet, så fick Treschow aldrig prata direkt med Putin utan via en mellanperson medan Putin själv satt och rökte cigarr. ”Michael Treschow”, hälsade Treschow-skådepelaren och sträckte fram handen till mellanpersonen i början av mötet. ”His name is Mr Putin”, sa mellanpersonen varvid publiken skrattade högt.

– Jag har då aldrig sett Putin röka cigarr och dricka alkohol under möten, svarade Treschow.

Konferencieren frågade sedan om folk som Treschow stött på som på olika sätt varit ”hjältar”.

– Min chef på Bahco som skickade mig till Frankrike, var definitivt en hjälte.

– Han hade det ”lagom dåliga omdömet” att fatta det beslutet.

– Han vågade skicka mig som helt oerfaren.

– Det hade lika gärna kunnat gå helt åt skogen.

Senare jobbade Treschow i USA åt företaget Atlas Copco.

– Då var det en chef där som hade det lagom dåliga omdömet att utse mig till ansvarig för tillverkning och produktutveckling.

– Även den gången innebar det att jag fick ett ansvar lite utanför min comfort zone.

Treschow själv utnämnde vid ett senare tillfälle en person långt ner i organisationen till fabrikschef med ansvar för att utveckla de fabriker som Treschow var chef för.

– Han var en underbar person, men har tyvärr gått bort.

– Han kom från ingenstans och utförde otroliga bedrifter.

Som dold talang tog konferencieren upp att Treschows fru anser att Treschow är en hejare på att packa bagage inför resor.

– Jag har tvingats bli bra på det eftersom jag har rest så mycket.

– Och det är ju ganska lätt för män att packa, eftersom man inte behöver ha med sig så mycket.

Improvisatörerna visade här hur det skulle kunna se ut hemma hos Treschow och hans fru inför en resa, då frun är desperat medan Treschow lugnt och sansat bistår med sin packningsexpertis. ”En tandborste och en Bamsebok är allt du behöver ha med dig. Boken kan vara bra att ha för barn du träffar på”, sa Treschow-skådespelaren.

– Det där fångar ni inte riktigt korrekt, replikerade Treschow.

– Är det något min fru Lena är duktig på, så är det att få ihop kombinationer som jag aldrig skulle klara av.

– Det fick ni inte med, så där måste ni göra er hemläxa bättre.

Samtalet kom sedan in på hur man blir en bra ledare.

– Det handlar ändå om att ”få med sig” människor; att ”få med” dem man ska leda och få dem att följa med, svarade Treschow.

– En bra ledare ska inte bara bestämma.

– Man måste få med sig folk.

– Det gäller allt, även privatlivet.

– Man ska inte gå in för att ”ta över”.

– Man ska försöka ”hjälpa till” och utveckla kreativiteten hos folk.

– Det är lätt hänt att man direkt försöker genomföra sina egna idéer, innan man ens har lyssnat på sina medarbetare.

Treschow föreslår istället att man först lyssnar på medarbetarnas alla förslag i en viss fråga, för att sedan till sist presentera sin egen eventuella syn på saken.

Han föreslår även att man för att bli framgångsrik ledare gör många olika saker.

– Då får man ett självförtroende, och blir inte rädd för att ta sig an nya arbetsuppgifter.

– Man får en nyfikenhet.

Och inte minst krävs det hårt arbete och disciplin för att nå långt som ledare, menar Treschow.

– Det är väldigt krävande, vilket man lätt glömmer.

Själv har Treschow fått ett specialintresse för design.

– Jag ägnar mig en hel del åt det.

– Design är kreativt för mig.

– Ofta saknas det bra design, men ska vi slåss mot kineserna och andra så krävs det.

– Konkurrensen är mycket hårdare nu än förr.

– Tidigare kunde svenska exportföretag resa ut till 20 olika länder.

– Men nuförtiden är exportföretagen kanske ute i 120 länder.

– Det är större möjligheter nuförtiden, men även mer konkurrens.

När det gäller svenska företag och svenskar anser Treschow att vi är bra på att jobba självständigt samtidigt som vi är flexibla.

– Vi hittar sätt att lösa uppgifter.

Treschow betecknar det även som att vi i Sverige är ”ingenjörs-mässiga” och skulle kunna vara snabbare.

– Man måste förstå att det är hård konkurrens mellan företag, anställda, regioner och länder.

– Se på Grekland som nu håller på att kollapsa.

– Det är en helt annan värld än den jag från början var i.

Till sist kom konferencieren in på frågan vad Gud skulle säga till Treschow när Treschow dör och kommer till himlen.

– Jag tror att Gud kanske skulle säga att jag fixade det här ganska bra.

– Efter mina förutsättningar så blev det hyfsat bra på olika sätt.

– Och nu blir det spännande för mig här fram till ”finish line” under spurten.

– Jag känner det som att det är nu jag har till uppgift att utnyttja allt det jag lärt mig.

– Sedan kommer jag att göra annat som att ta hand om min familj, njuta, se nästa generation växa upp, och försöka bidra.

– Det finns väldigt mycket spännande att göra.

Konferencieren kom in på att både Treschow och konferencieren har döttrar som vuxit upp.

– Så då kommer vi båda snart att bli morfäder, sa konferencieren.

– Det kommer du nog att bli före mig, sa Treschow.

Här stämde improvisatörerna som final upp i en sång där de som refräng valde just Treschows egna ord ”efter dina förutsättningar”. En av skådespelarna rappade loss i ett solo som tack till Treschow för Botkyrka-projektet, vilket ledde till applåder innan sången ens var slut.