En politiskt korrekt kvasihistoria

Jaså, 62.888 svenskar steriliserades av staten. Flå´t!

Hoppsan, där strök tydligen några miljoner människor med av ohejdad vana. Sorry!

Det drar en ursäktande trend över samhällslivet just nu. Synderna ska förlåtas, misstagen erkännas och de styrande renas från tidigare generationers inkarnerade ondska. De träder fram som renhetens vita skepnad mot historiens mörka relief. Manéret sprider sig till PR-konsulterna som för dyra fakturor viskar sitt kardinalråd: ”gör en pudel, lägg dig platt”.

Historikern Jenny Björkman problematiserar det här aktuella fenomenet i sin krönika i senaste numret av tidskriften Populär Historia. Hon undrar om inte det ständiga tjatet om förlåt kan leda fel: ”Det landar inte sällan i något slags politiskt korrekt kvasihistoria.”

Klokt tänkt. Det är vår egen ondska vi söker i detta tvångsmässiga förlåtande av synder i en annan tid. Processen är knappast kunskapsbildande, utan syftar mer till att lägga bekvämlig distans till de övergrepp som stater och andra aktörer i samtidshistorien iscensätter just nu. Genom ett generöst trollslag har vi ju förlagt ondskan till några obegripligt enfaldiga tokstollar långt bort i historien, eller i alla fall på behörigt avstånd från vår egen tid.

Men kan man förlåta en paranoid ledare som ser en folkefiende i varje rysk bonde eller att renhetsälskande svenska politiker försöker värna den svenska rasen genom att skära bort äggledarna på tiotusentals olämpliga kvinnor?

Naturligtvis inte, varje sådant enskilt övergrepp är oförlåtligt, det kan aldrig lämnas ogjort eller mildras i något förföriskt reningsbad femtio-sjuttio år senare. Det enda vi kan göra är att hedra offren, ge dem ersättning och upprättelse och mödosamt försöka lära oss av det som har hänt. För att förhindra att det kommer tillbaka i nygamla skepnader.

Jenny Björkman konstaterar: ”Historien är full av övergrepp. En del har begåtts av enskilda, andra i lagens namn. I stället för att be om ursäkt för dem borde vi ägna oss åt att försöka förstå dem; varför de kunde ske och hur. Det skulle kunna lära oss något om hur vi undviker att göra samma misstag i framtiden.”

På detta utforskande område är det ovanligt skralt beställt. Lika skramligt överhängt som vi fyller samtiden med magiska ”flå´t”, lika stort är tomrummet efter forskning om mekanismerna som leder fram till de organiserade övergreppen mot enskilda och folkgrupper. Ett undantag utgör boken ”Genocide, A Comprehensive Introduction” av Adam Jones, som något hjälper oss att förstå det oförståeliga.

Förutom att beskriva aktuella och tidigare folkmord i historien, presenteras här också de sociala, politiska, psykologiska och ekonomiska mekanismerna bakom processen som leder fram till övergreppet. En riskfaktor är till exempel ledare och grupper som drivs av sjuklig narcissim och tvång att berika sig på andras bekostnad. De upplever sig inte som angripare, utan som om de försvarade sig genom att förlägga den inre ondskan på en yttre fiende som förgörs: en individ eller en hel folkgrupp.

Framöver kan vi lika gärna slippa det till intet förpliktande ursäktandet av gamla synder och i stället anstränga oss för att dra lärdom av historien. Inte klä vår samtid i aningslös självgodhet, utan reagera mot de övergrepp som pågår just nu.

Runt omkring oss.

Det är det enda vi kan göra något åt.

Källor:

Jenny Björkmans krönika kan läsas i Populär Historia 4/2008 sid 20.

Adam Jones standarverk ”Genocide, A Comprehensive Introduction” kom ut 2006 på Routledge förlag. ISBN O-415-35384-X

Uppgiften om antalet steriliserade i Sverige under perioden 1935-1975 är hämtad ur boken ”Oönskade i folkhemmet, rashygien och sterilisering i Sverige” av Gunnar Broberg och Mattias Tydén, utgiven på Dialogos förlag 2005.