Emrik sjunger om Thomas Jisander

Våren är på väg med stormsteg. Då ska man inte sitta inne.

Vad gör jag? Jo, jag blir sugen på att testa Rock Band, hett nytt dataspel.

Men det lär få vänta ett tag. Spelet släpps förvisso i Europa den 23 maj men inte i Sverige.

Det kommer bara till England, Tyskland och Frankrike – och till att börja med endast på Xbox360. En månad senare släpps det till Wii, PS2 och PS3.

Electronic Arts har ingen aning, eller säger sig inte ha någon aning, om när Rock Band kan tänkas nå Sverige. Priset är dock klart: 2.000 kronor, dubbelt så mycket som i USA.

Så jag får vänta. Under tiden går jag på konserter och bio i vårsolen.

Var och lyssnade på två sura gamla grungegubbar på Debaser Medis i tisdags. The Gutter Twins är Greg Dulli från Afghan Whigs och Mark Lanegan från Screaming Trees (även känd som sångare i Queens Of The Stone Age). Jag gillade båda herrarnas tidigare band när det begav sig och den här kombinationen skulle kunna ha blivit hur bra som helst.

Men det känns mer än lovligt jämntjockt på scen. När sedan huvudpersonerna är så långt ifrån ”let me entertain you” du kan komma känns det som om de kunde ha bättre saker för sig. Snart släpper Mark Lanegan loss sin mörka stämma på en ny duettskiva med Isobel Campbell. Hoppas den turnén letar sig till våra breddgrader också.

Smög även in på en biograf i veckan och viddade Be kind rewind. Michel Gondrys senaste, visuellt fantasisprudlande extravaganza har svensk biopremiär i kväll.

Gondry är regissören bakom udda filmer som Human nature, Eternal sunshine of the spotless mind och The Science of sleep. För att inte tala om Gondrys musikvideor åt Foo Fighters, Daft Punk, Kylie Minogue, Rolling Stones – och så den berömda legovideon åt The White Stripes.

I ovanlig ordning flyttas det omkring pappfigurer och sammanställs kluriga små hemmabyggen i Be kind rewind. Gondry förnekar sig minsann inte. Samtidigt är historien ganska jordnära och allmänmänsklig. Med ett feelgood-slut och allt.

Jack Black (Tenacious D, School of rock) råkar avmagnetisera alla videoband i den butik rapparen Mos Def arbetar i. För att dölja fadäsen börjar de spela in egna versioner av filmerna. Kunderna blir överförtjusta i dessa nyinspelningar och snart vill alla ha ”Sweded films” som paret kallar sina skapelser.

Roligt upplägg och en underhållande film i all sin knäpphet. Totalt oväntat med alla Fats Waller-referenser också. Och uttrycket ”att sweda” har redan gått in i den populärkulturella vokabulären.

Knäppa upptåg ligger i luften just nu. Ta bara Gnarls Barkley, duon bakom hitlåten Crazy, som har lagt ut sitt nya album på internet för gratis nedladdning.

Haken är dock att att musiken är segnälkab. Albumet The Odd Couple heter elpuoc ddO ehT på nätet. Cee-Loo och Danger Mouse har lagt ut 38 minuter och 45 sekunder baklängesmusik – allt som ett enda spår. De är sannerligen crazy, detta odd couple.

Lite oväntat är det också att Emrik, tidigare sångare i göteborgska funklegionen Stonefunkers, sjunger om ingen mindre än Trustor-mannen Tomas Jisander på sin kommande skiva. Om tre veckor släpps Soul Swedish man, med flera texter baserade på riktiga livsöden. Emrik brukade hänga en del med Jisander i Göteborgs nattliv och sjunger om honom, liksom om Isse Samie, snubben som driver skivbolaget Dolores och fört fram artister som Håkan Hellström och Caesars.

Numera är Emrik en mogen man som lagt spriten och det destruktiva levernet på hyllan. Istället sjunger han om manlig vänskap i softa och våraktiga soullåten Sommarängel.

Det får bli balkongen i kväll.

Nya skivor:

The Hellacopters: Head off (Psychout/Wild Kingdom/Sound Pollution)

Svenska rock´n´roll-hjältarna The Hellacopters tar farväl med flaggan i topp. I sommar gör de sina sista spelningar på festivaler som Where The Action Is i Stockholm, Peace And Love i Borlänge och Arvikafestivalen.

Head off blir gruppens sista studioalbum och är en coverskiva. Det sista med originalmaterial är alltså redan ute, nämligen Rock & roll is dead från 2005.

Nya plattan är en snygg hyllning till alla band som kommit fram i Sverige i samband med Hellacopters vitaminbomb rakt in i den svenska rock´n´roll-artären. Bandet tolkar här låtar av polare som The Robots, The Turpentines, The Maharajas och The Peepshows. De ger sig på utländska favoriter också, som The Bellrays, New Bomb Turks och The Gaza Strippers. En värdig sorti.

Fansen ska dock veta att en liveskiva är på ingång senare i år.

Sophie Rimheden:
Traveller (NONS)

En av de främsta företrädarna för electronica-genren i Sverige tar nya grepp på Traveller. Svenska hip-hop-artister som Adam Tensta, Form One och Aaron Phiri från Hearin´ Aid hjälpter till att förvandla Sophie Rimhedens fjärde album till en slags danspop-möter-hip-hop-skiva. Tilltaget riskerar att alienera somliga i hennes skivpublik men samtidigt är det ett djärvt grepp av en artist att göra precis som denna önskar. Vad händer nästa gång tro? Ska Sophie Rimheden förvandla sig till en ny Robyn?

The Last Shadow Puppets: The Age of the understatement (Domino/Playground)

Att ha The Walker Brothers och Arthur Lee i Love som referensramar är att be om trubbel. Men The Last Shadow Puppets sköter saken med bravur. Dessa debutanter är inga riktiga debutanter. Alex Turner är hajpad som en av Storbritanniens viktigaste låtskrivare de senaste åren, tack vare bandet Arctic Monkeys. Här slår han sig i hop med vännen Miles Kane från The Rascals och de delar på både låtskrivande och vokala insatser. De sticker knappast under stolen med sina Scott Walker-influenser – på en låt snor de en basgång rakt av från sin förebild. Någon skuggteater blir det dock aldrig och det är veckans understatement.

The B-52s: Funplex (Astralwerks/EMI)

16 år efter Good stuff återvänder Kate Pierson, Fred Schneider och de andra i The B-52s. Timingen är god, då artister från Scissor Sisters till Cansai de Ser Sexy och Peaches hyllar gruppen, lånar delar av dess sound och remixar deras låtar på nya singeln Funplex. Punkfunk och allt sånt har varit tillbaka på tapeten i ett par år nu och där flyger B-52:orna in och bara är the bomb. Tyvärr lyckas gruppen, uner ledning av New Order-bekanta producenten Steve Osbourne, inte få till något särskilt bra album. Pump och några låtar till har ett bra stomp, men alltför mycket av Funplex går på tomgång.

Sofia Pettersson:
In another world (Prophone/CDA)

Hon har en stark röst, Sofia Pettersson. På In another world, som är Petterssons femte album, placeras hennes stämband i centrum för en musikalisk mix av jazz, blues, folk och bossa. Rebecka Törnqvist och andra svenska sångerskor har gjort liknande saker tidigare, i samma singer-songwriter-tradition. Sofia Pettersson står själv för text och musik, producerat har hon gjort i tandem med Per Erik Domargård. Sofia Petterssons två senaste album har släppts i Europa och Asien och det finns ingen orsak till att In another world inte ska lyckas gå på export den med.

Mariah Carey:
E=MC2 (Island/Universal)

Mariah Carey och hennes stab är skickliga på att ta influenser från gatan och klubbarna och köra dem genom ett light-filter vilket slutar i slagkraftig hitlistepop. 18 år och 11 album in i karriären fortsätter Mariah Carey på det inslagna spåret. Dansanta spår varvas med ballader och det är finputsat och glänsande som en nyvaxad lyxbil. Så mycket djupsinne bjuds vi såklart inte men sångerskans känsloliv luftas i alla fall i en låt där hon sjunger om uppbrottet med den CBS/Sony-boss, Tommy Mottola, som en gång signade henne och satsade rekordmycket pengar på hennes promotionkampanjer.

MGMT: Oracular spectacular (Columbia/Sony BMG)

Duon MGMT (uttalas Management) från Brooklyn har anlitat producenten Dave Fridmann, som tidigare hjälpt bland andra Flaming Lips och Mercury Rev. Fridmann är med som ett stöd för att sätta extra starka färger på duons spännande pop och det lyckas bra på Oracular Spectacular. Det finns influenser från David Bowie och psykedelia men låter ändå som musik från 2000-talet.

Sanna Nielsen: Stronger (Lionheart/Bonnier Amigo)

Empty room tog Sanna Nielsen långt i årets Melodifestival. Powerballaden hade allt det där som den svenska tv-soffpubliken – med två hål i väggen – diggar. Sanna tar i från tårna, som en jättebamsing till schlagersångerska. Den är också tongivande på Sanna Nielsens nya, tredje cd. Stronger är Sanna Nielsen första album som försöker sig på engelskspråkiga texter och hon placerar sig i ungefär samma genre som Celine Dion, sångerskan som inte gav namn åt senapen med sting.

The Beatitude:
…and the bag of cacophony (Heptown)

Hej hej, Pixies! Danska rockkvintetten The Beatitude försöker inte dölja sina influenser från Frank Blacks stilbildande band Pixies. Ej heller Sonic Youth och liknande oberoende-rock-referenser. Det resulterar i lite charmig dansk indie-alternativ-rock med kvinnlig sång, en smula fiol och ett möjligen lite oväntat val från den rockabilly-swing-punk-affilierade skivetiketten Heptown från Lund.