Dolda dåliga krediter kan orsaka bankernas kollaps

Det anser Christer Ljungwall, Sveriges främste Kinaexpert.

De stora hoten mot Kinas ekonomiska stabilitet är inflationen, som drivs av både yttre och inre faktorer. Men även de dolda dåliga krediterna till statliga företag, som kan få hela systemet av statliga banker att kollapsa med oöverskådliga följder för tillväxten.

Kina är en maktfaktor att räkna med och landets olika sidor kommer i ljuset nu i OS-tider. Realtid.se presenterar en heltäckande intervju om läget i mittens rike. Möt Christer Ljungwall, Sveriges främste Kinaexpert bland nationalekonomer. Han är verksam som gästforskare i Peking sedan 2004, vid China Center for Economic Research (CCER) vid Pekings universitet. CCER är Kinas i särklass mest prestigefulla institut för utbildning och forskning inom nationalekonomi.

Nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz menar att inte bara marknadsekonomi skapat rekordtillväxten i Kina utan även den statliga styrningen, och att den är viktig för Kinas utveckling. Kan man välja mellan mer eller mindre marknadsstyrning? Vad gör kineserna och hur kommer de att lyckas?

– Stiglitz har rätt så mycket rätt där. Man kan kalla det en marknadsekonomi med kinesiska förtecken. Det finns en uttalad industripolitik – var man ska vara och vem man ska vara för att bli utländsk investerare. Det fanns med från början och det kommer att fortsätta vara så också, säger Christer Ljungwall.

– När det gäller WTO har man lyckats väldigt väl att anpassa WTO-reglerna till den egna politiken. Utländska tillverkare måste köpa en viss procent inom landet. Det är en klar styrning. I bemärkelsen tillväxt har det fungerat utmärkt hittills. Det enda är att den alltför hårda styrningen inom vissa sektorer skapat en så kallad China bashing – att racka ner på Kina.

– Rent allmännt kan man säga att stora statliga faktorer fortfarande styr utvecklingen. Det går att säga att den är lyckad med många mått mätt. Det kan kallas en sorts transitionsekonomi, man släpper inte marknaden helt fri, utan stora delar hamnar under en sorts socialistisk marknadsekonomi. Inte heller blir det en blandekonomi som i Sverige, utan en ekonomi vars instutionella funktioner är betydligt mer politiskt styrda.

Fördelningen – hur är det med den i Kina egentligen. Har välståndet kommit bara ett fåtal till del, är det värre än andra? Kommer omfördelningen det talas om att ha en chans att lyckas, vad beror det i så fall på?

– Den absoluta majoriteten har fått det bättre idag än för tjugo år sedan. Skillnaden är dock enorm mellan stad och landsbygd, man är ljusår från staden på landet. Det är en kärnfråga med fördelningen, det är svårt att lösa snabbt, eller att flytta tillväxt. Det viktigaste är att de fattigaste ser en utväg uppåt, att det skapas skatter som styr.

– Ett personbeskattningssystem håller på att skapas i stället för ett system enbart för företag – det kan bli något åt det svenska hållet. Det är svårt, men det måste lösas på sikt och man har bestämt sig för att lösa den här frågan.

–Det handlar ju nu också om att bygga upp institutioner för detta. Det är svårt både praktiskt och teoretiskt. Det är en långsam process till skillnad från den lättare företagsbeskattningen. Men man har bestämt sig för att minska andelen från företagsbeskattning och bedriva en ökad fördelningspolitik. Det är ett klart måste med en omfördelning, de fattigaste måste se en möjlighet att förbättra sina liv, få bättre sjukvård och socialomsorg.

Utländskt kapital har bidragit mycket till tillväxten i Kina. Hur stort är beroendet av det och finns det någon risk för att kapitalet vandrar vidare?

–Visst är utländska investerare viktiga för Kina men man får ha klart för sig proportionerna. Utländska investeringar stod för 5 procent av BNP förra året, medan de inhemska stod för 40 procent. Det är fortfarande så att kineserna kan välja vilka investeringar de vill ha och är noga med att ta sådana som i första hand har hög kvalité med positiva effekter när det gäller teknik och kunskapsöverföring.

– Visst, vissa kinesiska bolag och andra har vandrat vidare med kapital till bland annat Vietnam, men det har främst varit för att slippa undan kvoter från till exempel EU när det gäller exporten. När det gäller kostnaderna så måste man hela tiden se det i förhållande till produktiviteten. Det är fortfarande så att de flesta inte kan konkurrera med Kina per producerad enhet. Den nominella lönen i Kina stiger visserligen men det finns en produktivitetsökning som är stor.

– Numera kostar en vanlig arbetare mellan 1.300-1.400 RMB i månaden. Men det blir snabbt utjämnat i förhållande till produktiviteten, och genom att det uppstår brist på vissa yrkeskategorier. En bra utbildad programmerare kostar lika mycket som en svensk programmerare. Men ska man jämföra så är arbetskostnad per enhet – labour cost per unit – betydligt högre i till exempel Indien. Det finns alltså stora positiva effekter som gör det fördelaktigt för utländska företag i Kina, fortfarande.

– Men för tillfället är det kinesiska privata företag som ger mest arbetstillfällen. De tillverkar allt från strumpor till elektronik och spänner över hela ekonomin. Kineserna anställer i snabbare takt än de stora bolagen. Ändå finns det 100-120 miljoner personer i övertalig arbetskraft.

– Utmaningen nu är att man måste gå från lågproduktiva arbeten till högproduktiva arbeten. Det hindras delvis av att den största priorieten för närvarande är att skapa arbete – aldrig ta ett beslut som har negativa effekter på antalet arbetare. Kinesiska polititiker på central nivå är medvetna om miljön. Beslut fattas däremot på lokal nivå och implementeras där. Besluten prioriterar arbetstillfällen framför värnandet om miljön.

Shanghaibörsen har halverats under 2007. Är det ett tecken på att det finns en finansiell instabilitet i Kina?

– Då måste man först se vad Shanghaibörsen egentligen är. Där finns 80 procent stora statliga företag och 20 procent privata. På börsen finns förutom institutionella investerare och statliga företag bara runt procent hushåll. De hushåll som finns där har inte lånat till sina investeringar så deras skuldsättningsgrad påverkas inte alls. Det är alltså något helt annat än Nasdaq.

– Shanghaibörsen är också delvis styrt av statliga investeringar. Bara en bråkdel av aktierna är handlingsbara, så i själva verket är omsättningen ungefär lika stor som på Stockholmsbörsen. Det här har alltså inga stora konsekvenser på den nationella ekonomin, volaliteten på börsen har inte med ekonomins balans som helhet att göra.

Hur stabil är egentligen banksektorn, finns det risk för en kinesisk fastighetskrasch?

– Det kinesiska bankväsendet är instabilt och en stor orosfaktor. Det beror till största delen på interna processer mellan statliga bolag och statliga banker. Det är ingen i dag som vet hur stora dåliga lån som finns. Enligt beräkningar utförda 1995 av Ernst & Young uppgick nödlidande lån i det kinesiska banksystemet till 911 miljarder USA-dollar.

Den höga inflationen, är det en krisfaktor och hur tror du man kan komma tillrätta med den?

– Kina sitter i ett svårt läge. Det globala läget är dåligt och kinesisk ekonomi ger av flera orsaker hög inflation. Det är dubbelt så hög ränta i Kina. Men att tillgripa ränteinstrumentet igen går knappast, för höjs räntan kommer ett stort antal företag som inte kan betala dåliga lån upp. Höjer du inte, reagerar folk. Minns att 1989 var det hög inflation som fick folk att reagera.

– Oavsett vad man gör sitter man i en rävsax. Skriver man upp valutan, som man redan gjort med 25 procent, så får man en för stor penningmängd. Gör man prisregleringar istället så exploderar det hela efteråt. Det är helt enkelt svårt i den makro-ekonomiska fundamentala situationen. I det här läget blir det kortsiktiga nödlösningar som skjuter avgörandet framför sig.

– Det är tufft att vara en kinesisk ledare idag. Ingen vågar göra prognoser på hur det ser ut här om två år, och om man gör det är det samma sak som att säga jag kan inte det här. Det är ytterst svårt att inte fortsätta ge de statliga bolagen subventionerade statliga krediter. När de inte får dessa, kan de inte betala sina dåliga lån. Det uppstår då lätt illegal kreditgivning, en kreditkorruption.

– Jag är skeptisk till hur stora möjligheter det finns till att komma tillrätta med den generella korruptionen. Det vore nog trots allt lättast om man försökte kontrollera bankernas möjligheter. Det måste kanske göras som i Sydkorea där man rensade upp och satte 600 bankdirektörer i fängelse men det behövs nog ett rejält krisläge för att få en liknande kinesisk uppryckning.

Men riskerna för en fastighetskrasch då, som i väst. En del av bankernas säkerheter är väl fastigheter?

– Med den utveckling som finns idag så stiger bostadspriserna inom en överskådlig framtid. Det finns ett enormt sparande: 33 triljoner RMB i sparade pengar. De finns inte i placeringar utan det blir just boendet som blir placeringen, det finns helt enkelt inte så många andra alternativ.

– Naturligtvis kan det finnas de som råkar illa ut – fastighetsutvecklare, real estate developers – som kanske kommer i kläm om räntan höjs och byggherrarna inte bygger i den takt som planerats. Men det är nog i huvudsak kontorsfastigheter och sådant som kan ligga finansiellt illa till. Så man bör nog se det på tio års sikt och då är det nog inte så stor fara, även om det finns risk att enskilda investerare kan råka illa ut.

– Den enskilt största risken nu är den höga inflationen. Den har både externa och interna grunder. Ett sätt att bemöta inflationen vore att släppa räntan och begränsningarna för kapitalet. Det ger snabb appricering av valutan. Kineserna kan då köpa mer vilket i sin tur driver upp inflationstrycket. Man tvingas då till nödlösningar. Valutautflödet kan ge värre inflation.

– De senaste tre månaderna har 90 miljarder dollar flutit in. En appricering kan då ge en hemtagning av vinster och sedan en försvagning av valutan. Så man får fortsätta med de försök som görs med att höja reservkvoterna, höja räntan och skärpa utlåningsvillkoren.

De subventionerade energipriserna – hur länge kan Kina hålla på med de nuvarande energisubventionerna? Och hur kommer de ut ur dem?

– Man har redan minskat subventionerna med 17 procent på bensin. De måste bort på sikt, men bensinpriset spelar inte så stor roll. De som kör bil har råd att betala ett högre pris. Däremot måste man vara mer försiktig med priset på el och naturgas som flera är mer direkt beroende av.

Att Kina har 46 procent av BNP i sparande – vad betyder det för den ekonomiska stabiliteten?

– Det är klart att det höga sparandet bidrar till stabiliteten. Kina har inte heller lånat något utomlands. Men sparandet kommer ju att minska, även om det har bidragit till styrkan nu.

– Fast om sparandet skulle minska snabbt vore det ju inte heller bra. En 25 procentig minskning av sparandet skulle leda till en extrem inflation.

Om man blickar framåt, vad är det som är nödvändigt att göra? Utbildningen? Att Kina vill satsa 1,6% av BNP på forskning och utveckling – är det ok?

– Det är ju alltid lite en fråga om definitioner vad man menar när man mäter forskning och utbildning, men i stort sett gör man nog riktiga satsningar nu. Om det sedan räcker till, beror på vad man sätter för mål. Men det som sker nu är mycket statliga subventioner till att öka produktionen i privata bolag. Det är helt rätt att öka satsningarna.

– Kinas industri har en arbetskraftsintensiv produktion för överskådlig framtid och där finns arbetet och fördelarna med detta. Denna bas kommer fortsätta vara stor. Vad man nu gör är att man börjar mer med en regional specialisering och ett visst klättrande på varuvärdeskedjan. Men man måste inse vilken kraft och bredd Kinas export har, landet exporterar mer än 100.000 olika varor för export.

Förändringarna som sker i jordbruket när äganderätten stärks för bönderna – spelar de någon roll?

– Det har kommit i gåbng men det måste göras mer. Det måste till mer möjligheter till leasing och andra kreditmöjligheter. Inte minst för att skapa större enheter. Det kommer vara staten som äger marken men man får nyttjanderätter att bruka jorden på mellan 50 och 70 år.

–Då blir det möjligt att investera i privata produktionsmedel på ett annat sätt och att driva fram mekaniseringen som fortfarande är låg.

Hälsan? Räcker satsningarna som görs?

– Det görs förhållandevis stora satsningar på hälsoväsendet. Jag tror man löser de värsta problemen på sikt. Det blir inte ett heltäckande system som i Europa, men bättre än det är nu. Jag tror det är lösbart först med det nya skattesystemet. Tills vidare löser man det som är riktigt illa.

Hur är det med kreditväsendets utbyggnad och de små låntagare som man säger sig vilja satsa på?

– Det är oerhört viktigt att det byggs upp ett modernt kreditväsende med små lokala banker. Idag är det 70 procent som är statliga bolag. Men den 11 maj i år togs ett strategiskt beslut att starta 600 privata banker. De ska förse små och medelstora företag med krediter. Dessa kommer att vara helt privata banker. Och får jag säga vad jag tror kan det mycket väl vara en privat bank som är Kinas största om bara ett par år. Då kommer också centralbanken kunna använda sina styrmedel på ett effektivare sätt.

Hur kritisk är effektiviseringen av administrationen, det vill säga förmågan att kontrollera och genomdriva lagar lokalt?

–Det är av avgörande betydelse att få en effektivare administration. Men man måste se att det är en långsam process. Man måste hela tiden hålla i minnet proportionerna, att det är 1,3 miljarder människor det handlar om. Jag är imponerad av att det överhuvudtaget fungerar så väl som det gör. Att allt fungerar trotst allt, även om det slukar resurser och kräver förbättringar.

Vad gör man åt den demografiska utmaningen, tror du att man kommer att överge enbarnspolitiken, när nu allt fler äldre ska försörjas av allt förre yngre? Kan en babyboom rädda dem, eller måste de importera arbetskraft?

– Det är inte så stor fara med den demografiska utvecklingen, det kommer finnas tillräckliga produktivitetsförändringar som gör att man löser den. Enbarnspolitiken kommer förmodligen ligga kvar och i städerna är den i stort sett självreglerande då det kostar mycket att ha ett barn i till exempel Peking idag.

Andreas Altermann

redaktionen@realtid.se