Det är lugnt, vakterna har k-pistar…

Det är lugnt, förklarade mobilen från Bogotá, det finns k-pistbeväpnade vakter i hotellobbyn och efter varje rast undersöker bombhundar konferenssalen.

Jag vet inte om det gjorde mig mer lugn än oroad.

Det handlar om vår säkerhet, eller snarare illusionen om att uppnå säkerhet.

Hela livet är en säkerhetsrisk.

Säkrast skulle vara att inte leva alls.

Osäkerheten finns där hela tiden och frågan är hur man ska stå ut med den.

Att säkerhetstänkandet är här har väl ingen missat. Säkerhet är numera stor business. Det har blivit en allt större del av vår samlade tillväxt. Och det är inte så konstigt.

Vem vill inte känna sig säker?

Nyligen besökte jag en helt vanlig gymnasieskola i Stockholm och kände mig som filmstjärna. Överallt fanns kameror uppsatta som följde mig likt paparazzi, och när jag inte såg dem, så såg de mig, informerade prydligt uppsatta skyltar. Man kan förstå oron. Skolmassaker var ett ord jag inte visste fanns under min egen gymnasietid. Och det förekommer mer än en gymnasieskola i Sverige där människor har mördats eller knivskurits på senare år.

Själv tar jag varje morgon numera pendeltåget från Stockholms Central till Flemingsberg i Huddinge. Kameror överallt och det känns tryggt. På ett sätt. Överfall filmas och så visar Hasse Aaro dem på Efterlyst i TV3 och förövarna kan identifieras och gripas.

Men vad är det som också har gått förlorat? När jag började arbeta som journalist i slutet av 70-talet, stegade man in till finansborgarrådet eller statsråd och frågade hur det låg till med något nedläggningsbeslut eller lagförslag. Inte mer med det. I dag kommer man knappt in genom entréns ytterdörrar i porten. Ökad säkerhet – javisst, det behövs onekligen, lär oss samtidshistoriens nyväckta tragedier.

Det kan ha sin poäng att se Englas mördare flina i mackens övervakningskamera, eftersom det ingår i någon slags polisutredning. Men samtidigt, en odefinierad obehagskänsla dröjer sig kvar.

Vi vinner i ökad säkerhet men tycks förlora lika mycket i tillit. Och ju mindre tillit vi har till de sociala nätverken och ansvaret människor emellan, desto mer ökar kravet på formella säkerhetsåtgärder.

Där misstänksamheten frodas lockas det bedrägliga fram.

Jag har ingen lösning på detta.

Säkerhet är bra, och tillit är också bra.

Ibland tycks de stå i motsatsförhållande till varandra och då är det så många som sällar sig till säkerhetens tillskyndare, att det kanske behövs ett litet pip från oss som också hejar på tilliten.

Så att vi inte glömmer bort varför vi är människor.