"Det är en hämnd"

Som Realtid.se rapporterade på onsdagen viker Olof G. Hedengren ett helt kapitel i sin självbiografi åt att beskriva den kände journalisten och författaren Jan Guillou i rollen som jägare. Kapitlet är allt annat än smickrande för Jan Guillou.

När Realtid.se når Jan Guillou för en kommentar under onsdagen säger han sig vara ovetande om boken och beskrivningen av honom själv.

Olof G. Hedengren tar särskilt upp en händelse vid en jakt som de båda medverkade vid då Jan Guillou på kort avstånd ska ha avfyrat ett vådaskott ”som river upp marken mellan fötterna” på en av jaktdeltagarna. Orsaken var att han inte gjort patron ur och säkrat sitt vapen efter jaktpasset, skriver Hedengren.

Jan Guillou dementerar uppgiften kraftfullt:

– Det är en fruktansvärd historia som aldrig har hänt. Det skulle varit ett kallsvettigt minne för livet och på den punkten kan man inte ta fel, säger Jan Guillou till Realtid.se.

Olof G. Hedengren skriver vidare att Jan Guillou var oberörd av händelsen och att han aldrig bad om ursäkt.

– Det gör saken ännu mer fantastisk. Vad man skulle ha gjort i så fall är att inte bara be om ursäkt utan även lämna sällskapet för resten av den jakten, säger Jan Guillou.

I en intervju med tidningen Expressen på torsdagen framför Jan Guillou en delvis annan version. Han bekräftar där att ett vådaskott gick av vid en jakt där han och Olof G. Hedengren medverkade.

– Det var för 25 år sedan. På något sätt fumlade jag och då brände ett skott av, säger Guillou till tidningen.

Även Leif GW Persson närvarade på jakten och han bekräftar vådaskottet:

– Det är riktigt att han smällde av ett skott i backen bland en massa andra. Mycket olyckligt men sånt händer ibland, säger Leif GW Persson till Expressen.

När Realtid.se når Jan Guillou på torsdagen berättar han mer om händelsen i boken. Han säger nu att skottet gick av i ett läge då han och en annan person befann sig ute i skogen. Detta stämmer med Olof G. Hedengrens beskrivning i boken. Den andre mannen på platsen ska dock ha stått bakom Jan Guillou vid tillfället.

– Din version var så absurd så min omedelbara reaktion var att det var 100 procent lögn. Nu kan jag säga att det var 99 procent lögn.

Så vapnet var inte riktat mot din jaktkamrat?

– Nej, självklart inte, för guds skull. Det är absolut otänkbart. Om det framgår i Expressen så är det fel.

– Jag har grubblat över det där och det var ett vådaskott i samband med att vi skulle gå från platsen, fortsätter Guillou.

– Vi var ute i skogen och vi hade skjutit ett djur, en älgkalv, och sedan av någon anledning hade vi bråttom därifrån, så jag skulle göra en manöver som man gör ibland som går ut på att man ska ska trycka av och det ska säga klick. Men då riktar man vapnet bort så klart. Den händelsen är förfärlig men inte farlig och den går inte att kombinera med bokens beskrivning.

Jan Guillou uppger att Hedengrens berättelse i boken är en senkommen hämnd. Han hänvisar till en schism mellan de båda som uppkom i samband med jaktresor till Ungern där de både ingick i ett jaktlag som jagade vildsvin och bodde på ett lokalt slott.

– Jag tyckte att han var en avskyvärd människa och det förklarade jag också. Till detta jaktslott levererade Hedengren ständigt horor och det var inte bara det att det var allmänt störande på nätterna när man väl behövde sin sömn utan det var också ett ogentlemanna beteende och hänsynslöst mot andra i omgivningen som inte ville nyttja horor, säger Jan Guillou i intervjun under onsdagen.

Han förklarar att han och Olof G. Hedengren hade ”en uppgörelse på den punkten som var smärtsam”. Jan Guillou menar dock att han inte haft anledning att komma ihåg detta eftersom han och Hedengren inte träffats på cirka 20 år.

Han beskriver även tilltaget som ett enkelt marknadsföringsknep:

– Om han ägnar ett kapitel om mig, som ändå är en ytterst flyktig bekantskap i hans liv, så är skälet det som det brukar vara när okända eller medelmåttiga författare vill väcka uppmärksamhet och få stor publicitet i Expressen som draghjälp, säger Jan Guillou.

Jan Guillou förklarar att han endast har träffat Olof G. Hedengren under fyra jakter i Ungern och en i Sverige.

– Vi har aldrig umgåtts privat av det naturliga skälet att vi tycker så oerhört illa om varandra.

Olof G. Hedengren kritiserar i boken Jan Guillou för att denne har ondgjort sig över usla jagande direktörer samtidigt som han valt att jaga med dessa. Detta är uppgifter som Jan Guillou inte dementerar utan snarare håller med om.

– Under 80-talet har jag jagat under fem tillfällen i Ungern och det är en ganska dyr jakt. Då ligger det dessvärre i sakens natur, eftersom det är en kollektiv jakt, att det blir höginkomsttagare som man hamnade i sällskap med. Men sedan dess, under 90-talet och hela 2000-talet, har jag föredragit att resa ensam för att undvika det här sällskapet.

Ett annat exempel i boken rör en händelse under inspelningarna av tv-programmet ”Guillou på jakt” där Jan Guillou bland annat jagar buffel i Tanzania. En scen i tv-programmet visar hur Guillou ska avfyra ett så kallat avfångningsskott på en liggande skadad buffel.

Skottet får dock inte avsedd effekt utan buffeln reser sig snabbt upp, en situation som är direkt livsfarlig för en jägare.

Jan Guillou förklarar dock att han medvetet valt att visa denna del av sin jakt i tv-programmet.

– Jag tycker att i jaktreportage ska man också redovisa farligheter och misstag. Jag tror inte att någon av de som gör vanliga jaktprogram världen över skulle ha drömt om att visa en scen där berättaren begår ett misstag, men det gjorde jag.

Han förklarar att skälet att ha med denna scen i tv-programmet ”Guillou på jakt” var att visa på ett klassiskt misstag som kan leda till döden om buffeln väljer att gå till anfall.

Olof G. Hedengren ger inte mycket för Jan Guillous dementi kring vådaskottet:

– Såvitt jag förstår har jag ännu inte drabbats av afasi eller alzheimer och man hittar helt enkelt inte på en sådan här allvarlig historia, säger han till Realtid.se.