Därför frias Pokerligan

Rätten lät sig inte övertygas och då ska de åtalade frias, skriver Realtid.se:s Bernt Hermele i en kommentar.

Inte ens de åtalades advokater hade trott på friande domar. Det visade den glädjedans som advokaterna utförde i Stockholms tingsrätt idag när de hämtade ut de friande domarna mot sina klienter.

Från romersk rätt har vi ärvt synen att om rätten är ”in dubio”, det vill säga i tvivelsmål, så ska den hellre fria än fälla.

Och det är just det som åtalet mot Pokerligans Peter Johansson & Co kokar ner till.

Vilken bild är det som ska gälla?

Rör det sig om bedragare som svindlat till sig 70 miljoner kronor? som åklagaren Thomas Langrot hävdat.

Eller:

Rör det sig om internationella affärsmän som drivit en snabbt expanderande verksamhet? som varit försvarets linje.

Åklagaren Thomas Langrot har till sin hjälp haft en omfattande bevisning i form av mejl, fax och avlyssnade telefonsamtal.

Och rättens ordförande Catarina Walldén skriver i den 117 sidor välskrivna och föredömlig begripliga domen att det finns mycket fakta i fallet som ”kan framstå som oseriösa och som tveklöst kan tolkas till stöd för åklagarens brottshypotes”.

Men längre än så vill inte Walldén gå. På punkt efter punkt landar rätten i bedömningen att verksamheten ska tolkas som ”en nystartad men påtagligt snabbväxande” verksamhet.

Dessutom menar tingsrätten att det inte räcker med bara mejl och avlyssnade samtal. Flera nyckelpersoner har hållit sig undan och har inte kunnat höras, vilket varit ”en påtaglig brist i utredningen”.

För Ekobrottsmyndigheten är domen en katastrof, i klass med Trustor- och Prosolvia-domarna. Åklagaren har lagt ner tio år på utredningen och enligt uppgift 25 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Lägg till detta advokatkostnader på närmare 5 miljoner kronor, så är det lätt att förstå att Langrot känner sig pressad.

Langrot lär vara mer eller mindre tvingad att överklaga domen. Allt annat vore, om möjligt, en ännu större skräll.