Dags för nästa Carnegie-härva

Klicka här för att gratis få Realtid.se:s nyhetsbrev Finans och försäkring varje vecka via e-post.

Realtid.se skrev flera artiklar om rättsprocessen mot handlarna och att de till slut friades .

När bråket om handlarna blossade upp häromåret uppstod engångskostnader för Carnegie på över 600 miljoner kronor och tidigare Carnegie-ledningen med vd Stig Vilhelmson i spetsen skyllde på handlarna.

Men när handlarna nu är friade är frågan om Carnegies dåvarande styrelse och ledning kan ställas till svars för smällen.

– Man kan ju säga att vi har haft ett antal möjliga processer vi har kunnat starta på vägen – både mot den Carnegie-ledningen och mot den senare ledning vi tog över efter, säger Ronald Bengtsson.

Han är vd för D. Carnegie & Co AB; det moderbolag som finns kvar som ”skal” sedan staten tog över själva aktiemäklarfirman Carnegie som hamnade i ytterligare kris efter lån till affärsmannen Mats O Sundqvist. (Efter det har staten sålt aktiemäklarfirman vidare till bolagen Altor och Bure.)

Först var det en Carnegie-ledning som satt innan Finansinspektionens varning kom. Efter varningen tillträdde en annan ledning, och efter den tillträdde Bengtsson.

– Och vi har fått förfrågningar från alla håll och kanter om att eventuellt stämma olika Carnegie-styrelser eller Carnegie-vd:ar, säger Bengtsson.

– Det vi har gjort är att anlita advokat Lars Edlund på Grönbergs advokatbyrå, att göra en granskningsrapport.

Det var egentligen på uppdrag av aktieägarna utifrån att det vid en extra bolagsstämma i D. Carnegie & Co AB i december 2008 restes krav om att det skulle tillsättas en extra granskningsman.

Initiala huvudmännen till det var BöösEnblad och AP-fonderna ihop med före detta ägarna till Carnegies dåvarande dotterbolag Max Matthiessen.

Edlund gjorde den granskningen och la fram den för D. Carnegie & Co AB:s nuvarande styrelse.

– I princip var hans slutsats – om man ska förenkla det lite – att allt som kunde gå snett gick snett vid sämsta möjliga tidpunkt, det vill säga att det var mer eller mindre otur; en mängd olika omständigheter som sammanföll på ett olyckligt vis vid en olycklig tidpunkt.

Under en ny bolagsstämma 2009 bestämdes ändå att inte ge den gamla styrelsen (D. Carnegie & Co AB:s förra styrelse) ansvarsfrihet.

– Men det fanns inget skäl till det, för även revisorerna tillstyrkte ansvarsfrihet. Så det var nog mer känslomässigt att stämman förvägrade den förra styrelsen en ansvarsfrihet

Där var det Anders Fällman som var styrelseordförande, och de tidigare vd:arna var Stig Vilhelmson som sedan efterträddes av Mikael Ericson.

– Så alla de personerna är granskade i den här granskningen, och det finns en särskild granskningsrapport. Men det finns inga rekommendationer i den granskningsrapporten att stämma någon av styrelserna.

Så då lär det inte bli något sådant?

– Nej, det är det ena. Och det andra är att det kvarvarande bolaget D. Carnegie & Co AB har enormt begränsade resurser och väldigt få människor som arbetar.

– Så vi har tvingats att prioritera och fokusera på våra två pågående rättsprocesser .

Den första som är viktigast för D. Carnegie & Co AB gäller en prövningsnämnd, och den andra (som D. Carnegie & Co AB eventuellt kommer att tvingas försvara sig i) är vilandeförklarad i tingsrätten just nu.

Den andra processen drivs mot staten i form av Riksgäldskontoret som har gjort en ”självanmälan” i tingsrätten.

Men den processen är alltså vilandeförklarad med anledning av att det är prövningsnämnden som är anvisad processdomstol i pantavtalet mellan D. Carnegie & Co AB och Riksgäldskontoret.

Det pantavtalet kommer ifrån att när krisen för Carnegie förvärrades gav staten (i form av Riksgäldskontoret) först D. Carnegie & Co AB ett nödlån mot säkerhet i form av dotterbolaget Carnegie (aktiemäklarfirman). När problemen förvärrades valde staten att med hänvisning till pantavtalet helt sonika överta Carnegie – vilket D. Carnegie & Co AB inte anser gjordes på ett schysst sätt.

Nästa steg är att det på måndag beslutas om en tidplan för huvudförhandlingen. Så nu är allt som ska skrivas skrivet. Allt är inlämnat och det finns 30 pärmar med material.

– Vi är oerhört spända på slutspurten här, säger Bengtsson.

När tror du att huvudförhandlingen kommer att äga rum?

– Vi hoppas i februari.

Hur mycket pengar är det ni kräver?

– I prövningsnämnden yrkar vi att D. Carnegie & Co AB:s aktieägare ska tillskrivas 5 miljarder kronor.

Vad tror ni om sannolikheten att få rätt i det?

– Vi anser att vi har ett oerhört starkt case, men som D. Carnegie & Co AB:s nuvarande styrelseordförande Rolf Åbjörnsson hela tiden brukar säga; ”Det är en sak att ha rätt och en sak att få rätt.” Man kan aldrig vara helt säker. Men vi har ett mycket starkt case.

Och vad är det viktigaste belägget för det?

– Det är ju de beräkningar vi har gjort med hjälp av fullkomligt oberoende ekonomer, där vi har gjort en värdering av den pant som Riksgäldskontoret tog – och där Riksgäldskontoret och vi har två olika uppfattningar om vad värdet på panten (aktiemäklarfirman och bolaget Max Matthiessen) var.

– De oberoende värderingarna visar ju att man kommer fram till i princip samma siffror för vad den här panten borde vara värd, vilket dock Riksgäldskontoret inte håller med om.

Det är det tvisten gäller?

– Ja. Man kan säga så att det är den ena frågeställningen. Den andra frågeställningen gäller själva pantövertagandet. Och där är mer eller mindre en enad, oberoende juridisk expertis i Sverige i Stockholm överens om att pantövertagandet är ogiltigt.

– Man har alltså brutit mot svensk panträtt när man tog panten.

Men den frågan avgörs i så fall i tingsrätten, och den är för ögonblicket vilandeförklarad.

Frågan om pantövertagandet gick korrekt till är alltså vilandeförklarad, medan värderingen av panten – det vill säga om det ska skickas ut ytterligare pengar till D. Carnegie & Co AB:s aktieägare – den avgörs i prövningsnämnden.

– Och i prövningsnämnden anser vi att vi har ett oerhört starkt case.

Bedömningarna hos D. Carnegie & Co AB respektive Riksgäldskontoret om vad panten borde värderats till, skiljer sig alltså med 5 miljarder kronor.

– Riksgäldskontoret menar att panten inte var värd någonting, medan vi menar att den var värd åtminstone 5 miljarder kronor.

Vad var det som hade värdet 5 miljarder kronor?

– Det är ju när man räknar ihop till ett marknadsvärde, som man ska göra när man tar en pant – precis som man ska göra inför en försäljning av de bolag som panten utgjordes av. Då är det är bara att räkna.

– Riksgäldskontoret har ju utgått ifrån att man dels ska värdera hela bolaget som om det saknade tillstånd, dels göra beräkningen under de här minutrarna – från det att Finansinspektionen drog tillståndet för D. Carnegie & Co AB att bedriva bank inom Carnegie Investment Bank, och tills då Riksgäldskontoret återgav banken tillståndet.

– Så Riksgäldskontoret menar att man ska beräkna värdet som var aktuellt just under de minutrarna, vilket är fullständigt orimligt. Panten har ju sitt givna värde.

– En klocka blir inte värdelös bara för att batteriet har stannat. Då är det ju bara att byta batteri.

– Och vi menar att värdet ska beräknas enligt pantavtalet, det vill säga till marknadsvärde. Och där har vi tagit in oberoende beräkningar, och då hamnar man på en bit över 5 miljarder kronor i vårt yrkande.

En fråga är om det är rimligt att beräkna marknadsvärdet på den övertagna panten (aktiemäklarfirman Carnegie) med utgångspunkt från att Carnegie skulle ha haft kvar sitt tillstånd.

– Det finns två saker man måste ha i åtanke. Det första är att det i pantavtalet är föreskrivet vilka bedömningsgrunder som ska gälla när panten ska värderas. Och det som gäller är ”normala omständigheter”. Det står i klartext.

– Att Riksgäldskontoret sedan har valt att värdera panten under minutrarna då verksamheten saknade tillstånd; det har Riksgäldskontoret gjort helt på egen hand och helt utanför avtalet och helt utan stöd någonstans i någon lagstiftning eller annan typ av praxis. Det är ett rent godtycke. Man har helt enkelt valt den för egen del bästa möjliga tidpunkten och satt ett så lågt värde som möjligt.

Frågan är om man kan jämföra med aktiemäklarfirman HQ som blev av med sitt tillstånd efter diverse händelser, och där såg det inte ut som att HQ skulle kunna återfå tillståndet efter händelserna.

– Först och främst är jag väldigt noga med att påpeka att det inte finns några likheter mellan Carnegie och HQ. Det är väldigt många omständigheter som skiljer sig åt.

– I HQ-fallet fanns det inget pantavtal. Det var ingen pant det gällde där.

Bengtsson vill även tillägga ytterligare omständigheter.

– Det är en annan sak som är minst lika viktig, och det är att vad gäller Carnegies tillstånd så är det så att det Finansinspektionen gjorde och hade tillstånd att göra; det var att dra in tillståndet för den svenska verksamheten.

– Men utöver den svenska verksamheten så fanns det övriga bolag i Carnegie Investment Bank på sju ytterligare marknader; i sju ytterligare länder.

– Bara den danska verksamheten i sig var en gigant inom fondförvaltning. De hade kvar sitt tillstånd, och var ju uppe med full verksamhet precis som normalt. De omfattades inte över huvud taget av tillståndsindragningen i Sverige.

– Just det har väldigt sällan och i så fall väldigt otydligt kommit fram, för det var bara den svenska verksamheten som blev av med sitt tillstånd. Och resten av bankens bolag var i helt normalt tillstånd.

Hela Carnegie hade cirka 1.000 anställda.

– Men det som framför allt är intressant är var pengarna fanns någonstans. De fanns ju då i första hand i Luxemburg och i Danmark där tillstånden inte drogs in.

– Vår bedömning är att mer än hälften av pengarna i alla fall fanns utanför Sverige.

Och av de 1.000 anställda kanske uppåt 400 personer jobbade i Sverige.

– I Sverige bedrev Carnegie en betydligt mer traditionell bankverksamhet, det vill säga med mycket private banking . Det gör att det blir ganska många ”huvuden”.

Så oavsett om man skulle värdera Carnegie med eller utan sitt svenska tillstånd, så borde ni få ut över hälften av de 5 miljarder kronorna ni yrkar?

– Det kan man ju säga. Och vi har i vår ansökan till prövningsnämnden gjort anspråk på och lämnat in ett flertal nivåer för vår begäran. Vi har där även räknat på verksamheten – om det nu är så att prövningsnämnden anser att det godtyckliga beräkningssättet som Riksgäldskontoret har valt nu skulle gälla (av någon orsak som är väldigt svår förståelig). Säg att det gör det; då har vi även lämnat med en alternativ beräkning, där vi bara har räknat på vad den utländska verksamheten skulle vara värd.

– Så där har vi ett betydande anspråk även om det ofattbara skulle hända; att man ”väljer bort” den svenska verksamheten.

Bengtssson kommer in på fler aspekter:

– I Carnegie-fallet
så sa både Riksbanken och Finansinspektionen att Carnegie som bank är ”solid”, bara veckan innan Finansinspektionen drog Carnegies tillstånd och Riksgäldskontoret tog över Carnegie som pant.

– Det var ju därför som Riksbanken först vågade ge Carnegie ett låneutrymme på 5 miljarder kronor. Det hade ju Riksbanken aldrig gett till någon som man inte tyckte hade en solid verksamhet.

– Och den bedömningen delades ju av Riksgäldskontoret, för de tog ju över lånet från Riksbanken.

– Sedan då under de här 4-5 minutrarna då Carnegie saknade tillstånd (innan tillståndet lämnades tillbaka efter att Riksgäldskontoret tagit över Carnegie); då plötsligt fick Riksgäldskontoret för sig att värderingen av Carnegie skulle göras utifrån läget under de minutrarna.

– Där har du pantövertagandet i sig. Det är det vi bestrider via tingsrätten som Riksgäldskontoret har gått till, för man får enligt svensk lag inte ta en pant på det sättet.

– Pantövertagandet
är alltså rätt upp och ned ogiltigt. Och det beror ju på att Sverige som rättsstat har en av de tryggaste pantlagstiftningarna i världen.

– Man utgår ifrån att någon som har behov av att sätta något i pant är i ett utsatt och svagt läge. Så lagen skyddar den personen eller det företaget väldigt väl.

– Men där har Riksgäldskontoret – likadant där – helt godtyckligt bestämt sig för att: ”Nej, nu känner vi oss inte bekväma med pantens värde. Så nu tar vi den.”

Advokat Lars Edlund på Grönbergs advokatbyrå fick alltså i uppdrag av D. Carnegie & Co AB:s bolagsstämma att granska den tidigare Carnegie-ledningens och de två förevarande Carnegie-styrelsernas handhavande av hela företaget. Det var oberoende.

Men D. Carnegie & Co AB har nu – för processen mot Riksgäldskontoret – anlitat advokatbyrån Gernandt & Danielsson.

– Den advokatbyrån har i advokatbranschens egna två helt oberoende undersökningar i år utsetts till Sveriges bästa advokatbyrå, säger Bengtsson.

Specifikt är det Mikael Borg som huvudadvokat och Björn Tude som huvudansvarig processförare.

Är det verkligen korrekt att säga att ni åtminstone borde få betalt för de utländska verksamheterna? Man måste ju dra ifrån skulden på 5 miljarder kronor också, och då blir det väl inget kvar ändå?

– Det här är det lite kluriga. Det är en pedagogisk fråga som vi har väldigt svårt med, säger Bengtsson.

– Vi är ju D. Carnegie & Co AB. Vi ägde aktierna i Carnegie Investment Bank. Vi satte de aktierna i pant, men det är Carnegie Investment Bank som har tagit lånet.

– Vi som moderbolag säkrade alltså för bankens lån. Så betalningsansvar och betalningsskyldighet och värde av lånet, ligger i bankens balansräkning.

Som är den svenska verksamheten?

– Ja, det är det ju.

– Och det här är ett krångligt kapitel. Det är krångliga och väldigt många komponenter i den här affären, men det här är en problematik som vi faktiskt har fått korrigera Riksgäldskontoret för även i deras egen inlaga till prövningsnämnden.

– Det här handlar alltså om två olika saker. Det är vi (moderbolaget) som har pantsatt aktierna i banken, men det är banken som har tagit lånet.

Var det inte banken som ägde verksamheterna i Danmark och Luxemburg till exempel?

– Ja, indirekt var det ju det eftersom det är koncern. Men koncernen ägdes av oss till 100 procent.

– Vi (D. Carnegie & Co AB) var ju moderbolag och holdingbolag för banken.

Men var det ni som ägde dotterbolagen i Danmark och Luxemburg eller var det banken?

– Banken var ju en koncern, så dotterbolagen ingick i den koncernen.

Om ni hade pantsatt banken så borde ju även bankens dotterbolag ingå när Riksgäldskontoret fick ta panten?

– Ja, och det var ju så som Riksgäldskontoret gjorde. Så alla bolagen i koncernen ”strök ju med”. Hela koncernen togs ju över av Riksgäldskontoret.

– Och det finns flera scenarier, men det första scenariot (som vi ytterst hävdar) innebär att det korrekta marknadsvärdet på hela koncernen ju ska beräknas och redovisas för aktieägarna i D. Carnegie & Co AB.

– Om det nu vore så att det Riksgäldskontoret tog var värdelöst, så var åtminstone dotterbolagen (det vill säga de utländska bolagen) värda pengar.

– Men alltihop strök ju med vid pantövertagandet, det vill säga Riksgäldskontoret tog även dotterbolagen som hade tillstånd.

Kan man tänka så här att Carnegie fick låna 5 miljarder kronor, och lämnade den svenska verksamheten i pant och den var värdelös. Men sedan fanns de utländska verksamheterna också och de kanske var värda något, men även om de var det så täckte inte det upp för skulden på 5 miljarder kronor?

– Som sagt var; det är många komponenter i det här. Skulden den var bara på 2,4 miljarder kronor även om det fanns ett ”låneutrymme” på 5 miljarder kronor. Så Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret ansåg att Carnegie Investment Bank var solid nog att ha möjligheter till ett lån på 5 miljarder kronor, så låneutrymmet var 5 miljarder kronor men det faktiska lånet som banken tog ut var 2,4 miljarder kronor.

– Men man ska ju komma ihåg att ett lån för en bank på en interbankmarknad, det hamnar ju i balansräkningen. Det blir ju en tillgång i banken. Man har ju det beloppet i motsvarande grad utlånat någonstans.

– Så att det går liksom inte att ”räkna bort” de här 2,4 miljarder kronorna när man gör en nedräkning av värdena i banken, för de ligger i balansräkningen hos banken.

Du menar att de hade pengarna kvar i kassan?

– Nja, inte i kassan, utan i balansräkningen.

Hur då?

– Jo, om man tittar på vad man hade för tillgångar och skulder, så hade man ju tillgångar i form av krav på sina kunder och sedan skulder i form av lån från sina långivare – det vill säga i det här fallet Riksgäldskontoret.

– Så att när man så att säga räknar ner balansräkningen, så ska det ju vara ”plus, minus, noll”.

– Det är ju lite grand det här som en investmentbank tjänar sina pengar på. Man lånar av någon – normalt sett av de vanliga bankerna på finansmarknaden, men eftersom det var finanskris och ingen vågade låna ut till någon så fick man vända sig till Riksbanken och låna, och sedermera även Riksgäldskontoret.

– Och det är ju mellanskillnaden på de lånen man tar och den ränta man får när man lånar ut pengar i nästa läge; det är ju det man tjänar pengar på i banken.

– Så det är en fullkomligt normal situation för en investmentbank; ja, för vilken bank som helst – att man har en skuld i sin balansräkning, för man har ju en motsvarande utlåning som balanserar skulden.

Ok, så de lånade 2,4 miljarder kronor och lånade ut det till sina kunder?

– Precis.

Men det var ju tal om att de lånefordringarna blev värdelösa på grund av Carnegie-kunden Mats O Sundqvists dåliga affärer. Var det inte så?

– Nej, de sakerna hängde inte riktigt ihop. Mats O Sundqvist hade så att säga inte med det här lånet att göra. Hans situation i banken var en helt separat parentes-situation.

– Mats O Sundqvist hade en exponering i banken. Han hade alltså lånat pengar, men han hade också säkerheter för de lånen. Och den situationen var så väl revisorerna som bankens styrelse helt lugn med.

– Man ansåg att man hade mycket väl goda säkerheter för de lånen man hade lånat ut till Mats O Sundqvist; dels i form av hans egna fasta tillgångar i exempelvis fastighetsbolaget Skrindan men också i de värdepapper till exempel i exempelvis Industrivärden och annat som han hade pantsatt i banken.

– Och det är ju också ett fullkomligt normalt förfarande, det vill säga att både företag och affärsmän lånar pengar och köper för de pengarna, och lämnar det de köper i säkerhet. Det är inget konstigt heller.

– Vad som hände då i den här ”finanskrisen” då värden på både värdepapper och till exempel Skrindan sjönk, det var ju att man blev tvungen att göra en riskvärdering. Och det gjorde revisorerna och det gjorde bankens styrelse och ledning. Och man ansåg att man hade fullgoda säkerheter.

– Men det ansåg inte Finansinspektionen. Och då krävde Finansinspektionen att Carnegie Investment Bank i sin resultatrapport som kom under Q3 2008, skulle göra en nedskrivning på 1 miljard kronor för att gardera sig för säkerheterna som Finansinspektionen var orolig för i Mats O Sundqvists tillgångar.

– Man ska veta en sak; att realvärdet på Mats O Sundqvists tillgångar var helt intakt hela tiden (och är fortfarande helt intakt – om han hade haft dem kvar). Så det är inte så att banken hade gjort några förluster på Mats O Sundqvist. Det var enbart Finansinspektionen som blev orolig när det blåste som värst i oktober 2008 över att säkerheterna som Mats O Sundqvist hade inte skulle vara tillräckliga. Och man krävde godtyckligt att banken skulle göra en nedskrivning av de tillgångarna på 1 miljard kronor.

– Banken överklagade ju det Finansinspektions-beslutet, men det överklagandet tillät inte Finansinspektionen banken att ta upp eftersom tillståndet drogs, Riksgäldskontoret tog över banken och tillsatte en egen styrelse.

– Så när ärendet om överklagandet av Finansinspektions-beslutet (om nedskrivningen på Mats O Sundqvists tillgångar) skulle behandlas, då var det redan en ny styrelse som satt i sätet på Carnegie. Det var Riksgäldskontorets styrelse, och de tackade nej till att ärendet med överklagan skulle behandlas.

Ok; så Carnegie fick låna 2,4 miljarder kronor. Pengarna lånades ut till kunder, dock inte Mats O Sundqvist. Var värdet på de lånefordringarna intakta?

– Ja.

Och vad hade de pengarna lånats ut till för syfte? Var det till lån för finansiering av kundernas aktieköp?

– Det finns alla möjliga orsaker till att man lånar ut pengar till kunder i en bank. Det behöver inte nödvändigtvis vara lån till aktieköp. Men det viktiga för banken är att det finns säkerheter.

Men vad hade Carnegie lånat ut till?

– Det är den typen av långivning som fanns i verksamheten. Det är ju till exempelvis företagsköp. Carnegie var väldigt stort inom M&A där man ju använde mycket pengar till den här typen av transaktioner. Och det var till private banking där privatpersoner gör investeringar i obligationer eller vad som helst egentligen.

Vad hade Carnegie då för säkerheter för den utlåningen på 2,4 miljarder kronor?

– Först och främst; gentemot Riksbanken ställde ju Carnegie säkerheter i form av sin egen verksamhet. Där ansågs det inte behövas någon särskilt pant. Däremot; när Riksgäldskontoret tog över som långivare och läget såg mer prekärt ut; det var då som Riksgäldskontoret krävde att moderbolaget (det vill säga vi) skulle ställa våra aktier i banken i pant.

– Så Riksgäldskontoret gick först in med det nya pantavtalet. Vi hade inget sådant pantavtal med Riksbanken när banken hade lånat pengar av dem, utan det hade endast Riksgäldskontoret med D. Carnegie & Co.

Men när Carnegie lånade ut de 2,4 miljarder kronorna till sina kunder; vilka säkerheter krävde Carnegie då?

– Alltså banken lånade ju ut pengar mot normala säkerheter. Det finns ju lagstadgat hur mycket man får låna ut för vissa säkerheter, så det var sedvanliga säkerheter.

– Det är ingen som har ifrågasatt säkerheterna i Carnegie Investment Banks utlåning mer än till Mats O Sundqvist – och det berodde enbart på en enda sak; och det var att Finansinspektionen ansåg att det förelåg en överexponering i utlåningen till honom.

Så vad du säger är att Carnegie lånade 2,4 miljarder kronor och lånade ut pengarna till sina kunder. Det var inga problem och de lånefordringarna var fortfarande värda sitt fulla värde. Så då skulle Carnegie enkelt ha kunnat återbetala den skulden med de fordringarna som fanns för det. Och när det var kvittat; därefter så fanns det värde på 5 miljarder kronor som ni nu kräver i rättsprocessen?

– Precis.

– Och man ska komma ihåg att det aldrig var vi på D. Carnegie & Co AB som lånade pengar. Det var Carnegie Investment Bank; vårt dotterbolag alltså; koncernen som vi ägde. Det var de som lånade pengarna. Och det gjorde de på sedvanliga villkor på marknaden, precis som alla banker.

– Alltså; Carnegie Investment Bank – även idag – har ingen egen ”kassa”, utan det lånas upp pengar på en interbankmarknad natt för natt.

Frågan är då om allt som hänt beror på inkompetens eller om det ligger någon konspiration bakom; att det var någon som hade intresse av att fälla Carnegie eller Mats O Sundqvist eller vad det var?

– Nej, jag tror att det är precis så som advokat Lars Edlund (den särskilde granskningsmannen) kom fram till; att en djäkla massa olyckliga omständigheter inträffade vid sämsta möjliga tidpunkt. Så det var ingen konspiration alls, utan tvärtom.

– Och man ska också komma ihåg – du var ju också med hösten 2008; det blåste något fruktansvärt på finansmarknaden. Och alla var vettskrämda.

– Så man kan ju säga att det är klart att vi förstår Riksgäldskontorets reaktion. Man var orolig. Vi har inget emot att Riksgäldskontoret försöker ta ett ansvar – tvärtom. Det är alldeles utmärkt att de gör det.

– Problemet uppstod ju när Riksgäldskontoret gjorde det så godtyckligt, att de inte redovisade övervärdet i det övertagna Carnegie för D. Carnegie & Co AB:s aktieägare – vilket svensk pantlag föreskriver. Banken var nämligen satt i pant.

– Det är det som är den stora grejen med Carnegie. Det var en pant som Riksgäldskontoret övertog. Men de gjorde inte rätt för sig och redovisade inte övervärdena i den panten för D. Carnegie & Co AB:s aktieägare.