Biståndsmiljarder blir riskkapital

Den svenska biståndspolitiken genomgår stora förändringar. Enligt utredningar och regleringsbrev ska näringslivets roll stärkas.

Detta är en del av Politiken för Global Utveckling, ”PGU”, ett dokument som antogs 2003 av samtliga riksdagspartier. Det slår fast att hela det svenska samhället ska bidra i utvecklingsarbetet.

Sida har fått tydliga instruktioner om att bli mer vänligt inställd till näringslivet i allmänhet och Swedfund i synnerhet. Swedfund är statens riskkapitalbolag för investeringar i utvecklingsländer.

Dit kan ett svenskt företag som vill investera i ett utvecklingsland vända sig. Godkänns deras projekt går Swedfund in som finansiär eller delägare under en period på mellan fem och tio år. Allt betalas med skattepengar från biståndsbudgeten.

Swedfund har 1,3 miljarder kronor investerat i 66 bolag och 31 länder. De fick nyligen ett tillskott på 80 miljoner för investeringar i miljöteknik och har beviljats ytterligare en miljard.

Swedfund har kritiserats för bristande riktlinjer gällande företagens återraporteringskrav. Det görs för få kontroller att det verkligen har skett någon utveckling i landet, menar skeptikerna.

Realtid.se talade med Swedfunds kommunikationsansvariga, Maria Lannér.

Gör ni någon kontroll för att se om det verkligen sker någon utveckling i landet?

– Självklart, det står i våra riktlinjer. När vi får in ett förslag så går det genom en massa möten och styrelsen. Det är en lång process. Vi har enormt höga krav från UD, vi tittar alltid på utvecklingsmöjligheterna, säger hon.

Enligt Swedfund behöver dock företagen som investerar i utvecklingsländerna inte känna till PGU.

Däremot är hållbar ekomisk utveckling i de länder där man investerar överordnat alla andra mål, säger Lannér, och hänvisar till de nya riktlinjerna som antogs i april 2007.

Sidas samarbete med näringslivet ska ”präglas av ett möjlighetstänkande som kan skapa en win-win-win-situation: Bättre förutsättningar för fattiga människor, bättre förutsättningar för svenska företag och bättre förutsättningar för Sida att göra ett bra arbete”.

Alla är dock inte så förtjusta över företagens intåg.

– Man ser en tydlig debatt där man försöker koppla näringslivet till biståndspolitiken, säger Patrik Eriksson på biståndsorganisationen Action Aid.

– Det ser man i handlingsplanerna från Sida och på tidningarnas ledarsidor. Man kräver att näringslivet ska få en större roll. Företagens mål är ju att tjäna pengar till aktieägarna, politikens är att hjälpa fattiga människor. Företagen kan vara en bra aktör genom att till exempel trycka på för bättre löner och arbetsvillkor, men det stora problemet är att allt bygger på frivillighet. Det finns inga kontrollmekanismer. Vi behöver införa hårdare krav och regleringar, säger han till Realtid.se.

Maria Lannér anser dock att reglerna är tillräckliga.

– Vi har högre krav på utvecklingseffekter i dag än vad vi hade förut. Det gäller också när vi går ur projekten. Det måste finnas utvecklingsmöjligheter annars blir det inte lönsamt. Men hur mäter man utvecklingseffekter? På ett sätt har vi lättare att göra det än till exempel Sida eftersom det för oss handlar om siffror. Sida har ju en del mål som är omöjliga att mäta. Vi investerade i ett teleföretag i Tanzania för några år sedan som i dag är landets största skattebetalare. Där har vi utveckling, säger hon.

Men gäller kontrollerna även arbetsmiljöfrågor och löner?

– Ja visst gör det det. Det gäller mänskliga rättigheter också, vi har ett delat ansvar med företagen.

Action Aids Patrik Eriksson är också kritisk till att Sverige fortfarande inte bundit av sitt bistånd, trots att man förbundit sig att göra det genom flera internationella deklarationer.

Bundet bistånd är när givaren har bestämt till vad pengarna ska användas för, oftast köpa varor från företag i givarlandet.

Förespråkarna för en avbindning menar att uppdragen bör utföras av lokala aktörer för att stärka inhemsk industri och få bästa möjliga pris, alternativt av de utländska företag som kan göra det för billigast pris – oavsett var de har sitt högkvarter.

Kritikerna av avbindning menar att svenska skattebetalare inte bör finanserna projekt som utförs av utländska företag samt att det ger en möjlighet att skapa välstånd i både givar- och mottagarländerna. Då ökar också viljan att ge bistånd, hävdar de.

Irland och Storbritannien är två länder som redan bundit av allt bistånd mot de fattigaste länderna. Det har alltså inte Sverige gjort.

Ett exempel på bundet bistånd är så kallade u-krediter – mycket förmånliga lån som mottagaren beviljas om de lovar att köpa svenska tjänster för pengarna.

Det företag som varit den största vinnaren på systemet är – utan tvekan – ABB. Cirka en halv miljard kronor i u-krediter gått via bolaget mellan 1996-2005.

Andra företag som fått uppdrag genom u-krediter är Volvo, Skanska, Purac och Ericsson. Dessa har dessutom agiterat hårt, bland annat genom brev till de ansvariga ministrarna, för att bevara systemet.

ABB hävdade bland annat att u-krediterna ”definitivt medverkat till att ABB fått en världsledande position genom dessa systemleveranser,” enligt den statliga utredningen.

Sweco ”hade liknande synpunkter”. I Swecos styrelse sitter finansmannen Gustaf Doulgas, som även är medlem i Moderaternas partistyrelse.

År 2005 betalades 211 miljoner kronor ut i bundna u-krediter, drygt 50 miljoner kronor mer än året innan. Men 2006 hade de gått ner till 8 miljoner, enligt Sida.

Anledningen till det bristande intresset är ”den relativt höga bindningsgraden av Sidas bundna u-krediter, jämfört med andra länders motsvarande finansieringssystem”.

Både Sida och regeringen är positiva till en avbindning om har föreslagit reformer inom kreditsystemet. Man vill dock utveckla systemet med garantier, där Sida kan gå in och ta smällen om företagens affärer i utvecklingsläner inte blir lönsamma.

I slutet av 2006 släpptes rapporten ”Att ta itu med fattigdomen – krediter och garantiers nya roll” Slutsatsen är att bundna u-krediter ”…strider mot svensk bistånds- och näringspolitik”

Claes Lindahl, som var huvudansvarig för utredningen, sa senare i en intervju i Sidas tidning OmVärlden, att u-krediterna ”är en skamfläck för det svenska biståndet”.

Trots det kommer företagen att spela en allt större roll i biståndsarbetet.

– De som kräver en större roll för näringslivet syftar oftast på svenskt näringsliv. Men istället borde man satsa på att försöka bygga upp och stärka det lokala näringslivet i mottagarländerna, säger Eriksson till Realtid.se.