Arn fäkta anamma!

Det ska vara fan att gå på bio med släktingar. Särskilt fäktningstokiga släktingar.

Mellandagsrekreation i Göteborg. Arn på biografen Palladium vid Kopparmärra.

Till vänster om mig sitter en kille som tränar fäktning ett par gånger i veckan. Varje gång det är dags för svärden att åka ur slidorna så börjas det. Som på given signal åker hans huvud fram och tillbaka, i en nej-nej-nej-rrörelse.

Jag förstår direkt vad som far genom skallen på denna musketör till brorson. Svärdfäktningscenerna ser helt enkelt inte trovärdiga ut.

”Jag begriper inte hur de kan göra en så dyr film och inte kosta på sig att ha vettiga fäktningsserier i filmen. Det ser ju inte klokt ut!”

Så låter det efter visningen som tar slut vid midnatt. Vi promenerar till bilen som står parkerad vid Heden.

Är det något de kan i Göteborg är det att lysa upp stan i decembermörkret. Götaplatsen, Avenyn, Kungsportsplatsen, Brunnsparken – överallt är det tusentals och åter tusentals lampor i olika färger som lyser upp natten.

Att stans centrum inte är uppstyckat i avdelade shoppingstråk på samma vis som Stockholm bidrar till helhetskänslan. Göran Johansson och hans kumpaner har lyckats göra Göteborgs julansikte till en enda stor julskyltning – utan att det sticker i flanörens ansikte.

Men tillbaka till fäktningen i den dyraste filmserien i svensk filmhistoria. Min släkting Drattanjang kan inte värja sig. Han hugger omkring sig i luften:

”Till och med i en film som Pirates of the Caribbean var det bättre fäktscener. Och i Sagan om ringen hade de bemödat sig om att anlita riktiga fäktningsproffs för att de skulle se så realtistiskt ut som möjligt. Helt realtistiskt är förstås en omöjlighet men där åstadkom de i alla fall en bra blandning.”

Ja, det var nog tur att musketören inte följde med på Annandagen då det var premiär på Peter Pan på Lisebergsteatern. En kompakt och komprimerad liten familjeföreställning där fäktning är ymnigt förekommande men barnvänligt humoristisk. Som när Peter Pan trampar på Kapten Kroks värja och det går ett tjugotal sekunder innan han gentlemannamässigt släpper loss piratkaptenens vapen igen.

Något som för övrigt går igen även i Arn-filmen vid svärdskampen under tinget i Tingvalla. På typiskt filmmanér låter Arn sin motståndare överleva varpå han naturligtvis går till ny attack.

De båda spektaklen har ganska mycket gemensamt. Feelgood-faktorn är hög, det är underhållning för hela familjen – ja, Arn är ju från 11 år såklart. Och Peter Pan är mer interaktiv. För barnen tillåts elta genom att ropa ”Peter Pan! Se upp! bakom dig!” och liknande.

Och så ska det krängas så mycket popcorn som möjligt. Om publikrusningen till Arn – det var fullsatt på vår visning – fortsätter så lär SF, med sin marknadsdominans vad gäller biografer och visningsmöjligheter i Sverige, fäkta hem alla guldmynt de lagt ut på Arn-produktionen.

Jag hoppas alla läsare får ett förnöjsamt nyårsfirande. Själv ska jag fira redan dagen innan aftonen. För att sedan varva ned med två vettiga ljudklappar.

Dels en kudde med inbyggd högtalare som är mjuk och sooooovvvääääänliiiiiig. Kudden är engelsk och heter Sound asleep pillow. Perfekt för att lyssna på musik och talböcker i sängen.

Efter att ha kopplat in en mp3-spelare eller cd-spelare eller dylik ljudkälla kommer musiken serverad vid höger öra. Ja, det beror förstås på hur man väljer att vända kudden.

Inget ljud för hifi-knarkaren kanske, men det låter alldeles tillräckligt bra. Meningen är att väl att det ska gå att lyssna utan att störa sänggrannen. Är skivan tråkig kan man ju alltid somna in.

När jag går ut och vandrar i det rent ut sagt pissiga Göteborgsvädret byter jag till Soundears. En svensk grunka. Det är helt enkelt billiga, mjuka öronvärmare som finns i olika färger och mönster.

Låter enkelt att hitta på och det är så sant. Men det svenska företaget bakom Earbags – ett tidigare påhitt som är större öronvärmare av olika kvalisort – kan ha en bra marknad med sin nya pryl. För Soundears är ungefär som Earbags men har små högtalare inuti det värmande.

Tänker ta långpromenader med dem på och lyssna på Isis eller Hope Sandoval. Musik som passar i vita snölandskap. Blir det ingen snö får väl Grå himlen blues räcka.

Sedan somnar jag in på min musikkudde – utan att fäktas i sömnen – och återkommer till den här spalten när jag vaknar.