Den norska mediekoncernen Schibsted – som bland annat äger Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Omni – knoppar av sina nyhetsmedier och låter stiftelsen Tinius ta över ägarskapet. Kvar i Schibsted blir ett börsnoterat marknadsplatsföretag med draglok som bland annat annonssajten Blocket. Affären är totalt värderad till 6,4 miljarder kronor. 

Schibsteds egna experter uttalar sig i Schibsteds egna medier om hur bra att detta är för alla.

”Med en långsiktig och stark ägare kommer Schibsted Media att fortsätta vara ledande i Norden och ha en ännu större genomslagskraft, inte bara som företag, utan som försvarare av demokrati, öppenhet och tillit”, säger koncernchef Kristin Skogen Lund i Aftonbladet.

”En möjlighet som öppnar sig är större satsningar än tidigare. /../ Nu är ursäkterna om att inte kunna göra affärer och satsningar på medier slut”, skriver krönikören Björn Jeffery i SvD.

”I sak innebär det att Schibsteds nyhetsmedier, Omni inkluderade, står ännu mycket starkare inför framtiden. Vi får en ekonomiskt exceptionellt stark och långsiktig ägare, god för åtskilliga miljarder norska kronor. I sak innebär det förstås mycket goda möjligheter till fortsatta investeringar i tillväxt och innovation”, skriver Omnis vd Markus Gustafsson.

Att flytta ut de journalistiska produkterna från börsen blir en garanterad vinst för alla aktieägare, men resultatet blir samtidigt att journalistiken alltmer kommer att marginaliseras. Är det ingen som inser det?

För att bättre förstå situationen behöver vi ta ett steg tillbaka och se vad journalistiska produkter i form av artiklar och webbteveinslag har för roll i dagens mediesamhälle, jämfört med förr. Enkelt förklarat: Förr behövde tidningarna ha annonser för att kunna finansiera utgivningen. Idag behöver annonserna ha tidningar för att kunna nå ut till rätt mottagare.

Journalistiska medier ska fungera som en blåslampa på politiker och makthavare, hålla nyhetskonsumenterna uppdaterade samt skänka glädje och nöje. Det stämmer, men från mitt perspektiv så bör nyhetskonsumtion också analyseras för att bättre förstå vilka nyhetskonsumenterna är – i syfte att ge relevant mervärde. Om jag har läst fem artiklar om värmepumpar det senaste dygnet så indikerar det sannolikt att jag är intresserad av just värmepumpar. Genom att analysera mer i detalj vilken typ av artiklar det är samt hur jag interagerar med dem så går det snart att dra slutsatser om huruvida jag är intresserad av att köpa en ny värmepump eller om jag själv är en värmepumpsexpert som kanske vill sälja värmepumpar till andra.

Annonser i dagspress fungerar ofta dåligt, helt enkelt på grund av att reklamen är oönskad, vilket i sin tur beror på att den ofta är irrelevant. Med hjälp av smarta system och en datadriven inställning bland publicister så går det att lista ut vad som istället ÄR relevant reklam. Om jag nu ska köpa en värmepump och får hjälp med att identifiera helt rätt produkt – dessutom till ett mycket lågt pris – skulle jag då störa mig på den informationen? Nej, inte alls! Tvärtom så är det just så som all reklam borde fungera; Mer hjälp på kundens villkor! Och här har mediehusen en väldigt viktig funktion att fylla. Få andra aktörer har möjlighet att skapa en så pricksäker profil av mig mediekonsument – vilket gynnar både mig och företag som vill hjälpa mig med allt från värmepumpar till cykelreparationer.

Men vad gör Schibsted då – jo, MAN GÖR SIG AV MED MEDIEHUSEN! Det är så att man baxnar.

Visst, kortsiktigt är det naturligtvis bra med en stark ägare som en mecenat eller stiftelse. För många mediehus skulle detta vara en fantastisk dröm! Just stiftelseformen sägs ju för övrigt vara en av framgångsfaktorerna i Danmark där många life sciencebolag är stiftelseägda och har klarat sig bättre än i Sverige från uppköp – med efterföljande nedläggningar eller utflyttningar till andra länder. Bolag som ägs av stiftelser behöver ju inte lika ofta tänka på kortsiktiga vinster för att göra aktiemarknaden nöjd, utan kan istället investera i företagens långsiktiga utveckling.

Apropå Danmark så brukar även förlaget Egmont lyftas fram. Där går 20 procent av vinsten till välgörande ändamål och resten återinvesteras i verksamheten – något som bland annat har lett till stor intern stolthet, med medföljande stark motivationskraft för medarbetare som känner att man arbetar för ett högre syfte. Och i Storbritannien äger stiftelsen Scott Trust Limited tidningen The Guardian – med framgångsrikt resultat. Kort sagt: Stiftelseformen uppskattas! Men samtidigt bidrar den sämre till den ekonomiska tillväxt som bara skapas då redaktionellt material konsumeras i samklang med kommersiell affärsverksamhet.

Jag inser att såväl experter som anekdotiska bevis talar emot min hypotes om att Schibsted kommer att få ångra sin bolagsuppdelning och att vi som mediekonsumenter kommer att få en sämre upplevelse. För visst kan resultatet bli bra – men jag vill ändå hävda att den skulle bli ÄNNU bättre om bolaget skulle fortsätta att driva, samt vidareutveckla, ett datadrivet arbetssätt där mediekonsumtion inte är en oönskad sidoprodukt utan hjärtat i hela modellen! För ju mer ignorerad som mediekonsumtionen blir, desto mer irrelevant blir den journalistiska produktionen – och då finns det risk att blåslamporna på makthavarna till slut helt kommer att släckas, att mörkare krafter tar över nyhetsuppdateringarna och att ingen längre orkar producera något som andas varken nöje eller glädje.