När Serneke börsnoterades under senhösten 2016 skrevs en börskrönika i GP där hela bolagskonstruktionen liknades med de löst monterade bygg- och fastighetsbolag som börsnoterades i slutet på 80-talet, typ Conata, Betongbyggen, Byggfast och Coronado. Dessa bolag stod på öronen några år senare. Sernekes utveckling som börsbolag har därefter bara fyllt i färgerna till dessa konturer ännu mer. Den enda skillnaden då mot nu är väl realränteutvecklingen.

Den senaste i raden av Sernekes ”80-talsaffärer” är GP:s story om turerna när Serneke skaffat sig kontroll i den lite luggslitna skidanläggningen Fjätervålen i norra Dalarna genom att köpa 40 procent av aktierna och utlova miljardsatsningar. Det är inget nytt under solen. Byggbolaget BPA storsatsade i närliggande Lofsdalen på 80-talet och Bröderna Paulsson gick in i olika anläggningar i Sälen under samma tid. Den excentriske finansmannen Matts Carlgren hade köpt klassiska Storlien, med skidanläggningar, högfjällshotellet och en större tomt på cirka 4000 hektar.    

Dessa satsningar blev finansiella hål. BPA sålde anläggningen till en mycket billig penning till sin vd och fick själv rekonstrueras. Matts Carlgren gick i personlig konkurs, varefter Jan ”Långöra” Nilsson kunde plocka upp den anläggningen för en spottstyver. Bröderna Paulssons näsa var också under vattnet, men de klarade sig, inte för att finanserna var så mycket bättre än de havererade konkurrenterna, som just BPA, utan för att bankerna ville hitta någon som kunde plocka ihop de havererade bygg- och fastighetsbolag de fått i knäna.

Säleninvesteringarna apporterades in i Securumägda Åre och blev grunden till brödernas storägande i Skistar. Bröderna Paulsson var minst dåliga helt enkelt. En parallell i fastighetsbranschen var Wallenstam, som Handelsbanken höll vid liv och hjälpte komma på benen genom lite affärer.

”För gränslandet mellan kommunala (offentliga) beställningar och utvecklingsprojekt och privata entreprenadföretag har alltid lockat till att gena lite, för mycket, i innerkurvorna.”

Att Serneke rundat upp en näringslivsutvecklare i Järfälla och tillika stugägare i Fjätervålen på kuppen är heller inget nytt i ”byggsvängen”, vare sig på 80-talet, 90-talet, 00-talet, 10-talet eller det tyvärr inte heller det färska 20-talet. Snarast har väl den ökande sammanblandningen mellan offentligt finansierade och privat utförande sedan dess gödslat den komposten ännu mera.

Jag bevittnade själv hur en näringslivsutvecklare i en residensstad i Dalarna gärna ville göra affärer med en mig närstående, i utbyte mot ett förstahandskontrakt i Stockholms innerstad, förstås. Samma person fick sedan köpa en centralt belägen gård av fastighetsbolaget Dagon, numera Klövern, som köpt regementsområdet i samma stad och lyckats få in kommunen som största hyresgäst.   

För gränslandet mellan kommunala (offentliga) beställningar och utvecklingsprojekt och privata entreprenadföretag har alltid lockat till att gena lite, för mycket, i innerkurvorna. Det går att rada upp sådana ”affärer”. Väldigt få levande och döda byggföretag, eller för den delen kommunala näringslivsutvecklare, är villiga att kasta första stenen i någon moraltävling. 

Sernekes parallellspår med satsningar Fjätervålen och Järfälla/Barkarby, med bland annat en föreslagen inomhusarena för skidåkning, håller detta utstakade innerspår väl. Den som vill kan se det som en geografisk expansion av den famösa ”Göteborgsandan”. Turerna runt Sernekes klipp när de köpte Säve-flygplats och intilliggande mark billigt av statliga Swedavia och Göteborgs kommun och sedan snabbt sålde dyrt, till Castellum, gör sig påminda.

För det är sådana ”klipp” samt de bokföringsmässiga vinsterna från de olika transaktionerna med jätteprojektet Karlastaden och Karlatornet som har givit den akterlösa båt, som kallas Serneke, finansiell styrfart. Lönsamheten i kärnverksamheten, entreprenadrörelsen, har pendlat mellan dålig och usel.  

Den som skrev krönikan inför Sernekes börsnotering hotades av en då ledande person i företaget med stämning. Förutom dålig stämning i det samtalet hände inte så mycket, annat än att skribenten fick några förklenande omdömen på ett ”aktiechatt” av ovan nämnda ”sommarpratare”. Vi får se vad som händer nu.