Den uttalade tanken är att det skulle öka konkurrensen om bankernas inlåning. Förslaget kan ju ses som ett svar på storbankernas ”räntenettofestival” som inleddes när Riksbanken började höja styrräntan under 2022.

En annan tanke bakom förslaget är att bredda och stabilisera SBAB:s finansieringsbas genom att just få tillgång till mera inlåning. Detta ”sparande” är ju för storbankerna en mycket viktig och billig finansieringskälla även för bolån. Tillgången till en stabil inlåningsverksamhet har historiskt stått för upp emot 40 procent av bolånefinansieringen för typ Swedbank och Handelsbanken. Det är också en av huvudförklaringarna till den höga lönsamheten för storbankernas bolåneverksamhet. Och det är i sin tur en av förklaringarna till att svenska bankers lönsamhet ligger klart högre än europeiska kollegor. Och det för övrigt även klart högre än vad SBAB brukar kunna leverera.

Den höga andelen inlåning är också förklaringen till att storbankernas bolånemarginaler är klart högre än vad Finansinspektionen löpande publicerar. Enligt FI så ligger bolånemarginalen på bankernas nyutlåning nu på 0,6 procent, efter att ha bottnat på 0,4 procent runt årsskiftet. Det är nivåer där lönsamheten är lite mer pressad, kanske mer normal, än när bolånemarginalen toppade på 1,7 procent under 2017. Det senare gav en avkastning på runt 40 procent på det allokerade egna kapitalet, vilket är ganska bra, eller en rejäl ”överavkastning” om ni frågar någon på vänsterkanten.

Finansinspektionens marginal stämmer emellertid mer för SBAB än det gör för storbankerna. Och det beror mest på skillnaderna i vad de betalar för sin inlåning. När Finansinspektionen mäter bolånemarginalen så utgår de från ett genomsnitt av bankernas finansieringsformer, obligationer och inlåning. Det som sticker ut är då hur de mäter kostnaderna för just inlåningen. Finansinspektionen sätter likhetstecken mellan räntan på inlåningen och interbankräntan Stibor, 3 månader.

För SBAB är FI:s angivna marginal en hyfsad approximation. Räntan på SBAB:s sparkonto är ju 3,75 procent, att jämföra med Stibor som ligger på 4,1 procent. Det senare är strax under vad storbankerna får på sina egna fordringar på Riksbanken, reserverna, som ju följer styrräntan som är 4 procent. Det är dock långt över vad storbankerna, som min bank Handelsbanken, betalar för sin inlåning. Och det gäller i synnerhet på deras transaktionskonton, där den i många fall fortfarande ligger och sladdar runt 0-nivån.

Personligen kan jag tycka att sossarnas förslag att SBAB bör bredda sin verksamhet och även ta sig an transaktionskonton därmed är en ganska bra idé. SBAB får ju sedan 2009 bedriva bankrörelse och erbjuder inte längre bara bolån utan ger även ut lån utan säkerhet för renoveringar, bilfinansiering och energisparåtgärder.

”Regeringen har, vad jag sett inte yttrat något i ärendet, även om ”ökad konkurrens” är det mantra som vår finansminister Elisabeth Svantesson upprepar likt en gultofskakadua, som enligt Carl von Linné lär …”Kunna lära sig att både hwisla och tala”.

Nu kanske ”vän av ordning” vill inflika att inlåning på transaktionskonton är en ganska flyktig finansieringsform, som nog inte är så lämplig att finansiera långa åtaganden som bolån är. Någon kan ju fortfarande minnas ”uttagsstormarna” mot de amerikanska bankerna, som Silicon Valley Bank, förra året. Och för de enskilda instituten kan det vara så, men för systemet som helhet är inlåningen en stabil källa. Inlåningen i systemet ”dödas” ju först när amorteringarna överstiger nyskapandet av nya krediter. Så med en bra marknadsandel på inlåningsmarkanden, som storbankerna har, så är det en väldigt stabil finansieringskälla. Och skulle det börja skaka så kan de alltid vända sig till interbankmarknaden och betala Stibor och i slutändan Riksbanken, som ”Lender of last resort”.

Sossarnas förslag har dock mest behandlats som ett hugskott som ingen riktigt har tagit på allvar. Regeringen har, vad jag sett inte yttrat något i ärendet, även om ”ökad konkurrens” är det mantra som vår finansminister Elisabeth Svantesson upprepar likt en gultofskakadua, som enligt Carl von Linné lär …”Kunna lära sig att både hwisla och tala”.

Dagens Industri hade väl en ledare där man i sedvanlig anda pläderade för att i stället sälja ut alla statliga bolag, inklusive SBAB. Men inte ens SBAB:s vd Mikael Inglander verkar tycka att det är en bra idé.

Jag tycker att det är helt rimligt att staten kan vara med och spela på den här marknaden. Som socialkonservativ, i vissa frågor, ser jag det som ett återupprättande av det gamla Postgirot, som ju skeppades i väg till Nordea, enligt Dagens Industris standardrecept. Jag kan tycka att det är rimligt att staten genom SBAB kan tillhandahålla en betalningsinfrastruktur som är öppen för alla medborgare, vilket ju bankerna inte alltid har.

Jag är också övertygad om att det skulle vara bra för konkurrensen på den svenska bankmarknaden och inte minst en bra affär för SBAB. För även om det dök upp några uppstickare på bolånemarknaden för något år sedan så är min uppfattning att merparten av dessa utgjordes av mindre upplysta lycksökare, typ Enkla, Hejmo, Bofink och Youple. Inträdeshindren för att verkligen kunna skapa en riktig verksamhet är fortfarande höga, för att få den trovärdighet och långsiktighet som bankverksamhet och bolåneverksamhet i synnerhet kräver.

Genom att bli en större spelare på transaktionskonton så är min bedömning att SBAB skulle kunna få en större och stabilare del av inlåningskakan och därmed få tillgång till den billiga finansiering som inlåning är. SBAB skulle desssutom därmed kunna nyttja det finansiella ”trollspö” som nu är förunnat de övriga storbankerna. Det handlar om att ha tillräcklig storlek för att skapa nya ”pengar”. Det vill säga att med ett tryck på terminalen skapa ett nytt bolån, en fordran, på tillgångssidan i balansräkningen och med samma tryck skapa skulden inlåning på andra sidan balansräkningen. (Det är så inlåning, ”pengar”, skapas i vårt betalningssystem.) Genom att ha en stabil inlåningsbas genom sina transaktionskonton så kan SBAB minska risken för att den nyskapade inlåningen vandrar i väg till något annat kreditinstitut. För som det är nu så är SBAB hänvisad till agera på ”andrahandsmarknaden” för att dra in de betalningsmedel som kreditgivningen kräver.

”Min uppfattning är att det svenska bankväsendet, liksom bankväsendet både här och där, till stora delar är att betrakta som ett medeltida gille som mest är inriktat på att bevara sina privilegier än att leverera nytta till kunderna.”

Men ska staten verkligen göra detta? Det riskerar ju att snedvrida konkurrensen ,säger någon. Vilken konkurrens? svarar jag. Min uppfattning är att det svenska bankväsendet, liksom bankväsendet både här och där, till stora delar är att betrakta som ett medeltida gille som mest är inriktat på att bevara sina privilegier än att leverera nytta till kunderna. De levererar i stort ”inferiöra” varor till ett högt pris. Det gäller framför allt de stora intäktskällorna bolån, kapitalförvaltning och på finansieringssidan räntan på inlåningen. Samtliga är att betrakta som bulkprodukter och borde prissättas därefter. Det traditionella och mera kunskapskrävande uppdraget att ge krediter och finansiering till näringslivet ligger i takt med att de avvecklar sina kontorsnät, alltmer för fäfot. Bankdöden hotar landsbygden: ”Krediter bygger på relationer”