Jag träffade på Fastpartners Sven-Olof Johannson häromveckan. Vi utbytte några ord om Riksbankens räntehöjningar. Jag uppfattade det som om vi var eniga att marknaden inte riktigt har prisat in konsekvenserna av den pågående räntehöjningscykeln och hur den kommer att påverka exempelvis konsumtion och byggverksamhet. Det kommer tuffa tider.

Sven-Olof Johansson ”pratade ju ut” i bolagets senaste kvartalsrapport och lanserade sin tes att Riksbanken kommer att vika ner sig och sänka räntan när det finansiella systemet börjar komma i svängning. Det är möjligt att Sven-Olof Johansson får rätt, men jag är tveksam Hushållens ekonomi är redan ansträngd på flera fronter. Räntehöjningarna, framför allt på bolån, äter upp allt mer av disponibelinkomsterna, där andelen har gått från rekordlåga nivåer för att tangera de nivåer vi hade under 90-talets djupa kris. Bostadspriserna har inte rasat ännu. Men även här finns det ”räntetermiter” som gnager på bjälklagen. Det handlar inte minst om de lån som finns i bostadsrättsföreningarna. När de nu ska läggas om till rådande nivåer så kommer det i många fall bli mycket drastiska avgiftshöjningar. Lägg därtill att materialintensivt underhåll har blivit mycket dyrare.

Om priserna på bostäder ska braka någonstans så är det i högbelånade bostadsrättsföreningar. Det var den svagaste länken på den svenska bostadsmarknaden under 90-talet och är det nu. De nybyggda föreningarna är sannolikt värst. Mina tankar går till Sernekes pågående bygge av Karlatornet i Göteborg.

Men även energiproblemen, som vi för en månad sedan trodde var lösta, när det var 15 grader varmt ute, har kommit tillbaka. Det ser illa ut, såväl produktions- som prismässigt. Den nytillträdda regeringen skulle betala ut sitt elstöd till de drabbade elkonsumenterna i elområde 3 och 4. Det var 55 miljarder som skulle återcirkuleras från Svenska Kraftnäts konto. Nu är dessa betalningar framflyttade till februari, samtidigt som elpriserna skenar. Och den här gången är det hela landet som är drabbat.  Det hela har inte blivit bättre av att återstarten av Ringhals 4 har flyttats fram till februari och i nu tid att Sveriges största reaktor Oskarshamn 3 ska repareras. Det senare ska visserligen bara ta en dryg vecka innan den återstartas. Fan trot. Se på den nya finska reaktorn Ollkiluto 3 som skulle vara i drift nu. Även för den är starten framflyttad till januari.

Vindkraften är en vindflöjel. När det är kallt, som nu, är produktionen mycket låg. Och den kapacitet som i teorin har funnits bland kraftvärmen, motsvarande effekten av minst både Ringhals 4 och Oskarshamn 3, verkar inte vara tillgänglig. Svenska Kraftnät verkar inte ha hittat någon modell för att få i gång dessa. Vad tillsynsmyndigheten för den svenska försörjningsberedskapen, Energimyndigheten, har hållit på med kan man undra.

Vi importerar el redan idag. Om ett par dagar så kan vi vara i ett läge som vi bara trodde skulle ske under de kallaste topplastperioderna i januari och februari. Denna situation är tärande både på humör och plånbok. Samtidigt som elpriserna återigen driver på inflationen

Så det är frågan om Riksbanken kommer att följa Sven-Olof Johanssons utsaga och börja skruva ner räntehöjningarna och kanske även börja sänka dem under nästa år. För det svenska finansiella systemet kanske lider av samma defekter som vårt elsystem. Det har blivit mycket störningskänsligt.
Visst stöd i sin tes har Johansson fått från ”centralbankernas bank” BIS, som i sin senaste rapport BIS Quarterly Review, December 2022 varnar för just detta att centralbankerna kan tvingas backa på räntehöjningar och bantandet av sina balansräkningar för att inte det finansiella systemet ska ta skada. De exemplifierar detta med Bank of Englands plötsliga 180-graders sladd när de åter började stödköpa statsobligationer, i samband med ”minibudgetkrisen” och den likviditetskris som uppstod hos brittiska pensionsförvaltare, när de tvingades gå ur sina belånade positioner. BIS varnar visserligen mest för de finansiella risker som ligger utanför banksystemet. Där kanske inte Sverige är så utsatt, med undantag för marknaden för företagsobligationer och då inte minst svenska fastighetsbolag. (Tänk Heimstaden) Det gäller då inte minst den gigantiska men inte särskilt transparenta marknaden för valutaderivat, där bruttovolymen utestående kontrakt är svindlande 80 000 miljarder dollar. Hur stor koll har man på att motparterna verkligen har täckning för sina positioner. Ska man dra någon parallell från kryptovärlden och kollapsen för Sam Bankman-Frieds FTX/Alameda, så är det att även mycket välrenommerade aktörer har tagit mycket lätt på det här med ”due dilligence”.

BIS chefsekonom Claudio Borio varnar för att om centralbankerna alltid väljer att släcka de bränder som uppstår i det finansiella systemet före inflationsmålet så kommer deras trovärdighet att skadas och det kommer att leda till ”moral hazard”.

Motfrågorna blir. Har de någon trovärdighet? Och vad är det som har präglat och präglar systemet?