Way Out West präglar hela Göteborg

Alla har något förväntansfullt i blicken. Och inte att undra på. Neil Young, The Flaming Lips, Sonic Youth, Lil Kim, Broder Daniels avsked… Festivalen har lyckats boka många tunga namn utan att förfalla till något slags Tracksliste-tänkande.

Way Out West är inte festivalen som bokar de där artisterna som har någonafter becah-hit. Här är det kvaliteten på musiken som leder urvalet. Kry musik för en kräsen publik.

Det är stor skillnad mot alla stadsfestivaler. Jag besökte Peace & Love i Borlänge för sex veckor sedan. Trevligt, men det var till att och traska upp och ned för de centrala gatorna och alla skyltfönster mellan de olika scenerna. Väl framme vid en scen kunde det lika gärna vara metal som In Flames och Dark Tranquillity som melodifestivalsakter typ Jill Johnson. Med Way Out West-kompatibla namn som Cansai de Ser Sexy och Håkan Bråkan insprängda.

Några akter förekommer på båda festivalerna, men inte många. Håkan såklart, Caesars, Mando Diao, Sahara Hotnights – och så Petter förstås. Rapparen hade tioårskalas i går och det hade ordnats fiskdamm.

Publiken på Trädgårn fick napp i form av ett gediget hav av gästartister. Profiler som Timbuktu, Säkert!, Mange Schmidt, Snoop, Veronica Maggio, Looptroop Rockers och så Göteborgs stora son Freddie Wadling. Som för övrigt ryktas dyka upp som hemlig gäst på ytterligare en Way Out West-spelning.

Själv var jag inte på Petters party. Jag var fullt upptagen med att leta efter duscharna på Pusterviksbastun, förlåt Pusterviksbaren. Lång kö utanför för att se tre heta band från L.A., med Sub Pop-signade No Age i spetsen.

Ett band som jag upplever som något ofokuserat denna kväll. Deras My Bloody Valentine-oväsen och melodiska sinnelag i kombination med efterslängar av ett hardcorepunkförflutet vill sig inte. Trots färgglada fyrverkerier – i form av att en av medlemmarna slänger ut sugrör i regnbågens alla färger.

Går ut på den minimala uteserveringen för att bunkra luft. Träffar Nina Natri, med ett förflutet i Göteborgshopp som det Broder Daniel-samtida 90-talsbandet Fidget. Nu är Nina-nina-ninna-na-naa mitt uppe i produktionen av sitt soloalbum och hon förefaller mer fokuserad än kvällens huvudband.

Nina Natri ska ge ut den själv på eget skivbolag och sedan ta det därifrån. Svensk kvinnlig soloartist med elektroniskt baserad pop som startar bolag och gör allt efter eget huvud, med en och annan het mearbetare. Jodå, det kommer att stå namnen Robyn i var och varannan artikel i vår, när skivan väntas vara ute.

Men så stod det också Jakob Hellman i 110 procent av alla artiklar om Håkan Hellström de första månaderna för åtta år sedan. I dag gör ingen den jämförelsen längre.

Och apropå Jakob Hellmans första och enda album, det popklassiker-stämplade …Och det stora havet, så är det just nu lugnt på regnfronten i Göteborg. Det alternativa namnet Way Out Wet, som jag myntade under fjolårets vattenfestival, har än så länge bara blivit verklighet i går natt då Avenyn och Stigbergsliden blänkte regnvåt i gatlyktornas sken.

Förresten var kön utanför punkveteranerna Buzzcocks konsert på Henriksberg, halvvägs upp på Liden, rekordlång. Enligt en rapport räckte den hela vägen till Bengans, vilket får alla som vet hur det ser ut där upp att hisna. Själv såg jag en kö på ”bara” ett eller två hundra meter eller så. Men det var helt klart mer folk utanför än inne på klubben.

Efter Buzzcocks konsert går jag in på Henriksberg och kollar läget. En bekant berättar att en besökare som betalat flera hundra kronor för en biljett till enbart Buzzcocks blivit nekad av en vakt att komma uppför trapporna från baren till konsertlokalen. Det hade inte ens gått att komma in och se något av spelningen. Skandal! Först står publiken i kö hur länge som helst, med betald biljett, och så får de tji. ”There´s the way out”, liksom.

Enda sättet att höra Buzzcocks i går kväll var på Pusterviksbaren när discjockeyn Mod-Emma blästrade Shrek-klassikern Ever fallen in love (With someone you shouldn´t have). För inte var det väl hela vägen från Henriksberg vi hörde de välbekanta tonerna? Då har de göteborgare som är kritiska till Way Out West och de olika sorters förorening den förmodas orsaka fått ytterligare vatten på sin kvarn.

Hoppas inte det. För Way Out West är en gubbgo festival änna – som det heter härnere – och mer vatten är det sista vi behöver.