Vart tar de vägen?

Senast häromdagen skrev New York Times om hur ”svenska antikviteter till slut kommit in i rampljuset”. Men efterfrågan på möbler och konsthantverk från Sverige har sedan länge varit stor utomlands.

– Det är ett väldigt stort intresse och antalet antikviteter är trots allt begränsat. Fortsätter det på det här sättet så kommer det givetvis att äga rum en utarmning och det vill ju ingen av oss vara med om, säger Knut Knutson om de ljusa gustavianska möblerna som i första hand handlas i USA.

Förutom den höga kvaliteten så lockar de låga priserna på svenskt konsthantverk och möbler. Svenskarna är inte så intresserade av antikviteter.

– Jämfört med Finland så är finska möbler och konsthantverk mycket dyrare än svenska och där är det aldrig tal om att finska möbler försvinner ut ur landet, säger Knut Knutson.

Detsamma gäller i Norge.

– Den norska allmogen är man väldigt rädd om, och dyker ett norskt allmogeskåp upp i Australien så kommer det förr eller senare hem till Norge. För det finns ingen annan plats på jorden där man betalar mer för ett allmogeskåp av hög kvalitet som i Norge, säger han.

Men det handlar inte endast om efterfrågan när det gäller vad som blir kvar i landet.

– Norge har mycket hårdare lagar, där får du inte föra ut någonting, säger Bertil Carlsson, intendent och expert antika möbler vid Stockholms Auktionsverk.

Men allra värst är det ställt med 1900-talets möbler och konsthantverk.

– Där finns det väldigt stora brister i den svenska exportlagstiftningen. Det finns inga begränsningar, allt bra säljs till utlandet. Vi har verkligen en oerhörd brist som vi måste komma tillrätta med omgående, säger Knut Knutson.

Det handlar enligt Knut Knutson om ”alla förnämliga 20- och 30-talsmöbler” och annat från Swedish Grace-perioden från världsutställningen i New York 1925 och framåt. Både gjutjärnsobjekt, keramik och Orreforsglas försvinner utomlands.

Bertil Carlsson är också kritisk till hur exporten kontrolleras.

– Det är ju inte det polisen prioriterar utan det är ju andra saker som knark och sprit. Det är synd, jag vet inte vad som händer med vårt kulturarv i framtiden, säger han.

Stockholmspolisen bekräftar Bertil Carlssons intryck.

– För att få ta ut något behöver man ett papper att visa i tullen. Men när vi pratar med tullen säger de att de har fullt upp med det som kommer in i landet och hinner inte med det andra som går ut, säger Jan-Åke Törnhage, kriminalinspektör, på Godsspaningsgruppen i Stockholm.

Men hur ska man då göra om man vill ha kvar det svenska kulturarvet i landet?