Varför är Wanja så arg?

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins häftiga gräl med LO-chefen Wanja Lundby-Wedin på Mynttorget till trots så är det inte en konfrontation med fackföreningsrörelsen som varit den nya regeringens signum under de hundra första dagarna vid makten.

Nej, det är istället på det sätt som regeringen lagt sig platt för LO. Regeringen har på intet sätt utmanat facket på ett avgörande sätt. Istället har regeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Littorin i spetsen inte bara accepterat, utan också anammat fackets prioriteringar och värderingar och gjort dem till sina.

Talande är att kritiken från Svenskt Näringsliv vid Östermalmstorg varit minst lika högljudd som den som hörts från LO-borgen vid Norra Bantorget. Littorins förlåtande inställning till fackets blockad av den numera rikskända salladsbaren i Göteborg, och Reinfeldts försvar av facket agerande i Vaxholm för två år sedan har väckt både förvåning och ilska.

Men i ett längre perspektiv handlar kritiken av regeringens politik om mer än bara att facket ska ha rätt att sätta företag i blockad. Det handlar minst lika mycket om hur ”gullandet” med facket också kan inverka på det som alliansen redan från början gjorde till sin främsta uppgift; kampen för jobben. Och med nuvarande strategi allena riskerar den kampen att gå förlorad.

Den nuvarande strategin att öka incitamenten att söka jobb är utan tvekan verksam. Men utbudsstrategin är bara effektiv i nuvarande konjunkturläge, det vill säga när det finns jobb att söka. Förr eller senare kommer en konjunkturavmattning, och med den en större försiktighet hos arbetsgivare att anställa.

För att sysselsättningen skall nå en varaktigt högre nivå behövs även reformer på efterfrågesidan, det vill säga göra det lättare för företagen att anställa.

Behovet av efterfrågestimulanser på arbetsmarknaden har Sverige för övrigt gemensamt med många gamla EU-länder, vilket gång på gång brukar uppmärksammas av inte minst OECD:s ekonomer i deras återkommande rapporter.

(Rapporter som de borgerliga partierna i opposition ofta använde som tillhygge när den socialdemokratiska regeringens bristande reformvilja på det arbetsmarknadspolitiska området skulle påvisas).

Men väl i regeringsställning uppvisar samma borgerliga partier samma reformovilja som någonsin socialdemokraterna. Efterfrågestrategin och åtgärder att göra det lättare för företagen att anställa lyser med sin frånvaro. Dessa reformer skulle kunna reta LO. Istället för flexibilitet förs därför stabilitet fram som det viktigaste, och garanten för denna stabilitet är uppenbarligen arbetsrätten, kollektivavtalen och en stor och kraftfull fackföreningsrörelse.

Borta är de borgerligas – åtminstone moderaternas – månande om småföretagens villkor. Tidigare sågs just småföretagen som ekonomins framtida tillväxtmotor, inte minst när det gäller jobben. Men nu har regeringen inga problem med att facket nära nog kväver ett småföretag till döds för att det saknas kollektivavtal.

Några problem har regeringen numera inte heller med att låta det svenska facket tvinga ut ett lettiskt byggföretag som helt lagligt vill verka och konkurrera på den svenska marknaden.

När det väl hände var kritiken från dåvarande oppositionsledaren Reinfeldt inte nådig: – Byggnads är en skam för LO.

Men sedan dess har synen på fri rörlighet och konkurrens över nationsgränserna ändrats. Nu åker regeringen till Bryssel för att försvara det svenska systemet.

OECD:s ekonomer har ingen anledning att ändra analysen av den stela och oreformerade svenska arbetsmarknaden. Men vilka i Sverige skall nu vifta med dessa rapporter?