Timos fredag

Common Finding forever (Geffen/Universal)

Sjunde albumet från rapparen Common. Kanye Wests produktion säkrar en stringens, och erbjuder en motpol mot Commons en smula utforskande sound på senare år.

Kolla gästlistan: Kanye ”C/o Bear” West (som producerat), Lily Allen, D´Angelo, Bilal och – dra-mig-baklänges-är-han-inte-med-här-också – DJ Premier.

Säkrare än en väldigt säker ålderspension. Fast avsevärt sexigare.

På en skala.

Katrine Madsen Supernatural love (Stunt/CDA)

Danska jazzskivbolaget Stunt har hög lägstanivå.

Här ett nytt album med en dansk jazzsångerska, som vi bland annat har hört i tandem med Svante ”Cool som en barstol” Thuresson.

Fantomgitarristen Ulf ”Bredare än Fjärde Långgatan” Wakenius och trumpetaren Peter ”Två citattecken utan en enda vettig tillstymmelse till journalistisk relevans mellan dem” Asplund bidrar med exakt applicerad svensk färg till denna coola jazzvokal-platta.

Lugnt, ballader, en Beatles, avslappnande och sofistikerat. Fint som en rökig whisky klockan två på natten.

Donna Beasley Good samaritan (Strange Magic Recordings)

En mycket fin debut-cd från östra Tennessee. Donna Beasley är väninna och kollega till Elizabeth Cook, som också medverkar på Good samaritan.

Americana, alternativcountry och spatiös rock möts i en musikvärld som inte ligger så långt från storsäljare som Emmylou Harris eller Alison Krauss. Beasleys röst och musik speglar väl hennes omgivningar där bergen dominerar, och den fundamentalistiska baptist-miljö som hela tiden fanns där i hennes uppväxt kommer till uttryck i texternas bibliska referenser.

Här finns också en sällsynt lyckad cover på The Psychedelic Furs 80-talshit Love my way.

Big Reel Fish Monkeys for nothin´ and the chimps for free (Rock Ridge Music/Rykodisc/Bonnier Amigo)

Pueril musik – men kommersiellt gångbar sådan – av ett band från USA som blandar de minsta kommersiella nämnarna från punkpop och ska. För 10 år sedan hade de en hit med Sell out och det säger gan-ska (Big Reel Fish-humor, cirka) mycket om bandets sound och inställning. Det finns gott om skämtsamma, glimten-i-ögat-passager på Big Reel Fishs nya platta.

Frågar ni mig – och nu frångår jag mina principer som rapportör om musikbranschen rätt rejält – så är det enerverande silly. Duktigt och sådär är det förstås.

Så vill du höra ett band som sjunger ”fuck you” och ”fuck everything” med en humoritistisk distans är Big Reel Fish bandet för dig.

N-o d-o-u-b-t.

Korn
Untitled (Virgin/EMI)

Skivan som delar Korns fans – i minst – två läger. Alla ”children of the Korn” lär inte vara med så här långt i ”utvecklingen” men sanningen att säga så är det sannolikt att det här albumet tar död på en del av Korns framåtrörelse. Många akter med konkurrerande image och sound har tagit över markanta delar av Korns marknadsutrymme. För det är exakt vad det är: ett marknadsutrymme.

Korn utvecklar sig, men är det fallskärmen eller den konstnärliga utveklingen?

Untitled är producerad av Atticus Ross som producerat Korns album See You On The Other Side och ett par tum med Nine Inch Nails.

John Schooley and the One Man Band One man against the world (Voodoo Rhythm)

That´s more like it.

Nu är jag med.

Okej, jag kan inte hålla mig helt objektiv i min självpåtagna branschkoll, men so what, som punkpoeten Nick ”Animal” Kulmer en gång diktade i ett av sina mest kända verk (jfr Metallica).

Så stäm mig.

Till skillnad från gitarrerna på den här mörbultande bra skivan.

Visst, det är trash, men vem har sagt att återvinning inte är befogat, trots alla inlagor från bortre hörnflaggan om klimathotets eventuella felaktigheter.

John Schooley är den skimrande diamanten i schweiziska skivbolaget Voodoo Rhythms medvetet opolerade avskrädeshög. Mannen är en frontfigur för enmansbandets så sorgligt borttynande positition.

Schooley är en smutsig jävel som förvaltar – eller missköter (take that as a comprimand) – traditioner från blues och jura-epokens rock´n´roll på ett sätt som jag sällan hört maken till i en värld dominerad av ytliga konversationer om hyreskontaktplaner och mobilmodeller.

Kaross Molossus (Eastground)

Gruppnamnet Kaross säger en del om hur det här låter. Väldigt proffsigt och hårdrockigt. Såå säkert. Tänk Soundgarden, Danzig, Mustasch, LOK – i en metallegering som är allt annat än trendriktig men mitt i den så kallade – åtminstone sedan ungefär-precis-just-nu – ådran.

Kaross är från Skövde/Falköping och kvartetten har existerat sedan 2001. I december 2005 vann de – som de sanna världsmedborgare de är – Partillerocken. Molossus är gruppens debut och den visar att de menar allvar – eller åtminstone business.