Tänk inte på en röd brandbil!

Försök att samla tankarna och utför den relativt simpla handlingen att inte tänka på en röd brandbil.

Hur gick det?

Ja, just det, hela huvudet vimlar av röda brandbilar som kör kors och tvärs. Alla möjliga minnen av brandbilar genom åren aktiveras och vill visa upp sig för dig.

Ju mer vi försöker tänka på att inte tänka på något, desto mer upptar det vårt medvetna.

Det går helt enkelt inte att tänka på inte.

Negationerna blir förvirrande i hjärnan. Det tycks som om det lilla ordet inte eller det diskreta minustecknet faller bort i processen. Man kan bara plussa, inte dra ifrån. Lägga till och växa, inte minska och krympa.

Det är kanske inte så konstigt.

För ta den där röda brandbilen, som fortfarande surrar runt med blåljusen på, trots att vi inte ska tänka på den. Om uppgiften nu är att inte tänka på just en röd brandbil, måste vi börja leta efter negationen till röd brandbil. I den matematiska mängdläran skulle det heta att vi söker komplementmängden till röd brandbil, dvs allt som finns i världen, som inte är röda brandbilar.

Vilket är en relativt mycket, det mesta här i världen är ju inte en röd brandbil. Och i stället för att tänka på i stort sett vad som helst, så funderar vi över varför det är så ”farligt” att tänka på en röd brandbil. Eftersom allt annat tycks vara bättre att tänka på, så måste det vara något extremt speciellt och hotande med röda brandbilar. Den är tydligen ett så stort hot mot vår överlevnad att all energi måste mobiliseras och vi blir hyper-uppmärksamma på varje tendens till röd brandbil i vår omgivning.

Tankar är nu sådana att de gärna kommer till oss lite som de vill. Vi kan inte beordra oss att inte tänka på något, det är en uppmaning med sin inneboende motsägelse. Däremot kan vi bestämma vad vi gör med alla tankar som dyker upp. Vissa kanske man ska reagera på, andra är vid närmare eftertanke helt idiotiska.

Vad gör man då med alla idiotiska tankar? Ja, enklast är att låta dem vara, notera dem och låta dem flyga förbi. Hälsa artigt på dem när de gör sig påminda: ”jasså, du är här igen, din gamla tanke, jaja.”.

Mot den här bakgrunden är det inte så märkligt att alla försök att göra ”inte” möter så stort motstånd. Varje stolt plan att skära ned på organisationen, dvs visa hur man inte ska göra, väcker ångest och förvirring. Nedskärningar innebär automatiskt ett hot, eftersom det enda man får reda på är att man inte ska göra något.

Samtidigt måste vi hela tiden förändra både arbetets innehåll och organisationen. I det dilemmat sitter varje modern ledningsgrupp, oavsett om man nu styr privat eller offentlig verksamhet. Ledningen sliter med personal som de försöker få att fatta att de inte ska göra röda brandbilar längre. Det funkar sådär.

Istället måste människor få veta vad de ska göra.

”Förr gjorde vi röda brandbilar, nu ska vi göra gröna brandbilar. Därför ska vi använda resurserna som gick åt för att tillverka de gamla röda bilarna, så att vi har goda förutsättningar att göra riktigt bra gröna brandbilar.”

Först visualiseras målet, vad som ska nås, sedan medlen. Nedskärningarna blir då inte ett hot, utan en logisk följd av att man riktar sitt fokus mot att förverkliga det nya målet.

Detta fungerar mycket bättre.

Tills något nytt ljushuvud kommer in på ledningsgruppsmötet och säger:

”Tänk inte på en grön brandbil”.