Solsidan T/R

Som tillbakaflyttare är det likaså omöjligt att se dessa föräldrar på klassmöten (mer som återträffar), köpcentret Tippen eller Holmen Kök & Bar utan att bilden av deras unga, låt säga femtonåriga, alter egon dyker upp för mitt inre.

Men hallå där, tänker jag när Fredde-typen i kostym högljutt orerar om att ALLA klassföräldrar MÅSTE skriva under ett kontrakt – ett bindande avtal som håller tonåringarna innanför villornas väggar efter nio på vardagar och elva på helger. Han ja, var det inte han som körde porslinsbuss varje helg? Tände på allt som brann och satte på allt som rörde sig? Jo visst. Och hon där, den välklädda Mickan-mamman som nu vill bomma igen varje villas spritskåp med dubbla kryptonitlås, var inte hon häxblandningens okrönta drottning härute som ung? Med ett föga smickrande öknamn?

Det har sina risker att flytta tillbaka. Eller att bo kvar. Jag blir lätt nervös när jag tänker på att jag trampar i samma skoavtryck (Playboy) som mitt tonåriga jag. Visserligen kör jag en bättre bil, har snyggare gångkläder och det fluffiga hårsvallet har ersatts av en rakad skalle. Men ändå.

Jag flyttade ju. Lämnade barndom och tonår bakom mig. Tog mig ut i vida världen. Och där stod jag sen, på cool klubb i New York. En drink i ena nypan och en cigg i andra. Och så plötsligt…

SNÄPP!

Är jag tillbaka! Till Saltis! Finner mig själv i ICA-kön på Tippen! How the fuck did that happen, liksom! Jag måste haft en gigantisk gummisnodd, längd Atlantkabel, fäst i ryggen utan att veta om det. Enda förklaringen.

Här får jag göra en mental parering genom att tänka på flyttar, resor och studier, liv på andra orter än Saltis och Solsidan – inte minst de fem åren på Manhattans Lower East Side – en gång gick en “stray bullet” genom rutan och slog i sovrummets bortre vägg. Föga Solsidemässigt får man väl säga. Och seglingen över Atlanten. Jag har ändå gjort några utflykter. Levt lite farligt.

Och min hustru är ju trots allt från New York och inte född i Tattby eller på Solsidan. Hon har dessutom en jättesläkt upstate där svärfars fjorton syskon resulterat i över femtio kusiner. Ändå lite motvikt till att mina egna föräldrar bor en kilometer bort och att mitt pojkrum står kvar intakt(!)

Apropå Atlantsegling, Solside-Freddes röda byxor får mig att tänka på ett annat tidsfenomen: Saltis-modet. Vid tiden för fluffigt hårsvall var klädkoden för killar i gymnasiet i Samskolan lika enkel som tydlig; blå dun-Monclerjacka (röd insida), Wranglerjeans, v-ringad Lacoste, Playboyskor alternativt Curlingkängor, Cavalett attachéportfölj. Genomgående. Tjejerna: plisserade kjolar, mycket Busnel, blusar och pärlor. Pennyloafers. Ett diskret golfmode gällde i föräldragenerationen.

Var och tömde bar på Holmen för några helger sedan. Två saker slog mig då. För det första skulle generationerna aldrig krökat tillsammans på vår tid. Otänkbart. Här hinkades nu drinkar och bärs friskt över åldersgränserna. För det andra skulle vi inte klätt oss identiskt. Nu klär sig alla som tjugo. Sportigt. Även tjugoåringarna.

På andra håll har det till och med gått så långt att generationernas klädstilar gått omlott. I alla fall i stan där du kan se en trettioåring klä sig som en traditionell sextioåring (skägg, tweed, pipa) och en sextioåring klä sig som den gängse tjugoåringen; dunjacka, fleecemössa, jeans, jympadojor. VAR ska en sådan utveckling SLUTA, frågar sig vän av viss ordning.

Oavsett en viss tillbakaflyttarvånda så trivs jag i Saltis. Och på Solsidan. Har alltid gjort. Men vem vet, en dag när jag står där – träningsklädd med dunväst från Mountain Works – i ICA-kön på Tippen, med en korg i vardera nypan, så…

… SNÄPP!