Samma storebror här som där…

Statstjänstemannen utan uniform stoppar mig och vinkar in mig till vägkanten. Helt oblygt öppnar han dörren på andra sidan, stiger in i bilen och tar plats vid passagerarsätet.

– Kör. Jag visar vägen, säger han.

Har man inte betalt alla avgifter som krävs för att ha bilen ute på vägen, vilket är lätt gjort eftersom det är stort sett omöjligt att ha reda på alla olika sorters avgifter som ska betalas, kan det hända att bilfärden inte slutar som man hade tänkt sig. Bilen omhändertas, och är inte tillgänglig förrän avgiften är betald och en viss sorts stämpel sitter på visst sorts papper. Detta kan ta ett par dagar i anspråk.

Under tiden är det bussen som gäller.

Den som bott i Tanzania, eller i andra länder i samma del av världen, får ofta kännas vid hur den personliga integriteten kränks på ett tämligen konkret sätt. Den egna personliga sfären, vare sig det handlar om det egna hemmet eller kontoret, existerar inte, och respekteras inte.

”Betala eller vi stänger”, är en kommentar som nog flertalet affärsidkare

någon gång har hört.

Något utrymme att ifrågasätta det som ska betalas – avgifter för både det ena eller andra eller godtyckliga skatter – finns givetvis inte.

Respekten för personliga ägodelar är – som ovan beskrivna exempel visar – minst sagt låg, för att inte säga obefintlig. Inte bara bilar kan på mycket lösa grunder beslagtas av myndigheterna.

Det är skönt att vara tillbaka i Sverige, där respekten för den personliga integriteten trots allt är något att räkna med.

Eller…?

Var ligger egentligen skillnaden mellan ett utvecklingsland som Tanzania och ett land som Sverige när det gäller den personliga integriteten, och framförallt respekten för denna?

Svar: teknologin.

I Sverige räcker det med att säga sitt personnummer så hittar de dig direkt. Sedan spelar det ingen roll om du har kontaktat din teleoperatör, din bank, försäkringskassan eller någon organisation du knappt visste fanns, än mindre visste om att de visste att du fanns.

De har alla stenkoll på vem du är, var du bor och vad du gör. Någon månad efter det att du köpt en ny tv på on/off dimper det ned en avi från Radiotjänst i Kiruna. Går du in i en affär eller bara strosar omkring på stan så får du finna dig i att bli filmad av ett otal antal övervakningskameror.

Jag tror ingen myndighet i Tanzania hade riktig koll på att jag bodde där under de år som jag vistades i landet, någon tjänsteman på invandrarmyndigheten undantaget. Men efter något år hörde svenska myndigheter av sig. De hade samkört några register och kommit fram till att jag med största säkerhet inte bodde i Sverige, vilket jag alltså inte heller gjorde.

Medan storebrorssamhället i Tanzania och i andra liknande länder är högst påtagligt och synligt, så råder det omvända i Sverige. Medan storebror Tanzania klampar på i ullstrumporna så smyger sig storebror Sverige på dig. Han tassar fram. Han syns aldrig. Men han märks.

I Sverige brukar det heta att den som inte har något att dölja har inget att frukta. I Afrika skulle meningen snarare lyda: de som väljer att dölja har inget att frukta.

Mer finess och mer effektivt i Sverige?

Javisst, men samtidigt också farligare.