Persson talar om sig själv

Den baksida som man inte själv vill kännas vid fäster man på andra. När vi nu har sett Göran Persson förnedra sina gamla ministarar kväll efter kväll, så är det egentligen sig själv han talar om. För att förstå det på ett lite djupare plan måste man titta på hur mobbningsprocessen byggs upp.

Vi har alla sidor av oss själva som vi inte gillar särskilt mycket, vi kanske känner oss svaga eller dåliga på något sätt. Det är helt naturligt, men i normalfallet försöker man väl göra något åt problemen. Eller acceptera att man är en människa med lite skavanker och att livet nog ordnar sig ändå, eftersom man har haft mestadels goda erfarenheter av att vara tillsammans med andra.

Mobbaren tänker inte så, han eller hon har inte hittat några strategier för att ta hand om allt bråte inom sig, i stället dumpas det likt obearbetat avfall på någon annan person, gärna någon som finns i närheten, på skolgården eller vid regeringssammanträdet.

När mobbaren väl har lagt all skit på någon annan, är det dags för nästa fas: håna och förnedra. Den som har blivit bärare av mobbarens egna dåliga sidor får nu utstå allt hån och hat från mobbaren. På det sättet förgör mobbaren sina egna sämre sidor liksom på omvägen genom att förgöra den som har utsetts till bärare av mobbarens oförmågor.

Det här gör att mobbaren för en stund känner triumf, underläget är vänt till överläge och de dåliga sidorna har förintats i samma stund som mobbningsoffret har skadats.

Här skulle man kunna tro att mobbaren blir mätt och nöjd. Och det blir han eller hon också. Men bara en liten stund. Snart knackar baksidan på igen och vill göra sig påmind hos mobbaren. Mobbningen löser ju inte några grundläggande problem hos mobbaren, utan ger bara en förförisk tillfällig lindring.

Nästa steg blir därför att upprepa proceduren. Mobbaren utser någon ny minister som inte kan tänka eller har nått vägs ände.

Det är ingen skillnad i processen bakom en statsminister som mobbar regeringsledamöter och den tioåriga mobbaren på skolgården. Det enda som är lite ovanligt är att en mobbare kan få använda ett helt statsskick som instrument i sin utövning. Normalt brukar mobbare stoppas på tidigare stadium och får bara nöja sig med att mobba på jobbet, hemma i familjen eller i någon mindre förening.

Och det är här som dokumentären om ”Ordförande Persson” blir intressant. För den visar inte bara hur elak han har varit mot alla i sin omgivning, utan också hur en omgivning har bidragit till att göra det möjligt. Inom såväl media som stora delar av etablissemang inom näringsliv och politik har Perssons ledarstil varit känd sedan länge. Ändå har man tillsammans odlat den mytiska bilden av Mys-Persson och lite beundrande målat bilder av ”Han som bestämmer”.

Det är alltså inte så konstigt att Göran Persson har kunnat gå på som han har gjort. En homogen mediamiljö, livligt uppbackad av näringslivstoppar som PG Gyllenhammar, har gjort det möjligt för honom.

Nu vågar alla säga att kejsaren inte hade några kläder. Men det var många som visste det från början, och andra som upptäckte det efter hand.

I mitten av 90-talet träffade jag Odd Engström (Ingvar Carlssons vice statsminister) som berättade om Persson och varför just en sådan person är inte lämplig att inneha offentlig makt. Såklart att han visste och tog konsekvenserna av det. Liksom Janne Nygren och Margot Wallström.

Andra visste, men valde att spela med. Och vann lite makt i valuta.

Men det finns inga långsiktiga vinnare i ett simpelt mobbningsspel, hjälpligt övermålat med pompöst mediamytologi.

Det har kommit kritik mot TV-serien, att Figge (Erik Fichtelius) inte ger några analyser, att det är så ointressant politiskt. Men där vill jag lite försvara honom. Figge visar Persson rakt upp och ner, några fantastiska politiska analyser och djupsinnigheter blev det aldrig och det är kanske just så det var. Vi får nog inse att statministrar inte behöver vara så mycket i sig själva – det ordnar omgivningen. Statsministrar är inte, vi gör dem till det. När makten är borta, är det ingen som bär upp bilderna och alla ser plötsligt hur naket det var: småaktigt, långsint och elakt.

Det finns en del som också försöker försvara Persson, inte det han säger, men de vill sätta in honom i ett klassperspektiv. Kommer man från enkla förhållanden, så är det kanske inte alltid så lätt att möta den stora, fina världen. Visst, det skulle nog vara tufft för vem som helst på det jobbet, men det motiverar ändå inte någon att hantera problemen genom att förnedra andra.

Istället borde Persson kunna vara stolt över sin resa och framgång. Menade han allvar med sina ord om rättvisa och respekt, så skulle han vara mån om att visa just detta gentemot de människor som han har haft makt över.

Ett kapitel i svensk historia läggs till handlingarna. Men innan vi gör det, är det kanske klokt att sätta sig ner och lära sig något av det som har varit.