Artikel-62560372b92f2

Det var i Blekinge som Songs grundare, Tommy Ekström och Ivar Strömberg, träffades. Ekström var en Ericsson-kille som kommit till mobiltelefonoperatören Europolitan, numera Vodafone, för att bygga upp deras gsm-nät och driftsorganisation som var stationerat i Blekinge. Strömberg var chef för amerikanska telejätten MCI:s Sverige-kontor. Han ville att Europolitan skulle köpa all sin utlandstrafik från MCI.

De började prata och insåg att de hade visioner och idéer om hur telefoni borde utvecklas i Sverige. Den svenska telemarknaden var avreglerad och flera av de stora operatörerna var på plats men marknaden fungerade ändå till stor del som på Televerkets monopoltid. Det fanns utrymme för affärer.

Men deras idéer fick inte plats hos vare sig Europolitan eller MCI. De bestämde sig för att starta eget – Tele1 Europe. Tommy Ekström, som hade kortast uppsägningstid, körde igång 1995.

– Europolitanerna frågade mig hur många anställda vi hade så sa jag att det bara var jag och det var därför vi hette Tele1.

Affärsidén var enkel: Tele1 hade en telefonväxel och avtal med en rad av de stora internationella operatörerna. De erbjöd företag att koppla upp sig mot växeln för att få de billigaste utlandstaxorna.

Prispress

– Eftersom det fanns så många internationella operatörer i Sverige fanns det möjligt att genom prispress köpa in telefoni billigt och ändå få bra marginaler när man sålde det till företagen, säger Ivar Strömberg.

Samtrafikavgifterna för Sverige-samtal blev efter hand lägre och Tele1 kunde börja sälja rikssamtal. Det enda som inte gick att sälja var lokalsamtal. Samtrafiktaxan gjorde affären olönsam.

– Det blev ett nollsummespel. Vad vi fick in på affärerna förlorade vi när vi betalade till Telia, säger Tommy Ekström.

Det var nu som det blev uppenbart att det inte höll att ge bort vinsterna till nätägaren, Telia. Tele1 behövde en större kostym, ett eget nät. Utifrån sett såg det ut som en ny affärsstrategi, Tele1 hade i början presenterat sig som den lille spelaren på marknaden.

Ivar Strömberg vill korrigera den bilden något.

– Redan från början hade vi stora planer men ville inte gå ut med allting utan agera under radarskärmen från de stora aktörerna. Och det dröjde ganska länge innan de insåg vad vi höll på med.

Anonyma

Tele1 var till skillnad mot de flesta andra i den gryende svenska dotcom-boomen ganska anonyma i Sverige. Ivar Strömberg hade inte samma exhibitionistiska ådra som internetkonsulternas företrädare.

Han menar att de var få i Sverige som begrep vad Tele1 höll på med. Vilket var ett problem när man skulle ut och skaffa pengar till ett eget fibernät.

– De svenska bankerna fanns inte ens på banan. De begrep ingenting.

När Tele1 startade 1995 var det med 15 miljoner kronor från Christer Hägglund, storägare i Proffice. Senare tog Hägglund med några norska investerare, med Lars Windfeldt i spetsen, in i bolaget. Winfeldt köpte under 90-talet in sig i Proffice och fick på så sätt kontakt med Christer Hägglund. Norrmannen blev styrelseordförande i Tele1.

1998 hade Tele1 Europe riktlinjerna klara. Förutom att sälja telefoni skulle bolaget nu rikta in sig på datakommunikation åt medelstora och stora företag i Norden. För att klara det behövde de bygga accessnät, det vill säga de sista metrarna in till företagens kontor, i form av fiberkabel i de stora nordiska städerna. Men de svenska investerarna begrep inte så Tele1 åkte till London och inledde ett samarbete med de amerikanska investmentbankerna Lehman Brothers och Goldman Sachs.

Hög risk

Första investeraren var det amerikanska riskkapitalbolaget Providence Equity Partners, ett bolag specialiserat på kommunikation och media. På senare år har Providence främst uppmärksammats för sina stora affärer i Hollywood och skivbolagsbranschen.

För 27, 5 miljoner dollar fick Providence 32,5 procent i Tele1. Nu kunde man börja gräva ned kabel och utveckla mobiltelefonitjänster. Men pengarna räckte inte långt. Tele1 var dock inte tillräckligt högt värderat för att kunna låna eller få in tillräckligt vid en börsintroduktion.

Intresset för affärsidén fanns emellertid. Åtminstone internationellt, och Tele1:s bankkontakter presenterade idén med högränteobligationer, så kallade skräpobligationer, som en lösning på kapitalbehovet. Detta var hösten 1999.

– Vi satt på ett hotellrum i Minneapolis och bankerna sa till oss att bland investerarna fanns det ett otroligt intresse för det här så om vi vill ha mer pengar gick det bra, berättar Ivar Strömberg.

Det handlade om mycket pengar. Strömberg kände sig osäker och påpekade att pengarna någon gång måste betalas tillbaka. Men det här var tider då investerare slängde högrisk-pengar efter allt som stavades bredband, och bankfolket förklarade att man skulle ta in pengarna som erbjöds för de skulle behövas till fiberinvesteringarna.

– Sedan tog det tio minuter att bestämma sig.

Inget val

Hotellsittningen gav 150 miljoner dollar plus 100 miljoner euro. Det var dessa pengar som senare höll på att stjälpa hela Tele1. Men Ivar Strömberg menar att det inte kunde ha gjorts annorlunda.

– Nä, då fanns det inget som tydde på att telekom- och IT-sektorn skulle bli slaktad två år senare. Tanken var ju att vi några år senare skulle betala tillbaka.

Men innan dess skulle Tele1 Europe in på börsen. Både på svenska O-listan och på Nasdaq. Lehman Brothers och Goldman Sachs skötte introduktionen som skulle bli en av de största i svensk börshistoria. Vid det laget hade det börsrusiga Sverige fått upp ögonen för Tele1, och aktien övertecknades 37 gånger. Totalt fick man in 4,5 miljarder kronor i introduktionen.

Det var i mars 2000. Börsen var febrig av internethysteri.

Sedan gick det bara utför i två år.

Fortsättning följer…

Billy Andersson