Ny Carnegie-bok om överklass och droger

EN DAG låg ett vykort i brevlådan.

Det var både väntat och oväntat. De hade väntat på livstecken men hade inte väntat sig ett vykort och knappast det meddelande som var skrivet på kortet.

Det fanns varken, tid, rum eller plats för ett sådant vykort. I Max ögon var det fel. Det var fel avsändare, fel adressat, fel mo­tiv, fel meddelande och kortet kom fel dag, när det var fel väder, fel humör och fel årstid. Allt var fel. Det var helt enkelt inte en sådan dag när ett sådant kort ogenerat skulle lägga sig till rätta mellan räkningarna i brevlådan.

Själva dagen var det däremot inget fel på. Himlen var klar och en försiktig vind förde med sig doften av torrt gammalt gräs och fuktig jord. Det var doften av vår. Morgonen hade varit kall men framåt lunch, när brevbäraren behagade komma förbi, hade solen hunnit värma det välkrattade gruset och de nyklippta gräsmat­torna. Det var en fulländad uppländsk vårdag på ett fulländat uppländskt slott: Skånelaholm.

Max gick med försiktiga steg över gruset för att inte förstöra det symetriska och nästan konstnärliga mönster han själv krattat över den stora grusplanen framför huset. Halvvägs till brevlådan mötte han spåren efter lantbrevbärarens bil. Denne hade inte brytt sig om trädgårdskonsten utan sladdat djupa fåror i gruset.

Max tyckte inte om lantbrevbäraren, eller postiljonen som var den interna benämning herrskapet på godset använde för stats-tjänstemannen.

Han hade många gånger genom åren försökt övertyga sin far att brevlådan skulle placeras borta vid landsvägen, mitt emot kyrkan, men det hade alltid stupat på broderns lättja. Sebastian ansåg att det var idioti att behöva gå en kilometer bara för att hämta posten.

Max hade lika många gånger försökt invända att det var ett nödvändigt offer för att hålla postiljonens bil borta från gårds-planen. Sebastian vägrade blankt varje gång, vilket Max tyckte var märkligt eftersom det alltid var han som fick hämta posten och kratta grusrundeln. Men av någon anledning fick storebror som han ville, som vanligt.

Förra sommaren hade pojkarnas pappa likt en domare med myndig min, lyssnat på dem bägge, vägt fördelar mot nackdelar och till slut meddelat sitt beslut:

”Släpper man efter på sina rättigheter får man aldrig tillbaka dem. Dessutom, och det är inte oväsentligt, endera dagen har unge herrn flyttat från Skånelaholm och vem ska då gå till kyrkan efter posten.”

”Men pappa”, hade Max försökt invända, ”han sladdar i gruset.”

”Just det, det är därför vi ska kratta varje morgon. Det repres­siva samhället ska inte tro att de kan vinna mot oss.”

Så fort diskussionen kom att handla om de repressiva myndigheterna, verken, kommunen, landstinget, bankerna och staten blev fadern döv på bägge öronen och diskussionen dog.

Men Max hade ändå haft sin fars stöd. Ernst Sebastian Mauritz von der Berg, sjunde generationen von der Berg på Skånelaholm, hade placerat ett cafébord med tillhörande stol mitt i gruset. Lantbrevbäraren dök till slut upp, med den obligatoriska bred­sladden, och då hade fadern passat på att placera krattan under bilens bakdäck medan representanten för det repressiva samhället klev ur bilen för att leverera posten.

Den finnige lantbrevbäraren, postiljonen, kom bara fem meter med bilen innan han insåg att något var fel, stannade och hittade det punkterade däcket jämte den kvaddade krattan.

”Jaså, unge postiljonen kör så fort att han inte hinner se var han kör”, hade pappa Ernst deklarerat med ett överlägset och brett flin över ansiktet. ”Jag förväntar mig att Kungliga Postverket ber om ursäkt och ersätter min kratta.”

Det hela hade slutat med en skriftlig ursäkt och en utbetal-ningsavi på femton tusen kronor. Ernst Sebastian Mauritz von det Berg, sjunde generationen von der Berg på Skånelaholm, hade lyckats lura i Kungliga Postverket att krattan härstammade från det förra sekelskiftet och hade varit en gåva från den trädgårdsint-resserade gammelkungen till femte generationen von der Berg.

Eller så var det ryktet om faderns aviga sidor som hade nått hela vägen till Kungliga Postverkets ledning, där de drog slutsatsen att femton tusen kronor var ett litet offer för att slippa vidare bråk. Fadern hade till och med efter ett uppträde på postkontoret i Ros­ersberg sluppit betala avgiften för att ta ut beloppet.

Men det var då det.

Ryktet om faderns utlandsresa hade spritt sig på den lilla orten och brevbäraren hade åter börjat sladda i gruset.

Max läste inte vykortet förrän han kom in i förhallen. Sin vana trogen hade han tänkt fästa det tillsammans med räkningarna på anslagstavlan. Inte för att Sebastian brukade bry sig om räkning-ar men Max placerade dem där ändå. Om inte annat så för att förnärmat kunna konstatera att det bara var han själv som brydde sig.

Vykortet var av den taffligare sorten, några palmer, en vit strand och azurblått vatten. Det enda som saknades var en storbystad kvinna i minimal baddräkt. Kortet var poststämplat i Brasilien en dryg vecka tidigare och adresserad till:

Sebastian och Maximilian von der Berg

Skånelaholms Slott

Rosersberg

Sweden

”Kära pojkar. Vi har det underbart här och har beslutat oss för att inte komma hem mer. Vi hoppas att ni förstår. Hälsningar från mamma och pappa. P.S. Glöm inte att vattna buxbomen.”

Max drog sin långa ljusa lugg ur ögonen och läste meddelandet en gång till. Handstilen tillhörde hans mamma, Peggy Christina Märta von der Berg, född von Schrumpfen, halvvägs mellan taxin och Steninges stora gjutjärnsgrind en kall vinterdag för femtiofem år sedan.

Mamma hade varit förlovad med den halvt debile och svinak­tigt förmögne Gustaf von Kruckensee men efter att pojkarnas far avlagt ett besök på Steninge, haft ett samtal på tu man hand med morfar, hade saker och ting utvecklats i en annan riktning. Bara ett år senare sammanflätades ätterna von der Berg och von Schrump­fen av Gud och kyrkan och de flyttade genast till Skånelaholm.

Farfar fick, trots fysiskt våldsamma protester, plats på ålder­domshemmet i Sigtuna. Vad hade gubben att klaga på, brukade pojkarnas pappa fråga, hemmet ligger ju mitt emot Systembolag­et.

Pojkarna var sällan på Steninge och när de väl var där var det bara i sällskap med mamma. Varför pappa aldrig besökte Steninge visste inte Max.

Däremot följde han länge med till Venngarn för att delta vid det han kallade ”morbror Rutgers julspektakel.”

Men även det tog slut efter att pappa spelat poker med morbror en hel natt. Just när familjen skulle iväg till julottan förlorade morbror inte bara mot pappas triss utan också alla tjugonio hekt-aren åkermark mellan motorvägen och Löwenströmska lasaret-tet.

Pojkarnas mamma brukade säga att morbror Rutger var en gen­tleman, men att det kunde vara svårt att hålla på etiketten med så många ess i leken.

Efter den juldagsmorgonen låg nästan ett tusen hektar åker, än­gar och skogar under Skånelaholm och därtill tre hundra hektar vatten.

Godset räknade sina anor från 1200-talet och hade varit i Mag­nus Ladulås ägo men det var först under frihetstiden som den förste von der Berg slog sig ned på platsen. Då var godsets storlek obetydligt jämfört med vad den hade varit och en bråkdel av vad den skulle bli. För en ätt med opportunismen kodad i generna blev Skånelaholm språngbrädan och frihetstidens samhälle och politik verktyget.

Max läste kortet en gång till. Mamma hade skrivit ”Maximilian” vilket hon aldrig annars gjorde. Han läste kortet ännu en gång och fäste det på anslagstavlan. Han tittade på kortet en stund, tog ned det igen och läste en gång till. Efter fyra läsningar gick han ut för att vattna den nya buxbomshäcken. Medan han kånkade på vattenkannan funderade han. ”Hoppas att ni förstår…” 11

Förstår vad då, frågade han sig.

Sebastian kom hem på eftermiddagen. Med rejäla bromsspår i gruset stannade han Land Rovern precis framför porten. Han hann inte kliva ur bilen förrän Max rusade ut genom porten.

”Var har du varit?”

Utan att invänta svar gormade han vidare:

”Och jag är så fruktansvärt trött på att du alltid sladdar i gruset. Den dag du krattar kan du sladda hur mycket du vill…”

Sebastian tittade på sin lillebror med oförstående ögon.

”Men ingen har ju sagt att du måste kratta.”

Max blev förlägen. Han var inte van att skrika, inte ens åt sin egen bror. Men ilskan ville inte rinna av. Utan ytterligare ord gick han och hämtade krattan och började vispa runt i gruset så dam­met yrde. Rörelserna var häftiga och hans ljusa lugg föll ned fram­för ögonen. Det var inte svårt att se att han var upprörd.

”Max, för helvete. Sluta kratta.”

”Men gräsmattan, då?” Max pekade ut på den cirkelformade gräsmattan i mitten av gruset. ”När klippte du gräset senast?”

Sebastian ryckte på axlarna och slog ut med armarna i en osk-yldig gest. Max tyckte inte om den gesten. Det var i hans ögon en gest som bekräftade ansvarslöshet, brist på respekt för gamla traditioner och kulturmiljöer som gått i arv.

”Låt det växa. Du kan klippa det innan mamma och pappa kommer hem.”

Max stannade upp och tittade på gräset en lång stund innan han slängde krattan ifrån sig.

”De kommer inte hem.”