Musik är bäst i Göteborg

Festivalen Way out west var en succé. Trots en gnutta regn.

Way out wet, som någon skämtare döpte den till i ett citat på Gustav ”Gurra G, d.y.” Gelins blogg på Stureplan.se.

”Sveriges rövhål” kallades Göteborg av samme indiebloggare-som-ska-ge-lite-cred-till-Stureplan.se i ett tidigare inlägg. Ett inlägg som träffar ungefär lika pricksäkert på mål som när Bajen möter DIF-dif-but-same i ett derby.

Lyssna bara på vad Johan ”Stokkoms Bo” Renck hade att säga i ämnet efter ett par innanför västen under festivalen:

– Göteborg är Sveriges Manchester! Be mig inte börja räkna upp mina svenska favoritband. Alla kommer från Göteborg…

Det märks att mannen har rest lite, vidgat vyerna. Filmregissör Renck spenderar mer tid på andra ställen än i byen Stockholm. Staden där det i Manchester populära uttrycket ”sussed” inom kort kommer att bytas ut mot ”SoSt”. Utläst South of Stureplan.

Nu har det som tur är varit modevecka i huvudstaden så alla wannabos har kunnat studera exakt hur de ska bära sig åt för att vara lika olika som alla andra.

Ja, jag retas. Så här många vitsord förtjänar svamparna kring Stureplan knappast.

Däremot kan jag intyga att stämningen var på topp under Way out west. Trots några korta regnskurar, trots obegripligt långa köer till – särskilt – toaletterna. Och trots att Lily Allen ställde in och ersattes av Teddybears Sthlm.

Som naturligtvis inledde sin multimediashow – som i ”hej, vi arbetar inom många olika media till vardags” – med några väl valda ord om den bakre öppningen på vårt avlånga land.

Att staden är hård bevisas inte minst av att handtvål-behållarna i bajamajorna var försedda med texten ”innehåller inte alkohol”. Eller berodde det bara på att Pogues-sångaren Shane MacGowan var på festivalen?

I övrigt fann jag mig alltför ofta stående framför ett av de namnstarka, uttjatade banden. Istället för att kolla in nya, spännande förmågor eller legendarer som man aldrig fått chansen att se.

Fast det är klart, för att vara en festival där bokningsbolaget Luger bokat banden var det förvånansvärt tomt på dylikt i programmet.

Visst. Laleh, The Hellacopters enda svenska, The Hives dito, publikfriare som Kanye West och Primal Scream i all ära – men visst hoppas i alla fall undertecknad på ett lite mer spännande schema nästa år.

Den så fenomenalt comebackpackande överlevaren Roky Erickson hade i och för sig redan klarat av Hultsfred och Roskilde, så han var såklart körd. Men jag tror – och hoppas – att succén i år med 16.000 betalande och 2.000 hangarounds ger blodad tand. Nästa år lär bettet bli starkare.

Eller är det Accelerator som ska ha den spännande musiken?

Hur som haver lös Way out west upp Sveriges ändalykt på ett förnämligt vis. There is a light that never goes out, som Morrissey sjöng en gång.

Jag hoppas att västkustens räkmafiosos på Göteborg & Co kommer fram till att Slottsskogens gräsmatta fick en välkommen, revitaliserande match. Och att änglarna som vaktade över publiken i år – ja, hej hej Hysén, vad marken sviktade under fötterna när Manu Chao fick alla att hoppa jämfota – låter sina vingar lyfta våra själar även nästa sommar.

För detta är exakt vad festival-Sverige behöver.

Enda utvägen är att Way out west blir en tradition. Precis som May Wests LP med samma namn redan är i mitt hem.

På söndagsmorgonen missade jag tåget hem på grund av undersökande journalistik. Jag gick på hela-natten-fest i Kalle ”Soundtrack Of Our Lives-basisten med hörlurarna på skallen” Gustafssons stora studiokomplex.

Även där var party-yran påtaglig. Så mycket folk, så bra stämning, så vackra omgivningar. Sveriges bästa festlokal?

Så jag fick lomma iväg på Fleshquartet på ärkegöteborgska Liseberg på söndagkvällen. Ballad efter ballad, vokalist efter vokalist – från Andreas Mattsson till Anna Ternheim – med ”stadens härskare” Freddie Wadling som lax på löken.

Från scenen sades det att Robyn tyvärr inte kunde medverka då hon var ”upptagen på annat håll”. Som till exempel en Englandsetta…

Småambitiösa videokameraviklar på scen lyfte det visuella. Men den svenska flaggan som råkade i fokus när Anna Ternheim sjöng gav lite komiska känslor.

Ändå: Ett ögonblick av svensk sommar ett år då det mesta regnat bort.

Och i kväll blåser det på Stureplan…

Nya skivor

Abalone Dots From a safe distance (RCA/Sony BMG)

Välkomna fyra tjejer i 21-23-årsåldern från Västervik som skivdebuterar på stora RCA/Sony BMG. Kvartetten bor numera i Stockholm och blandar nordamerikansk bluegrass-musik med svensk folkmusik.

Abalone Dots fick kontraktet efter en privat spelning för skivbolagsfolk från Sony BMG i Hultsfred i fjol. Per Lindholm, i egenskap av A&R på RCA, signande bandet på stört. Lindholm har tidigare signat artister som Kent, Marit Bergman och Christian Walz.

Nämnda Marit Bergman bidrar som medkompositör på två av låtarna till From a safe distances förträfflighet. Bergman har bland annat författat texten till singeln Long lonely road, som handlar om människohandel.

En fysisk gäst är Fireside- och Huddent Truck-sångaren Kristofer Åström. Under the rain är en lyckad duett med Abalone Dots Rebecka Hjulström. Emmylou Harris Stockholmsbaserade batterist Barry Blade medverkar på två spår. När väl Emmylou får höra plattan kommer hon skerligen att uppskatta Abalone Dots. Tjejerna låter så äkta och trovärdigt.

Abalone Dots instrumentering inkluderar banjo, dobro, mandolin, cello, nyckelharpa, kontrabas, fiol och viola. De fyra sjunger välsvarvat och faller i varandras stämmor fint.

From a safe distance har därtill fått en snygg produktion. Den är signerad tidigare nämnde Per Lindholm och den omhuldade Lasse Mårtén (Sahara Hotnights, The Concretes, Peter Bjorn and John).

Sixx A.M. The Heroin diaries (Eleven Seven Music/Soundcarrier/Bonnier Amigo)Nikki Sixx från Mötley Crüe gör upp med sitt jobbiga förflutna på sin nya soloskiva. ”I don´t wanna die in the valley…”, ”Noone will cry at my funeral” och ”There aint nuthin´ like a trail of blood/To find your way back home…” lyder några utdrag ur den kaliforniske hårdrockvildens dagbok.

Radiovänliga refränger, stompiga halvmoderna metallåtar med lika delar Nine Inch Marilyn och ozonlager-hotande hårsprej-metal, några ballader och så dessa kajalkladdiga heroindagbokstexter. Faktiskt mer sammanhållet än vad någon kan ha haft anledning att vänta sig med tanke på tidigare soloutflykter från Mötley Crüe.

Titeln på skivan är densamma som namnet på Sixx autobiografiska bok som släpps nästa år av förlaget Simon & Schuster. Den innehåller skriverier från 1986-87, då Sixx var heroinist.

Årets Mötley-världsturné rankas som nummer 6 i Pollstars lista över de turnéer som dragit in mest pengar. Snart blir Mötley Crüe-boken The Dirt spelfilm genom MTV och Paramount Films försorg.How

Public Enemy
How you sell soul to a soulless people who sold their soul??? (Slow Jamz/Border)

Debutalbumet Yo bum rush the show har nu 20 år på nacken. Det politiskt arga Public Enemy inspirerades av The Clashs gerillastil. Gruppen serverade hårda beats och en kaotisk ljudbild där sirener och James Brown-breaks samsades med Chuck D:s ambitiösa utläggningar om läget i USA och världen. ”De svartas CNN” hade hittat sin frekvens.

Nu skriver vi augusti 2007 och hiphop-världen har hunnit genomgå många förändringar. Chuck D och hans vänner fortsätter på en inslagna vägen. Det som en gång var fräscht och samtida känns inte lika angeläget nu. Det finns andra nyhetsankare redo att ta över – eller är det mesta bara bling så spelar vi?

Omar Kent Dykes & Jimmie Vaughan On the Jimmy Reed Highway (Ruf/Soundcarrier/Bonnier Amigo)

Omar från det nyligen Sverigeaktuella Omar & The Howlers slår sig ihop med gitarristen Jimmie Vaughan. Den senare är Stevie Ray Vaughans äldre bror och var en gång i tiden med och bildade bandet The Fabulous Thunderbirds.

Då hajar ni hur det här låter. Bluesgung med ett allt annat överlastat sound. De inleder med sångaren Omars – han spelar bara gitarr på två spår på skivan – egen låt Jimmy Reed highway, en hyllning till en av bluesens giganter. Sedan drar de med känsla och gott humör av en räcka låtar vi förknippar med just Jimmy Reed.

När det förekommer munspel spelas det av olika gäster, från Delbert McClinton (som även sjunger duett på Hush hush) över James Cotton och Gary Primich till Vaughans gamla Thunderbirds-kollega Kim Wilson

Kalaset avslutas med Omars egen You made me laugh. Rekommenderas, gubbar och gummor.

Släpps den 22 augusti.

Okkervil River The Stage names (Jagjaguwar/Border)

Will Shelf är hemmahörande i Austin, Texas. Men hans musik under ”scennamnet” Okkervil River inte har lika mycket country och singer/songwriter över sig som hans fysiska grannar i den bubblande muskstaden. I stället rör han sig snarare i de indie- och alternativkvarter där såna som Will Oldham och Conor ”Bright Eyes” Oberst har sin boning.

Shelfs låttexter är litterära utan att vara skitnödigt pretentiösa. På Shelfs fjärde album som Okkervil River spinner han sina berättelser kring poeten John Berrymans liv. En inte helt munter historia, men musiken som sådan får ett positivt bemötande. Så är Okkervil River också det ambitiösa skivbolaget Jagjaguwars största namn. Jagjaguwar är en systeretikett till Secretly Canadian, som bland annat tagit fram tidigare nämnda Bright Eyes.

Thee Jenerators The Kids are not alright (Twist)

Smutsig garage-soul med influenser från 50- till 70-tal. Garagerock, freakbeat, soul, rockabilly – där någonstans hittar ni influenserna Thee Jenerators bygger sitt koncept på. The Kids are not alright – ja, titellåten påminner om The Who – är inspelad live i studion med analog utrustning. Dubbla saxofoner varierar uttrycket. Trots influenserna låter det väldigt brittiskt – de har till och med en hyllningslåt till fotbollslegenden George Best – och aningen stolpigt om Thee Jenerators.

Bandet är från Guernsey, en av Kanalöarna mellan Storbritannien och Frankrike, precis utanför Normandies kust.