Mediadebatt mumlar i grumliga vatten

Upplysningen, konstaterar Harald Welzer, professor i socialpsykologi i Essen, måste alltid erövras på nytt, av varje generation.

I år är stockrosorna ovanligt frodiga på sträddet och Barbro har satt in en bukett av Marias rosa överflöd på det enkla men värdiga altaret i sjöfararnas kapell. Utanför mitt fönster strövar klungor av seglare, badgäster och teaterbesökare förbi, upp mot Thérèse Trädgårdsateljé.

Jag följer på nätet vad som händer i Stockholm, sommarens mediedebatt om Bonniers och Bryssel. Först flyktigt och sedan alltmer intresserat och för en stund lägger jag en nytorkad lavendelblomma i Harald Welzers bok, just där han beskriver hur referensramarna för det sociala rummet upprättas och beroende på hur dessa utformas definieras normaliteten.

Vita pelargonian på trappen får en slatt vatten, för det är en varm högsommardag. Och så kopplar jag upp modemet och sakta fylls skärmen med alltmer märkliga rubriker och meningar från huvudstaden. Jag hinner läsa dem flera gånger innan hela sidan har tankats ned:

”Bonniers och Bryssel i maskopi mot presstödet” förklarar DN-Debatt (21/7) och även om rubriken är en aning skruvad, så står det klart att det är en trio med Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén i spetsen som angriper Bonniers och EU.

Bakgrunden är att EU har reagerat över det tvivelaktiga presstödet i Sverige, tvivelaktigt för att det snedvrider konkurrensen, eftersom staten ger 530 miljoner kronor i stöd till vissa tidningar, men inte till andra. Bonniers är förlorare i det svenska presstödssystemet, huvudsakligen för att man sköter sina tidningar och klarar sig på rent affärsmässiga grunder.

Detta får Agneta Lindblom Hulthén att morra Grrrr! på sin blogg som kan nås via journalistförbundets hemsida (22/7). Det går inte att ta miste på att hon är arg och det skriver hon också, och hon är så jättearg att hon inte vet vilket hon ska vara mest arg på i ”den här röran”. Mest av allt verkar hon ändå vara arg på Bonniers som ”utnyttjar EU för att få konkurrensfördelar.”

Vi ska titta lite på det där sista uttalandet från journalistförbundets ordförande. Att Bonniers helt öppet och på goda grunder har sagt att man inte tycker att det är så bra att konkurrenterna får statliga bidrag borde vara helt legitimt. Det vore väl konstigt om inte Bonniers hade ett och annat att säga om att staten pumpar in pengar i konkurrerande tidningar och därmed snedvrider konkurrensen. När Bonniers påpekar detta missförhållande, förvandlas det till att bolaget skulle ”utnyttja EU för att få konkurrensfördelar”. Men det är ju precis tvärtom. Idag finns ett stöd som grovt snedvrider konkurrensen och det är denna snedvridning som många – inte bara Bonniers – har reagerat emot.

Upp vispas i sommardebatten någon slags konspiration på europeisk nivå. Bonniers anklagas för att undanhålla dokument som utväxlats till Europeiska Kommissionen. Några bevis för detta förs inte fram, utan det är lösa anklagelser som kan få hänga där i luften i brist på europeisk offentlighetsprincip, som därmed också får en släng av debattsleven. Allt är ägnat att misstänkliggöra och smutskasta, ett mummel om Bonniers påstådda hemlighetsmakeri.

Retoriken rör upp bruna vatten.

Vad var det Welzer sa, upplysningen måste åter erövras!

Bonniers informationschef Lennart Wiklund har upplyst i Medievärlden (www.medievarlden.se 22/7) att Bonniers tvärt emot anklagelserna, har valt att offentliggöra dokumenten, eftersom man vill att full kännedom ska råda om Bonniers synpunkter i denna fråga. Angreppen saknar all grund.

Egentligen förstår jag inte den här debatten. Bonniers har sin fulla rätt att tycka vad de vill om presstödet i Sverige. Bonniers har även rätt att få framföra denna sin uppfattning till vem det vara må, till och med i Bryssel utan att bli påhoppad i ett unket sommardrev.

Journalistförbundet har givetvis också rätt att tycka att presstödet ska vara kvar, och kan få framföra detta till vem som helst, inklusive Kommissionen. Men vad är det som får dem att ge sig på Bonniers i detta grumliga mummel av försåtliga antydningar?

Jag återvänder till Harald Welzer, och hans skarpsinniga analys av hur kollektiva kulturer kan skapa sig föreställningar om ”de andra, de avvikande”, som snabbt blir destruktiva. Den främmande fågeln klandras när den försvarar sig.

Nu klingar klockorna i kapellet, nattljusen slår ut sina enkla citrongula kronblad. Det är dags för mig att gå ner och titta på havet, för just i kväll har vinden vänt och den sena kvällssolen gör det möjligt att se ovanligt långt.

Fotnot: Boken som jag hittade i Simrishamns bokhandel heter Gärningsmän, hur helt vanliga människor blir massmördare och är alltså författad av Harald Welzer, professor i socialpsykologi och ansvarig för Center för Interdisciplinary Memory Research i Essen. Boken kom ut 2007 på svenska på Daidalos förlag i Göteborg. Den publicerades i original på tyska år 2005 på S. Fischer Verlag GmbH, Frankfurt am Main.