Karriärister på väg mot toppen

Stockholm den 16 december. Två dagar kvar till avresan till Santiago i Chile. Marc Giertz och Sebastian af Jochnick sitter i ett konferensrum på Riddargatan 12 i Stockholm och försöker förklara hur de plötsligt drabbades av en obetvinglig lust att bestiga ett av världens högsta berg.

Någon direkt livskris var det inte frågan om. Båda i början av de 30, har lyckats bra i livet. Sebastian av Jochnicks bemanningsföretag, Retail Knowledge, går alldeles utmärkt. Marc Giertz har tillsammans med sin bror David byggt upp it-företaget DGC. Fint flyt i karriären, pengar på banken, allt materiellt man kunde önska sig.

– Det har varit väldigt mycket runt jobbet i många år, säger Marc. Tydliga mål, hela tiden nya projekt, avsluta och så gå vidare. Vid sidan av det har man inte hunnit med så mycket. Fick plötsligt en känsla av ett det var någonting annat som behövde göras i livet.

Det var Sebastian som kom på vad som behövde göras. På Kanarieöarna, förra året. Nyårsafton.

– Aconcagua, jag har haft det berget i tankarna i tio år, säger Sebastian. Min mamma besteg det 1994. Hon har klättrat på olika ställen i Himalaya också. Min far och bror har också varit uppe på höga berg. Drömmen att göra någonting liknande har länge funnits där.

Klart vi ska klättra upp på Aconcagua sa alla närvarande vänner. Och gott nytt år!

– Vi var tio stycken hemma hos mig i mitten av januari, säger Sebastian. Det var det initiala planeringsmötet för bestigningen av Aconcagua. Upplägget var rätt seriöst, med träningspass varje vecka. Fast de flesta droppade av redan efter det första träningspasset.

– Men det har vi all respekt för, säger Marc. Många är nygifta, har småbarn. Ju mer vi började ta tag i det på allvar, desto mer förstod vi att planeringen skulle ta en hel del tid.

Till slut var det bara Marc och Sebastian kvar.

– Jag var uppe på Kilimanjaro för två år sedan, säger Marc. Var i Kenya med några kompisar, men hade inte alls tänkt bestiga berget. Men de tryckte på och jag hängde med. Där var det i princip inga förberedelser alls. Det är ju rätt högt det också, ungefär 5.800 meter. Men Aconcagua är betydligt tuffare. Mycket högre, mycket kallare. Jag visste att det skulle krävas noggrann planering.

– Samtidigt känner jag formen i ett sådant här projekt. Planera, bestämma vad man ska göra, ordna en tidsplan, utrustning, prata med människor, man hamnar lätt i de spår man har i jobbet.

Sebastian hade aldrig klättrat på några högre höjder tidigare. Om man inte räknar Globen, som han besteg för drygt ett år sedan.

– Jag tävlar en del i multisport, säger Sebastian. Har sprungit ett par maratonlopp, och Lidingöloppet. Var med i C2-tävlingen i somras, där ingick att ta sig upp på Globen. Det var ju lite läskigt på sitt sätt, men där var du säkrad i linor, den praktiska risken var minimal. Men Aconcagua är en helt annan grej.

– Du är utsatt på ett helt annat sätt, säger Marc. Det tar nitton dagar att ta sig upp till toppen. Mycket beror på väder och vind om du också ska klara det. Annars är man ju oftast inte mer än ett telefonsamtal från att få hjälp, men så är det inte här. En helikopter kommer inte mycket längre än till baslägret på 4.000 meters höjd, det går inte att landa någon annanstans.

Så, varför utsätta sig?

– Jag kan ju bara tala för mig själv, säger Sebastian. Vardagen har blivit så otroligt mycket roligare sedan jag har haft det här projektet i sikte. Man får så mycket energi av att ha en stor utmaning framför sig. Det smittar av sig på alla områden i livet. Man ligger inte och slappar på helgerna, man vet att det gäller att förbereda sig både mentalt och fysiskt. Det är häftigt att realisera någonting du drömt om.

– Nu ska man ju ha klart för sig, inskjuter Marc, att det finns människor för vilka en bestigning av Aconcagua inte är något problem. Vi valde Aconcagua för att det både är väldigt högt och mycket klättervänligt. Du behöver inte hänga i linor eller något liknande. Vad vi vill visa är att du kan ge dig ut på ett stort äventyr utan att sluta vara vanlig. Att en kontorsråtta som jag faktiskt kan bryta med vardagen och klättra upp på ett 7.000 meter högt berg.

Sebastian är inte orolig för att klara av det rent fysiskt. Han är vältränad.

– Samtidigt har jag ingen aning om hur min kropp reagerar på hög höjd. Jag har inga problem att pressa mig så länge jag inte blir höjdsjuk. Annars handlar det om att äta och dricka disciplinerat.

För Marc ligger expedition Aconcagua lite i linje med att han började byta livsstil för drygt ett och ett halvt år sedan.

– Jag insåg att min kondition var dålig, och började ta tag i livet lite mer. Började träna, bli mer noga över vad jag åt. I dag känner jag mig som en helt annan människa. Mår så mycket bättre. Sover bättre än på många år.

När projektet började få kontur, gjorde de en presentation i Powerpoint för företrädare för Peak Performance.

– Vi hade samlat på oss en massa information, och Peak gör ju kläder för en målgrupp med alpina intressen, säger Sebastian.

Peak ställde upp som sponsor. Tillsammans med DGC.

– Projektet går väl inte direkt ihop rent ekonomiskt, men det har hjälpt till bra. Och jag har aldrig haft så mycket prylar hemma i soffan, skrattar Sebastian.

Julafton ska firas på Base Camp. Efter julafton börjar vandringen uppåt. Utrustningen forslas till fots till tre olika höjdläger, innan det första toppförsöket görs.

– Det är det vedertagna sättet att ta sig upp, säger Marc. Du bär upp det mesta av utrustningen till första lägret, sedan går du ner igen och sover. Nästa dag går du upp, och vidare till läger två. Och så ner till läger ett, och sover. Och nästa dag upp och vidare, och så ner till läger två och sover. Det är ett bra sätt att acklimatisera kroppen till höjden.

Nyårsdagen görs det första försöket att bestiga toppen.

– Vi har tre försök på oss, säger Sebastian. Det hänger mycket på vädret. Det är runt trettio minusgrader där uppe, och blåser det hårt så går det inte. Vädret kan man inte planera. Där kan man bara hoppas.

Och nu är de på väg.

Efter Santiago tog de flyg till den lilla staden Mendoza, för möte med två amerikaner och en kanadensare, som också ska delta i gruppen. Tillsammans med två argentinska guider.

Måndag kväll den 19 december var det utrustningskontroll i Mendoza. Därefter åkte de med minibussar till startpunkten, på gränsen mellan Chile och Argentina. Och sedan vidare med mulåsnor till Passe de Mulas.

De har en satellittelefon med sig. Rapporter utlovas till läsare av Realtid.se.

Bara att sätta sig (bekvämt) bakom bildskärmen, och hänga med.

På det Stora Äventyret.

Kenneth Gysing