Här tar Mattsson hämnd på direktören

Journalisten Åsa Mattsson slutade på sajten Salong K, efter ett uppslitande bråk med huvudägaren och medieentreprenören Göran Möller. I det här utdraget ur Mattssons kommande bok, Salong F, tar hon sin hämnd på Möller, som i boken heter Mudder.

Boken Salong F utkommer den 17 september på Optimal Förlag.

Kapitel 24

En höstmorgon i september när Anna just hade köpt en stor take away-latte i den lilla kaffebaren mittemot redaktionen, och skvimpat ut hälften på vägen, ringde telefonen. Det var Gunnar Mudder som insisterade att genast få träffa henne. Elias tittade nervöst fram bakom sin mur av pärmar, reste sig hastigt och försvann iväg på ett möte med överrocken i handen, medan Emma, Therese och Josefine, praktikanten, satt kvar och tittade på henne som på en samhällskunskapslärare man tappat förtroendet för, eftersom hon nyss svarat fel på vilket styrelseskick det egentligen fanns i det här landet. Anna log lite mot dem innan hon gick för att möta Gunnar Mudder ute på gatan.

Han stod utanför en antikhandel där det gick bra att köpa en 1700-talsstol för i runda slängar 25.000 kronor. Lite fjällig på näsan var han efter en sen tur med motorbåten i skärgården, förmodligen, och han ville sköta det snyggt. Han ville vara vänner, det ville han alltid. Så länge hon inte petade på hans plånbok så tyckte Mudder att Anna kunde få säga nästan vad som helst. Troligen hade han fastnat i den anala utvecklingsfasen, sa Anna efteråt till redaktionen. Mudder avstod helst från att gå i polemik med henne om innehållet på kvinnosajten. Det var som om han inte hade några åsikter alls, även om han lite försiktigt påpekade att läsarna kanske inte var så avancerade som hon ville tro. Allt han brydde sig om var huruvida SalongF gav honom pengar eller inte. Det gjorde den inte, sa Mudder. Därför tänkte han nu lägga ner SalongF. Men för att vara särskilt juste mot Anna, som behövde mer tid för att finna en alternativ försörjning, tänkte han säga upp henne före de unga kvinnorna. Dem tänkte han tala med lite senare. Hon var alltså utvald, ville Mudder generöst signalera.

Anna satt mittemot denne riskkaptalist som verkade vilja ha hennes sympati för att han var så empatisk när han sparkade henne, och undrade om han någonsin hade läst någonting hon skrivit. För att undgå eventuella krav från facket om turordningsregler hade han placerat Elias och Lennart i några av sina andra bolag, och så kunde han hävda att Emma och Therese skulle stanna såsom varande nyckelpersoner. Helt i enlighet med reglerna. Mudder var mycket noga med att följa reglerna, och han talade gärna om att han alltid kunde se sina tidigare anställda i ögonen om de möttes på gatan. Mudder ville inte ha strid, men det ville Anna.

När hon kom tillbaka till redaktionen efter ett par timmar, hon hade då hunnit med en intervju med en författare, så berättade Emma och Therese att Gunnar Mudder och Elias Vase hade passat på att informera dem om hennes avgång medan hon var borta.

– De sa att du inte alls var arg, sa Therese och alla skrattade så att de låg dubbla åt det påståendet. Även Anna.

– Förstår de inte att vi pratar med varandra, hela tiden? fortsatte Therese.

Hon hade också ställt frågan om hur SalongF skulle klara sig utan chefredaktör, varvid Elias hade svarat att Anna ändå inte längre var chefredaktör, formellt.

När Anna hörde det skrattade hon inte längre. Ett raseri av såna dimensioner att det hotade hennes goda förstånd svämmade upp ur ett bråddjup hon inte tidigare känt till. Just då klev Elias, den olycksalige, in genom dörren, axlarna slokade och glasögonen hade halkat ner på den stora näsan eftersom det var ganska fuktigt väder.

– Så nu är jag inte chefredaktör längre! Din lilla manipulativa råtta! skrek hon till Elias som verkade frysa fast bredvid klädhängaren med ett uttryck som om någon kommit på honom med att stjäla ett annat barns modellflygplan. Inget kunde hindra Anna nu.

– Du vet att du har behandlat mig som skit i det här projektet, och jag har ett långt minne, fattar du att jag känner varenda jävel i den här branschen och att jag kommer att säga till dem vad jag anser om dig! Din karriär har peakat, och den kommer hädanefter att gå åt ett enda håll: neråt! Du har lierat dig med fel personer, sucker!

Elias svarade inte. De stora ögonen bakom glasögonen stirrade en lång stund rakt fram mot henne, sedan vände han om och gick ut genom dörren. Anna flämtandades och drack ett stort glas vatten på stående fot. Emma, Therese och Josefine såg ut som om de just hade sett ett mirakel, en metamorfos. Det hade de också. Simone de Beauvoirs ord »Man föds inte till kvinna, man blir det« fick plötsligt ny innebörd.

När Gunnar Mudder en kvart senare ringde och sa att Elias satt på hans kontor och grät för att hon hade varit så elak var Anna lugn och inte ens en titt på sajten som toppades av eländigt kändisskvaller om Britney Spears drogkollaps och därpå följande vårdnadstvist, skulle rubba henne. Inte heller Annas nattliga kval för att Elias var judisk, oron för vilket 1900-talsbagage hon egentligen släpade på, och för att hon använde Elias som projiceringsskärm för andra konflikter som hon inte vågade ta, fick henne att ta tillbaka vad hon sagt. Hon andades utan att låta astmatisk, den luftrörsvidgande sprayen behövdes inte nu.

– Du kunde väl i alla fall uppträda som en människa? sa Mudder.

© Åsa Mattson och Pagina Förlags AB/Optimal Förlag