Här är Sveriges farligaste plats

Det var några dagar sedan. I dag är han död. Han dog häktesdöden.

En av Sveriges farligaste samhällssjukdomar just nu.

I cellen begick han självmord, personalen hittade honom och den här gången gjorde de faktiskt upplivningsförsök och körde iväg honom till sjukhus, där han senare avled.

Detta är inte en enstaka händelse, tragisk och sorglig. Häktesdöden är personliga tragedier men också ett samhällsproblem. Häktena har blivit Sveriges farligaste plats. Här begår människor självmord eller dör av andra orsaker därför att allt som är människa av kött och blod och själ hamnar i total chock när hon plötsligt spärras in på några kvadratmeter.

Statistiken är förskräckande. Under förra året begick tolv människor självmord i svenska häkten. I år har trenden fortsatt. Det är dystra rekord, som manar till eftertanke.

Ingen plats är så farlig att vistas på som svenska häktena.

Situationen är så alarmerande att kriminalvården har presenterat ett åtgärdsprogram, många av åtgärderna är bra, som att man ska förbättra samtalskontakten och vara mer lyhörd för självmordssignaler.

Men det räcker inte.

Man måste ändra på själva strukturen, rutinerna, öka personalen, nytt bemötande – allt. Det är inte något screeningsformulär som kan förhindra självmorden, utan en helt ny stödjande struktur.

Riv häktena och börja om från början.

Det finns inga som helst skäl att behandla misstänkta som djur, en stor del av dem kommer dessutom visa sig vara oskyldiga. Jag är ingen släpp-fångarna-loss-fantast. Ibland måste man häkta en misstänkt, för att utreda brottet eller för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det är rimligt, men samtidigt måste ett sådant kraftfullt frihetsberövande från samhällets sida vara förenat med humanism och respekt för individen. Så sker inte i dag.

För att bryta trenden måste häktena i Sverige byggas om från grunden och bemannas ordentligt med yrkesgrupper som har tid och möjlighet att möta människor i kris. Vi kan inte längre se häktade som ”busar som ska spärras in”, de är snarare traumatiserade individer som befinner sig i djupaste livskris. Ett sådant synsätt lägger grunden för en helt annan attityd. Man kan inte bygga några av världens mest omänskliga häkten och bemanna dem med fåtal vakter och sen tro att nya säkerhetskameror ska lösa problemet. Kriminalvårdens åtgärdsprogram är bara kosmetika. Det är inte fel på någon enstaka rutin, utan på hela grundstrukturen.

Det måste gå att klara de polisiära och juridiska kraven när en misstänkt häktas och samtidigt skapa villkor så att människor inte tar livet av sig. Den svenska häktesdöden är en skamfläck, som har uppmärksammats internationellt. Sverige har fått kritik för de inhumana häktena. Trots det har inget ändrat i grunden, tvärtom har vi sett skärpta rutiner och sämre villkor.

Nu krävs ett rejält nytänkande, som gör om hela organisationen från början.

Den som har begått ett brott ska dömas och avtjäna sitt fängelsestraff, inte ta livet av sig under ångestfyllda dygn i häktet innan ens rättegången har startat.

Häktesdöden hör inte hemma i en rättsstat.