En delförklaring till den extrema volatiliteten

De tyngsta investerarna på många aktiemarknader, i synnerhet den amerikanska, har sedan finanskrisen 2008-2009 varit börsbolagen själva.

Mycket stora och med tiden växande återköpsprogram har rullat fram över aktiemarknaden vilket förstärkt och stabiliserat kursutvecklingen.

Dessa program har i princip försvunnit från aktiemarknaderna när coronapandemin spridit sig över världen. Rädslan för mycket kraftiga negativa effekter på vinstutvecklingen har fått börsföretagens styrelser att trycka på stoppknappen. När den största, och ofta den enda ”naturliga” nettoköparen försvinner får det betydande konsekvenser för marknadsvärdet och prisbildningen. Sedan finanskrisens härjningar har bolagen varit den överlägset största nettoköparen av aktier eftersom de aktier som förvärvas ytterst sällan kommer tillbaka till marknaden. De två senaste åren köpte de amerikanska börsbolagen tillbaka aktier till ett värde på omkring 800 miljarder dollar per år.

Att detta nettoflöde torkat upp är en delförklaring till den extrema volatiliteten och kursnedgångarna som plågat aktiemarknaderna sedan slutet av februari. Mönstret känns igen från upprinnelsen till finanskrisen; mycket stora återköpsprogram 2005-2007 försvann när ”subprimetsunamin” träffade aktiemarknaden sensommaren 2008.

När återköpsprogrammen återigen gjorde entré sent 2009 och 2010 hade vinstutvecklingen stabiliserats och vänt uppåt, och aktiekurserna tog ny fart och volatiliteten sjönk när programmen gjorde comeback i marknaden. Det skulle inte förvåna om vi får en snarlik utvecklingen när virusepedemin bedarrat. Förmodligen kan det gå snabbare för bolagsstyrelserna att fatta beslut om att återuppta köpen. Detta eftersom de ekonomiska och finansiella konsekvenserna i den här marknadskrisen förmodligen är lättare att överblicka; det saknas ”toxiska” tillgångar som riskerar att explodera.

Samtidigt visar utvecklingen mot fler och och mer omfattande återköpsprogram att de skapar en systematisk marknadsrisk. Programmen är som störst när börsbolagen, och aktiemarknaden också, går som bäst. Ett återköpsprogram som omfattar 10 procent av antalet aktier under ett år har förstås en betydande påverkan. Om programmet plötsligt plockas bort blir effekten den omvända, vilket nu sker.

Skälen till att återköpsprogrammen vuxit i popularitet hos styrelserna är flera. Teoretiskt är de ett effektivt vapen för att ”optimera” balansräkningen för att uppnå så hög avkastning på aktieägarnas egna kapital som möjligt. Det som händer vid återköp av egna aktier är också att vinst per aktie stiger eftersom antalet aktier minskar, vilket tenderar att driva upp aktiekursen. En kritik som kan riktas mot programmen är att återköpen används för att ”dölja” en negativt trend för vinst per aktie.

En annan kritik är att programmen används för att driva på kursutvecklingen och därmed gynna styrelsens och företagsledningens incitamentsrelaterade bonus- och aktieoptionsprogram som är kopplade till den underliggande aktien. Det har höjts röster bland demokraterna i USA om att förbjuda återköpsprogrammen eftersom de är ett direkt hot mot amerikanska löntagare då dom skapar en ”ond” cirkel där allt överflödskapital som skulle kunna gå till investeringar och bättre löneutveckling istället slussas till kapitalägarna.