En återvunnen krönika med utsläppsrätt

Jag höll andan hela tiden, nästan, och bidrog därmed minimalt till växthuseffekten. Av miljöskäl har jag inte heller producerat några som helst nya tankar eller formuleringar. Allt är återanvänt från tidigare material. Även det avfall som med nödvändighet uppstår vid skrivandet, har noga tagits om hand i ett slutet system. Inga bokstäver kastas.

De ord som inte längre brukas, delas upp i sina morfem och fonem för att dyka upp i nya konstruktioner. Uttjänta syntaxer och gamla slitna ordspråk har upparbetats med en metod som inte äventyrar klimatet.

För att minska trängseln på Stockholms gator har krönikan producerats i innerstaden. På det sättet har den inte stoppat upp någon av infarterna i morgontrafiken eller förbrukat fossilt bränsle. Eftersom jag satt inne i min bostad hela tiden och inte var ute och sprang på Stureplan när jag skrev, minskade också trängseln på trottoarmarken.

Jag vill dessutom intyga att krönikan är fullkomligt rättvis. Den ökar rättvisan i världen. Jag har märkt att det känns otroligt rättvist att jag får skriva vad jag tycker och har därför klistrat ett rättvisemärke på datorn.

Jämställd är texten självklart, det har jag inte glömt. Det bolag som jag fakturerar krönikan från, har naturligtvis en jämställdhetsplan med uppföljningsmöten. Och då krönikan är skriven enbart av en kvinna, så vill jag passa på tillfället att särskilt uppmuntra manliga kommentarer här nedan. Män kan!

Till slut, det uppenbara: att inget papper har gått åt för att förmedla dessa ord. Inget ädelträslag förekommer i produkten. Granarna står kvar i Norrland och producerar fortsatt syre, i stället för att sprida meningslösa krönikor. Urskogen kan bevaras och regnskogarna i Brasilien fortsätter att grönska.

Vad mer kan man önska?

Jo, det skulle möjligen vara en rejäl utsläppsrätt till nästa gång – så att jag kan andas ut och skriva som vanligt igen.