Cherie Blairs memoarer hånas öppet av britter

LONDON Detta är den mest utskrattade och hånade bok som lämnat tryckpressarna på åratal. Tony Blair är i Israel och försöker lirka fram ett fredsavtal. Det är många som förstår varför han valde att hålla sig borta, när hans frus memoarer publicerades förra veckan.

Cherie, som under alla år månat om sitt privatliv, har valt att avslöja de mest privata detaljer om sitt äktenskap och sina relationer till Tonys kabinettskolleger.

Att säga att hennes 450 sidor tjocka bok väckt uppmärksamhet är en underdrift, det har helt enkelt varit omöjligt att knäppa på radion eller tv:n utan att boken nämnts. Själv har den energiska Cherie Blair valsat runt radio och tv-stationerna för att uppamma intresse för sina memoarer Speaking for Myself.

The Times fick rätten att publicera de saftigaste kapitlen under den gångna veckan och resten av pressen har i sin tur citerat de bästa pärlorna. BBC Radio har valt hennes memoarer som Veckans Bok – och alla har kommit till samma slutsats. Detta är den mest utskrattade och hånade bok som lämnat tryckpressarna på åratal. Varje krönikör har vässat pennan för att i ord dräpa den penninghungriga Mrs Blair.

Hon lär ha fått över en miljon pund för sina memoarer plus ett fett arvode från The Times och BBC. Med tanke på att hennes man Tony lyckats ro hem miljonarvoden från minst två City-banker och hon själv är en välbetald jurist kan ingen förstå varför hon varit villig att sälja de mest intima detaljer om sig själv och Tony.

Eller vad sägs om avsnittet som handlar om hur hon blev gravid med sladdbarnet Leo – under hennes andra besök hos Drottning Elizabeth på Balmoral.

Under första besöket hade en butler packat upp hennes resväska och necessär. Så denna gång beslöt hon sig för att lämna vad hon själv kallar sin ”utrustning för barnbegränsning” hemma. Hon berättar om missfall, graviditeter i gynekologiska termer, hon avslöjar hur hon och Tony föll i säng medan hon redan hade två (!) älskare, en i Liverpool och en i London. Det var den stackars Tony som fick slänga ut den ena efter den andra, när de kom och hittade honom i Cheries studentlya.

Katolska Cherie medger glatt att hon inte erkänt sina kroppsliga synder när det varit dags för bikt, men likväl kände hon sig kallad att läxa upp Bill Clinton, när han visat alltför mycket intresse i en av Vita Husets praktikanter.

Hon berättar om sina möten med kungligheter och kan inte förstå varför de inte gillade henne.

När hon introducerade ministern Chris Smith och hans manliga partner för prinsessan Margaret, frågade prinsessan, ”partner i vad?”

– Sex, svarade Cherie blixtsnabbt.

Hennes känsla för takt och diskretion är obefintlig och i en intervju i Daily Telegraph förklarar hon att hon inte förstår vad ordet betyder. Avslöjandet om den obefintliga grannsämjan med Gordon Brown får mycket utrymme i hennes bok och stackars Gordon, som också fått på huden i två andra memoarer som just publicerats, kan inte annat än spotta blod.

Cherie har aldrig stuckit under stol att hon sett Brown som Tonys ärkefiende och hon skriver att det var hon som tvingade Tony att stanna kvar för ytterligare en valperiod, eftersom den dystra Gordon aldrig skulle kunna ro hem en valseger.

Om Cherie Blair trott att hennes öppenhet skulle ge henne den populäritet hon alltid trånat efter har hon misstagit sig. Partitrogna ser henne som den som sålt Labourpartiets chanser genom att sticka kniven i Gordon Brown.

Inte heller kan hon räkna med stöd från sina domstols-kolleger. En välkänd domare, Gerald Butler, har yrkat på att hon ska avgå. ”En domare bör kunna visa omdöme, hon har klart bevisat att hon saknar denna förmåga”.

När forna ministern David Blunkett tvingades avgå ur Blairs regering skrev han sina memoarer för 400.000 pund.

Boken väckte mycket uppmärksamhet i pressen, speciellt hans kapitel om en beramad kärleksaffär, men boken sålde endast 4.000 exemplar. Det blev en dyr affär för hans förlag. Frågan är om de brittiska läsarna är villiga att punga ut £18.99 för att läsa Cheries memoarer, eller om den också till slut hamnar på nästa års bokrea.

Pia Helena Ormerod

frilansskribent i London

redaktionen@realtid.se