Carnegie i "sweet spot"

Enligt förra veckans bokslut agerade Carnegie huvudrådgivare vid fem av femton nordiska börsnoteringar förra året. Mycket talar för att det kan bli mer än så under 2014.

Att driva en oberoende nordisk investmentbank har de senaste åren inte betalat sig men i fjol kom vändningen. Internationellt ser vi redan trenden med stor efterfrågan för rådgivning som inte kommer från de stora bankjättarna.

Oberoendet blir också en allt viktigare del av erbjudandet till kunder som vill upprätthålla förtroendet på marknaden, inte minst vid större händelser som börsnoteringar.

Att de svenska storbankerna vill sitta på många stolar när det gäller noteringar verkar snarare vara regel än undantag om man ser på de senaste månadernas noteringsbesked.

I Bufab, Candyking, Oscar Properties och Platzer har bolagens långivande bank även fått i uppdrag att agera rådgivare i samband med noteringen.

I Bufabs och Platzers fall gäller det Handelsbanken, i Oscar Properties fall Swedbank och i Candykings Nordea.

I tre av de fyra exemplen ovan var Carnegie också inkopplade som rådgivare (i Platzer fick ABG Sundal Collier axla oberoenderollen).

Carnegie fick också ett uppdrag vid Sanitecs notering där rådgivaren Nordea även var med på ägarsidan efter bolagets tidigare uppgörelse med långivarna (däribland Nordea).

Att enskilda bolag gärna skaffar sig en ”husbank” som levererar det mesta av de banktjänster som behövs är på ett sätt naturligt. Men bankerna riskerar också att få ett väldigt stort inflytande. Så länge allt går väl är ett nära samarbete ofta inget problem men som bekant kan negativa händelser ställa detta på ända.

I sådana fall kan ”husbanks”-förhållandet bli en potentiellt dyr belastning för banken.

Med banklån följer nämligen villkor som ofta ger banken rätt till stor insyn i verksamheten och även begränsar den finansiella handlingsfriheten för bolaget. Banken får också ofta säkerheter i själva verksamheten. En del av banken har alltså som regel betydligt bättre information om det enskilda bolaget än vad marknaden har. Samtidigt ska en annan del producera analyser och marknadsföra aktien mot kunderna utan att ha tillgång till insiderinformation.

Vid själva noteringen är det givetvis arvodeskakan som är det intressantaste för banken men även till en del fördelningsmandatet att placera aktierna hos kunder och fonder.

Men för att ytterligare komplicera bilden kan noteringen också vara en del av en finansieringsplan där nya aktieägare skjuter till kapital som går till att lösa bankens lån direkt eller indirekt.

Internt hos banken kan alltså olika avdelningar från gång till annan ha olika uppfattningar om vad som bör göras (det vore exempelvis intressant att veta hur Nordea resonerade kring den inställda Candyking-noteringen).

Långivar/rådgivar-upplägget har alltså alla förutsättningar för att det ska bli riktigt kladdigt i en problemsituation. Mot bakgrund av detta borde diskussionen om hur bankerna upprätthåller interna ”chinese walls” långt ifrån vara över.

Och för Carnegies del kan banken se fram emot att befinna sig i en oberoende ”sweet spot” så länge noteringstrenden håller i sig.