Efter mer än 60 år har Warren Buffett, 96, lämnat ordförandeposten i Berkshire Hathaway. Nu sprids orden han valde när han tog farväl av sina aktieägare. Och de handlar förvånansvärt lite om pengar.
Realtid har hela brevet.
Buffetts sista råd virala: Här är hela det fantastiska brevet
”Jag är glad över att kunna säga att jag känner mig mer nöjd med den andra halvan av mitt liv än med den första.
Det är aldrig för sent att bli bättre.
Välj rätt hjältar – och kopiera dem.”
Warren Buffett har ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att förklara hur man bygger förmögenheter.
Missa inte: Warren Buffett slutar – 10 saker som inte fanns när han började. Realtid
Men när en av världens mest framgångsrika investerare skulle sammanfatta vad han lärt sig handlade råden om något helt annat.
I sitt Thanksgiving-brev till Berkshire Hathaways aktieägare i november förra året meddelade Buffett att han inte längre skulle skriva bolagets årsbrev eller tala i timmar på årsstämman.
”Jag går under jorden”, skrev han – med tillägget: ”På sätt och vis.”
Sedan avslutade han med några personliga råd.
”Slå inte på dig själv för gamla misstag – lär dig åtminstone lite av dem och gå vidare. Det är aldrig för sent att bli bättre.”
Buffett tog också upp Alfred Nobel, som enligt den välkända berättelsen fick läsa sin egen dödsruna sedan en tidning av misstag publicerat den när hans bror dog. Det han läste fick honom att fundera över hur han ville bli ihågkommen.
Buffetts slutsats:
”Bestäm vad du vill att din dödsruna ska säga – och lev ett liv som gör dig förtjänt av den.”
Pengar, berömmelse och makt är enligt Buffett dåliga mått på storhet. Vänlighet kostar ingenting men är samtidigt ovärderlig, skrev han.
Och så den kanske mest Buffett-typiska påminnelsen:
”Kom ihåg att städerskan är precis lika mycket människa som styrelseordföranden.”
Orden får nu nytt liv efter att den 96-årige Buffett i fredags formellt lämnade posten som styrelseordförande i Berkshire Hathaway efter mer än sex decennier i bolagets ledning.
Läs även: Buffetts indikator varnar – men efterträdaren trotsar larmet. Realtid
Hans son Howard Buffett tar över som ordförande. Greg Abel, som vid årsskiftet efterträdde Buffett som vd, fortsätter att leda bolaget.
Buffetts avskedsord i fredags var betydligt kortare:
”Fader Tid vinner alltid. Men han har varit generös mot mig.” Här är brevet i sin helhet översatt till svenska.
Till mina medaktieägare:
Jag kommer inte längre att skriva Berkshires årsbrev eller prata i all oändlighet på årsstämman. Som britterna skulle säga: jag tänker ”dra mig tillbaka i tystnad”.
Nåja.
Greg Abel tar över som chef vid årsskiftet. Han är en fantastisk företagsledare, arbetar outtröttligt och kommunicerar ärligt. Jag hoppas att han blir kvar länge.
Jag kommer att fortsätta prata med er och mina barn om Berkshire genom mitt årliga Thanksgiving-brev. Berkshires privata aktieägare är en mycket speciell grupp, ovanligt generösa när det gäller att dela med sig av sina vinster till människor som haft mindre tur. Jag uppskattar möjligheten att hålla kontakten med er.
Ha överseende med att jag i år börjar med att blicka tillbaka lite. Därefter ska jag berätta om planerna för hur mina Berkshire-aktier ska fördelas. Slutligen kommer jag med några reflektioner om affärer och livet.
När Thanksgiving närmar sig känner jag både tacksamhet och förvåning över min tur att fortfarande vara vid liv vid 95 års ålder.
När jag var ung såg det inte ut som något särskilt bra vad.
Redan tidigt var jag nära att dö.
Året var 1938, och Omahas invånare brukade då betrakta stadens sjukhus som antingen katolska eller protestantiska – en indelning som på den tiden verkade helt naturlig.
Vår familjeläkare, Harley Hotz, var en vänlig katolik som gjorde hembesök med sin svarta läkarväska. Doktor Hotz kallade mig Skipper och tog aldrig särskilt mycket betalt för sina besök. När jag fick rejält ont i magen 1938 kom han hem till oss och sade, efter att ha undersökt mig en stund, att jag skulle må bra igen på morgonen.
Sedan åkte han hem, åt middag och spelade lite bridge. Men doktor Hotz kunde inte släppa mina något märkliga symtom. Senare samma kväll skickade han mig till St. Catherine’s Hospital för en akut blindtarmsoperation.
Under de följande tre veckorna kändes det som om jag befann mig i ett nunnekloster, och jag började uppskatta min nya ”talarstol”. Jag tyckte om att prata – ja, redan då – och nunnorna tog mig till sig.
Som grädde på moset sade Miss Madsen, min lärare i tredje klass, åt mina 30 klasskamrater att skriva varsitt brev till mig. Jag kastade förmodligen breven från pojkarna, men läste och läste om dem från flickorna. Det fanns trots allt fördelar med att ligga på sjukhus.
Höjdpunkten under min återhämtning – som faktiskt var ganska osäker under stora delar av den första veckan – var en present från min underbara faster Edie. Hon gav mig ett mycket professionellt fingeravtryckskit, och jag satte genast igång med att ta fingeravtryck på alla nunnor som tog hand om mig. (Jag var förmodligen den första protestantiska pojke de hade sett på St. Catherine’s, och de visste inte riktigt vad de skulle vänta sig.)
Min teori – fullständigt vansinnig, förstås – var att någon nunna en dag skulle hamna på glid och att FBI då skulle upptäcka att de hade försummat att ta nunnors fingeravtryck. FBI och dess chef J. Edgar Hoover hade blivit närmast dyrkade av amerikanerna under 1930-talet, och jag föreställde mig hur herr Hoover personligen skulle komma till Omaha för att inspektera min ovärderliga samling.
I mina fortsatta fantasier skulle J. Edgar och jag snabbt identifiera och gripa den förlupna nunnan. Nationell berömmelse tycktes given.
Min fantasi blev förstås aldrig verklighet. Men ironiskt nog blev det några år senare tydligt att det var J. Edgar själv jag borde ha tagit fingeravtryck på, när han föll i vanrykte för sitt missbruk av ämbetet.
Nåväl, så såg Omaha ut på 1930-talet, när en kälke, en cykel, en basebollhandske och ett elektriskt tåg stod högt på önskelistan för mig och mina vänner.
Låt oss titta på några andra barn från den tiden, som växte upp alldeles i närheten och skulle få ett enormt inflytande över mitt liv – men vars existens jag länge inte hade en aning om.
Jag börjar med Charlie Munger, min bästa vän i 64 år. På 1930-talet bodde Charlie ett kvarter från det hus som jag har ägt och bott i sedan 1958.
Jag missade med minsta möjliga marginal chansen att bli vän med Charlie redan tidigt. Charlie, som var sex år och åtta månader äldre än jag, arbetade sommaren 1940 i min farfars livsmedelsbutik och tjänade två dollar för en tiotimmarsdag. (Sparsamhet sitter djupt i Buffett-blodet.)
Året därpå gjorde jag ungefär samma arbete i butiken, men jag träffade aldrig Charlie förrän 1959, när han var 35 och jag 28.
Efter sin tjänstgöring under andra världskriget tog Charlie examen från Harvard Law School och flyttade sedan permanent till Kalifornien. Men han talade livet igenom om sina tidiga år i Omaha som avgörande för den han blev.
I mer än 60 år hade Charlie ett enormt inflytande på mig och kunde inte ha varit en bättre lärare och beskyddande ”storebror”. Vi tyckte olika ibland, men vi grälade aldrig. ”Vad var det jag sa” ingick inte i hans vokabulär.
1958 köpte jag mitt första och enda hus. Naturligtvis låg det i Omaha, ungefär tre kilometer från platsen där jag växte upp – generöst definierat – mindre än två kvarter från mina svärföräldrar, omkring sex kvarter från familjen Buffetts livsmedelsbutik och sex–sju minuters bilresa från kontorsbyggnaden där jag har arbetat i 64 år.
Låt oss gå vidare till ännu en Omaha-bo, Stan Lipsey. Stan sålde veckotidningarna Omaha Sun Newspapers till Berkshire 1968 och flyttade ett decennium senare, på min begäran, till Buffalo.
Buffalo Evening News, som ägdes av ett Berkshire-bolag, befann sig då i en kamp på liv och död med sin morgontidningskonkurrent, som gav ut Buffalos enda söndagstidning.
Och vi höll på att förlora.
Stan byggde så småningom upp vår nya söndagsprodukt och under några år gav vår tidning – som tidigare blödde pengar – en årlig avkastning före skatt på över 100 procent på vår investering på 33 miljoner dollar. I början av 1980-talet var det betydande pengar för Berkshire.
Stan växte upp ungefär fem kvarter från mitt hem. En av hans grannar var Walter Scott Jr. Som ni kanske minns var det Walter som förde MidAmerican Energy till Berkshire 1999. Han var också en uppskattad styrelseledamot i Berkshire fram till sin död 2021 och en mycket nära vän.
Under flera decennier var Walter Nebraskas ledande filantrop, och både Omaha och delstaten bär tydliga spår av hans insatser.
Walter gick på Benson High School, som även jag skulle ha börjat på – tills min pappa överraskade alla 1942 genom att besegra en kongressledamot som redan hade suttit fyra mandatperioder.
Livet är fullt av överraskningar.
Men vänta, det kommer mer.
1959 bodde Don Keough och hans unga familj i huset mitt emot mitt, ungefär 90 meter från platsen där familjen Munger hade bott. Don var då kaffesäljare, men skulle senare bli vd för Coca-Cola och en hängiven styrelseledamot i Berkshire.
När jag träffade Don tjänade han 12 000 dollar om året, samtidigt som han och hans hustru Mickie uppfostrade fem barn – som alla skulle gå i avgiftsbelagda katolska skolor.
Våra familjer blev snabbt nära vänner. Don kom från en gård i nordvästra Iowa och tog examen vid Creighton University i Omaha. Tidigt i livet gifte han sig med Mickie, en flicka från Omaha. Efter att ha börjat på Coke blev Don så småningom en legend världen över.
1985, när Don var vd för Coke, lanserade företaget den olycksaliga New Coke. Don höll då ett berömt tal där han bad allmänheten om ursäkt och återinförde ”Old” Coke.
Kursändringen kom efter att Don berättat att brev adresserade till Coca-Cola med mottagaren ”Den högste idioten” omedelbart levererades till hans skrivbord.
Hans tal när företaget drog tillbaka New Coke är en klassiker och finns att se på YouTube. Han erkände glatt att Coca-Cola i själva verket tillhörde allmänheten, inte företaget.
Försäljningen sköt därefter i höjden.
Ni kan se Don i en fantastisk intervju på CharlieRose.com. (Där finns också ett par pärlor med Tom Murphy och Kay Graham.) Precis som Charlie Munger förblev Don livet igenom en pojke från Mellanvästern – entusiastisk, vänlig och amerikansk ut i fingerspetsarna.
Slutligen har både Ajit Jain, född och uppvuxen i Indien, och Greg Abel, vår blivande kanadensiske vd, bott flera år i Omaha under slutet av 1900-talet. På 1990-talet bodde Greg faktiskt bara några kvarter från mig på Farnam Street, trots att vi aldrig träffades då.
Kan det vara så att Omahas vatten innehåller någon magisk ingrediens?
Under några tonår bodde jag i Washington, D.C., när min pappa satt i kongressen, och 1954 tog jag vad jag trodde skulle bli ett permanent jobb på Manhattan.
Där blev jag fantastiskt väl behandlad av Ben Graham och Jerry Newman och fick många vänner för livet. New York hade unika fördelar – och har det fortfarande.
Trots det återvände jag 1956, efter bara ett och ett halvt år, till Omaha. Och sedan dess har jag aldrig lämnat staden.
Mina tre barn, liksom flera av mina barnbarn, växte senare upp i Omaha. Mina barn gick alltid i offentliga skolor och tog examen från samma high school som utbildade min pappa, årskull 1921; min första hustru Susie, årskull 1950; liksom Charlie, Stan Lipsey, Irv och Ron Blumkin, som spelade viktiga roller i utvecklingen av Nebraska Furniture Mart; samt Jack Ringwalt, årskull 1923, som grundade National Indemnity och sålde bolaget till Berkshire 1967. Det blev grunden för vår enorma verksamhet inom sak- och skadeförsäkring.
Vårt land har många fantastiska företag, skolor och sjukvårdsinrättningar. Alla har sina särskilda fördelar och begåvade människor.
Men jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha fått vänner för livet, träffat båda mina fruar, fått en utmärkt start på min utbildning i offentliga skolor, mött många intressanta och vänliga vuxna Omaha-bor när jag var mycket ung och fått en mängd olika vänner i Nebraska National Guard.
Kort sagt: Nebraska har varit mitt hem.
När jag ser tillbaka tror jag att både Berkshire och jag klarade oss bättre tack vare att vi hade vår bas i Omaha än vi skulle ha gjort om jag hade bott någon annanstans.
Mitten av USA var en mycket bra plats att födas på, bilda familj på och bygga ett företag från.
Av ren och skär tur drog jag en löjligt lång vinstlott redan vid födseln.
Nu till min höga ålder.
Mina gener har inte varit till någon större hjälp. Familjens rekord i livslängd – även om familjeuppgifterna förstås blir osäkrare ju längre tillbaka man går – var 92 år innan jag dök upp.
Men jag har haft kloka, vänliga och engagerade läkare i Omaha, med början hos Harley Hotz och ända fram till i dag.
Minst tre gånger har mitt liv räddats, varje gång av läkare som arbetat bara några kilometer från mitt hem.
(Jag har dock slutat ta sjuksköterskors fingeravtryck. Vid 95 kan man komma undan med många excentriciteter … men det finns gränser.)
Den som blir gammal behöver en enorm dos tur – varje dag måste man undvika bananskal, naturkatastrofer, berusade eller distraherade bilförare, blixtnedslag och allt annat man kan tänka sig.
Men Fru Fortuna är nyckfull och – det finns inget bättre ord – oerhört orättvis.
I många fall har våra ledare och de rika fått långt mer än sin beskärda del av turen – något mottagarna alltför ofta helst inte vill erkänna.
Arvtagare till dynastiska förmögenheter har blivit ekonomiskt oberoende för livet i samma ögonblick som de kom ut ur livmodern, medan andra har fötts in i ett rent helvete eller, ännu värre, med svåra fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som berövat dem sådant som jag själv har tagit för givet.
I många tättbefolkade delar av världen hade jag sannolikt fått ett eländigt liv, och mina systrar ett ännu värre.
Jag föddes 1930, frisk, någorlunda intelligent, vit, man och i USA.
Wow!
Tack, Fru Fortuna.
Mina systrar var lika intelligenta som jag och hade bättre personligheter, men deras framtidsutsikter såg helt annorlunda ut.
Fru Fortuna fortsatte att titta förbi under stora delar av mitt liv, men hon har bättre saker för sig än att arbeta med människor i 90-årsåldern.
Turen har sina gränser.
Fader Tid, däremot, finner mig allt mer intressant ju äldre jag blir. Och han är obesegrad: på hans resultattavla slutar alla som en seger.
När balans, syn, hörsel och minne alla befinner sig på en stadig utförsbacke vet man att Fader Tid finns i grannskapet.
Jag blev gammal sent – när åldrandet verkligen sätter in varierar kraftigt – men när det väl har infunnit sig går det inte att förneka.
Till min förvåning mår jag för det mesta bra. Jag rör mig långsamt och har allt svårare att läsa, men jag är på kontoret fem dagar i veckan och arbetar tillsammans med fantastiska människor.
Ibland får jag en användbar idé eller blir kontaktad med ett erbjudande som vi annars kanske aldrig hade fått.
På grund av Berkshires storlek och värderingsnivåerna på marknaden är idéerna få.
Men de är inte noll.
Min oväntat långa livslängd får emellertid oundvikliga konsekvenser av stor betydelse för min familj och för möjligheten att nå mina välgörenhetsmål.
Låt oss titta närmare på dem.
Vad händer nu?
Mina barn har alla passerat normal pensionsålder. De är 72, 70 och 67 år gamla.
Det vore ett misstag att slå vad om att alla tre – som i många avseenden nu befinner sig på toppen av sin förmåga – kommer att ha samma exceptionella tur som jag när det gäller att åldras sent.
För att öka sannolikheten för att de hinner fördela vad som i praktiken kommer att utgöra hela min kvarlåtenskap innan ersättande förvaltare tar över behöver jag öka takten i de gåvor jag ger till deras tre stiftelser under min livstid.
Mina barn befinner sig nu på toppen när det gäller erfarenhet och omdöme, men har ännu inte blivit gamla. Denna ”smekmånadsperiod” kommer inte att vara för evigt.
Lyckligtvis är en kursändring enkel att genomföra.
Det finns dock ytterligare en faktor att ta hänsyn till: Jag vill behålla en betydande mängd A-aktier tills Berkshires aktieägare känner samma trygghet med Greg som Charlie och jag länge gjorde.
Det borde inte ta särskilt lång tid att bygga upp den tilliten. Mina barn står redan till hundra procent bakom Greg, liksom Berkshires styrelse.
Alla tre barnen har nu den mognad, intelligens, energi och instinkt som krävs för att fördela en stor förmögenhet.
De kommer dessutom att ha fördelen av att fortfarande vara vid liv när jag sedan länge är borta och kan, om det behövs, anpassa sin politik både förebyggande och i efterhand till förändringar i federala skatteregler eller andra förhållanden som påverkar filantropi.
De kan mycket väl behöva anpassa sig till en värld som förändras kraftigt omkring dem.
Att försöka styra från graven har inget vidare facit, och jag har aldrig haft någon lust att göra det.
Lyckligtvis fick alla tre barnen den dominerande delen av sina gener från sin mor.
Allteftersom årtiondena har gått har också jag blivit en bättre förebild för deras sätt att tänka och bete sig. Men jag kommer aldrig att nå upp till deras mor.
Mina barn har tre alternativa förvaltare om någon av dem skulle dö i förtid eller bli oförmögen att fullgöra sitt uppdrag. Ersättarna är inte rangordnade eller knutna till något särskilt barn.
Alla tre är exceptionella människor med stor livsklokhet. De har inga motstridiga intressen.
Jag har försäkrat mina barn om att de varken behöver uträtta mirakel eller vara rädda för misslyckanden och besvikelser.
Sådant är oundvikligt, och jag har själv stått för min beskärda del.
De behöver helt enkelt åstadkomma ett något bättre resultat än vad som i allmänhet uppnås genom statliga insatser och/eller privat filantropi – samtidigt som de inser att även dessa andra sätt att omfördela förmögenhet har sina brister.
Tidigt funderade jag på olika storslagna filantropiska planer. Trots min envishet visade de sig inte vara genomförbara.
Under mina många år har jag också sett ogenomtänkta förmögenhetsöverföringar genomföras av politiska klåpare, dynastiska beslutsfattare och – ja – inkompetenta eller excentriska filantroper.
Om mina barn helt enkelt gör ett hyggligt jobb kan de vara säkra på att deras mor och jag skulle vara nöjda.
Deras instinkter är goda och de har alla fått många års träning, först med mycket små belopp som sedan, i ojämna steg, har ökat till mer än 500 miljoner dollar per år.
Alla tre tycker om att arbeta långa dagar för att hjälpa andra, var och en på sitt sätt.
Att jag nu ökar takten i gåvorna till mina barns stiftelser innebär på inget sätt att min syn på Berkshires framtidsutsikter har förändrats.
Greg Abel har mer än motsvarat de höga förväntningar jag hade på honom när jag först började tänka att han borde bli Berkshires nästa vd.
Han förstår många av våra verksamheter och medarbetare betydligt bättre än jag gör i dag, och han lär sig mycket snabbt även när det gäller frågor som många vd:ar inte ens funderar över.
Jag kan inte komma på någon vd, managementkonsult, akademiker eller regeringsföreträdare – välj vem ni vill – som jag hellre skulle anförtro era och mina besparingar åt än Greg.
Greg förstår exempelvis både möjligheterna och riskerna i vår sak- och skadeförsäkringsverksamhet betydligt bättre än många chefer som arbetat i branschen i årtionden.
Jag hoppas att han får behålla hälsan i flera decennier.
Med lite tur borde Berkshire bara behöva fem eller sex vd:ar under det kommande århundradet.
Bolaget bör framför allt undvika personer vars mål är att pensionera sig vid 65, bli demonstrativt rika eller bygga en dynasti.
En obehaglig verklighet är denna: Ibland kommer en fantastisk och lojal vd för moderbolaget eller ett dotterbolag att drabbas av demens, Alzheimers eller någon annan långvarig och allvarligt funktionsnedsättande sjukdom.
Charlie och jag stötte på det problemet flera gånger och misslyckades med att agera.
Det kan vara ett enormt misstag.
Styrelsen måste vara uppmärksam på den risken när det gäller vd:n, och vd:n måste vara uppmärksam på den i dotterbolagen.
Det är lättare sagt än gjort. Jag skulle kunna nämna några exempel från stora företag genom åren.
Mitt enda råd är att styrelseledamöter måste vara vaksamma och säga ifrån.
Under min livstid försökte reformivrare genera vd:ar genom att kräva att deras ersättning skulle redovisas i förhållande till vad den genomsnittlige medarbetaren tjänade.
Bolagens fullmaktsunderlag svällde snabbt från högst ett tjugotal sidor till över hundra.
Men de goda avsikterna fungerade inte. Tvärtom fick de motsatt effekt.
Så här har det, enligt de flesta av mina observationer, fungerat: vd:n för bolag A tittade på sin konkurrent i bolag B och lät diskret sin styrelse förstå att han borde vara värd mer.
Naturligtvis höjde han också styrelseledamöternas ersättningar och var noga med vilka som placerades i ersättningsutskottet.
De nya reglerna skapade avund, inte återhållsamhet.
Upptrappningen började leva sitt eget liv.
Det som ofta stör mycket rika vd:ar – de är trots allt människor – är att andra vd:ar blir ännu rikare.
Avund och girighet går hand i hand.
Och vilken konsult har någonsin rekommenderat en rejäl sänkning av vd-lönen eller styrelsearvodena?
Sammantaget har Berkshires verksamheter något bättre framtidsutsikter än genomsnittet, med några få stora pärlor vars utveckling inte följer varandra.
Men om ett eller två decennier kommer många företag att ha utvecklats bättre än Berkshire.
Vår storlek kostar.
Risken för att Berkshire ska drabbas av en förödande katastrof är mindre än för något annat företag jag känner till.
Dessutom har Berkshire en ledning och styrelse som tar större hänsyn till aktieägarna än nästan alla andra bolag jag känner till – och jag har sett många.
Slutligen kommer Berkshire alltid att drivas på ett sätt som gör bolagets existens till en tillgång för USA och undviker verksamheter som skulle göra oss beroende av andras välvilja.
Med tiden bör våra chefer bli ganska förmögna – de har betydande ansvar – men de ska inte drivas av någon önskan att bygga dynastiska förmögenheter eller rikedom av typen ”titta på mig”.
Vår aktiekurs kommer att röra sig nyckfullt och ibland falla med omkring 50 procent, precis som den har gjort tre gånger under de 60 år som den nuvarande ledningen har styrt.
Misströsta inte.
USA kommer tillbaka.
Och det kommer Berkshire-aktien också att göra.
Några avslutande tankar
En observation som kanske tjänar mina egna intressen:
Jag är glad över att kunna säga att jag känner mig mer nöjd med den andra halvan av mitt liv än med den första.
Mitt råd är detta:
Slå inte på dig själv för gamla misstag. Lär dig åtminstone något av dem och gå vidare.
Det är aldrig för sent att bli bättre.
Välj rätt hjältar och kopiera dem. Ni kan börja med Tom Murphy. Han var den bäste.
Kom ihåg Alfred Nobel, sedermera känd för Nobelpriset, som enligt berättelsen fick läsa sin egen dödsruna när den av misstag publicerades efter att hans bror hade dött och en tidning blandat ihop dem.
Han blev förfärad över vad han läste och insåg att han borde förändra sitt sätt att leva.
Räkna inte med att en redaktion ska göra samma misstag för er.
Bestäm vad ni vill att det ska stå i er dödsruna – och lev sedan ett liv som gör er förtjänta av den.
Storhet kommer inte av att samla på sig enorma summor pengar, enorm uppmärksamhet eller stor politisk makt.
När ni hjälper någon på något av tusentals olika sätt hjälper ni världen.
Vänlighet kostar ingenting, men är samtidigt ovärderlig.
Oavsett om ni är religiösa eller inte är det svårt att hitta en bättre vägledning för hur man bör bete sig än den gyllene regeln.
Jag skriver detta som någon som har varit tanklös otaliga gånger och gjort många misstag, men som också haft den stora turen att av några fantastiska vänner få lära sig att bete sig bättre.
(Jag har fortfarande långt kvar till perfektion.)
Kom ihåg att städerskan är precis lika mycket människa som styrelseordföranden.
Jag önskar alla som läser detta en riktigt glad Thanksgiving.
Ja, även idioterna.
Det är aldrig för sent att förändras.
Kom ihåg att tacka USA för att landet har maximerat era möjligheter.
Men USA är – oundvikligen – nyckfullt och ibland korrumperat när belöningarna ska fördelas.
Välj era förebilder mycket omsorgsfullt och ta sedan efter dem.
Ni kommer aldrig att bli perfekta.
Men ni kan alltid bli bättre.
