Börsen ingen skyddad verkstad

Nasdaq OMX har under ett antal månader arbetat fram en handlingsplan för att ”förbättra det svenska noteringsklimatet”. Förslagen presenterades i rapportform på onsdagen.

En bredare diskussion om börsens regler och funktionssätt är givetvis bra och flera av förslagen känns självklara, exempelvis hur noteringsprocessen kan effektiviseras. Ingen kan heller klaga på den underliggande ambitionen att underlätta för växande företag att skaffa finansiering och därmed skapa fler arbetstillfällen.

Andra förslag är mer problematiska eller andas ”skyddad verkstad”, en önskan om att återgå till börsens storhetstid när villkoren dikterades av en aktör.

En huvudförklaring till varför noteringstorka råder är att värderingen vid privata M&A-transaktioner utanför börsen är högre än vad som gäller på en publik marknad. Många företag upplever också att finansiering via börsen är krånglig och regeltyngd, konstaterar börsen.

”Att ett bolags värdering på börsen ofta är lägre än värderingen i en privat miljö framstår också som ett problemområde, i likhet med ineffektivitet vid kapitalresning”, skriver Nasdaq OMX i rapporten.

Uppenbarligen vill man ändra på detta, men hur ska det då ske?

”En fråga som börsen behöver diskutera vidare och utreda tillsammans med marknadens aktörer är hur värderingen mellan investeringar i publika och privata bolag kan balanseras”, heter det i rapporten.

Det låter fint men rent krasst är det ju så att värderingen sätts utifrån förväntad avkastning och där har redan marknaden gett sitt utslag. Obalans råder till förmån för M&A-marknaden. Ska det ändras på måste marknaden regleras på något sätt, vilket snabbt minskar antalet accepterbara lösningar.

”Den traditionella börsnoteringsprocessen kan ibland vara otillräcklig för att skapa goda förutsättningar för att säljare och köpare ska komma överens om en ömsesidigt acceptabel värdering av bolaget. Det krävs därför ökat fokus och medvetenhet från alla parter för att förbättra kommunikationen i denna fråga”, blir den luddiga sammanfattningen i rapporten.

Konkret riktar man in sig på skillnaderna i bolagsinformation mellan privata och publika transaktioner. Om institutioner i samband med noteringar fick tillgång till information liknande den som ges vid due diligence-processer skulle detta kunna leda till högre värderingar på de publika bolagen.

”Den mer begränsade analysen som görs av det bolag som är till försäljning via en notering kan medföra att en potentiell köpare inte är beredd att betala lika mycket som en mer välinformerad köpare skulle vara med hänvisning till risken som den mindre kunskapen utgör”, heter det i rapporten.

Men att ge ett utvalt antal institutioner tillgång till djupare och mer detaljerad bolagsinformation strider direkt mot principen att alla investerare ska ha tillgång till samma information. Frågan är också vilka investerare som skulle bjudas in i finrummet och vilka som skulle stängas ute?

Förslaget skulle också ytterligare komplicera och fördyra en noteringsprocess, vilket redan anses vara ett problem med rådande modell. Handlingsplanen är full med liknande exempel på moment 22-låsningar.

Ett är kravet att långsiktiga investerare i små och medelstora företag ska få lägre skatt på framtida reavinster och större avdragsmöjligheter vid förluster. Samtidigt inser man att detta riskerar att slå mot likviditeten på börsen:

”Det bör dock noga analyseras vilken effekt ett sådant skatteincitament med krav på långt innehav skulle ha på likviditeten. En god likviditet är som angetts ovan viktig för att attrahera investerare till de noterade bolagen.”

Även här är frågan om marknadsutvecklingen inte redan ligger före börsen. En stor del av den mer börsaktiva delen av befolkningen har redan valt skattegynnade placeringsformer som kapitalförsäkringar och investeringssparkonton.

Analysunderskottet av främst små och medelstora företag är ett annat problem som identifieras i rapporten. Även här är förslagen luddiga, återigen ett utslag av att marknaden sagt sitt. Ett av börsens konkreta förslag är att försöka locka fram fler analyser genom att ändra sina priser.

”Ett annat sätt att försöka främja ökad täckning av SMEs är att börsen genom sin prissättning till medlemmarna ger incitament för dessa att åta sig att tillhandahålla analystjänster till SMEs”, skriver börsen.

Problemet här är att Stockholmsbörsen inte längre har monopol på aktiehandeln och att det kan ifrågasättas om förslaget verkligen kommer att skapa en märkbar förändring.

I dagens rapport riktas också indirekt hård kritik mot fondbolagens indexförvaltning.

”Det är centralt att fondförvaltarna tar mer aktiva beslut och investerar i mindre bolag. Det medför att förändringar i statuter som begränsar handlingsfriheten för förvaltare kan behövas”, skriver börsen.

Man föreslår också förändringar i hur fondförvaltare betygssätts och ersätts. Börsen kräver med andra ord inskränkningar i andra marknadsaktörers beslut och verksamhet till förmån för sin egen verksamhet.

Man riktar också en känga mot att en stor del av fondkapitalet placeras utomlands:

”Globaliseringen har också påverkat hur fonderna fördelar sitt kapital, med mer kapital till globala investeringsfonder förvaltade av internationella fonder, vilket givetvis innebär att mindre kapital allokeras till att främja tillväxten av svenska bolag och därmed skapandet av arbetstillfällen i Sverige.”

Återigen något som inte är helt enkelt att ändra på och komiskt nog ett indirekt stöd för konkurrenterna bland private equity-bolagen som ju ofta framhåller att de lockar internationellt kapital till Sverige.

På andra ställen i rapporten kräver börsen mer direkt att det svenska regelverket skrivs om till förmån för den egna verksamheten. Ett exempel är att nylanserade First North Bond Market ska få status som ”annan reglerad marknad”, vilket skulle öppna för fler institutionella investerare. Börsen framhåller att detta skulle underlätta mindre företags finansiering men det skulle givetvis också ge en klar konkurrensfördel och samt ökade intäkter till den egna verksamheten.

Mycket annat i rapporten, som att underlätta riktade emissioner, sänka kravet på kvartalsrapportering och att göra undantag gällande spridningskrav och antal ägare vid notering, innebär bara att börsen gröper ur den en gång så stolta ställningen som navet på marknaden.

Kanske är den tiden helt enkelt förbi? Kanske kommer vi att se alternativ som är bättre?

Eller så måste vi börja med att acceptera faktumet att det alltid kommer att råda brist på riskvilligt kapital på fel värderingsnivåer.