Blir nästa idol en prostituerad?

Skandalen kring Eliot Spitzer får lite speciella effekter, vilket Realtid.ses läsare har kunnat läsa om i går och i dag.

Den prostituerade kvinnan som New Yorks numera avträdde guvernör gick till flyttade nämligen till Det Stora Äpplet för att ge försöka få i gång sin musikkarriär.

Ashley Alexandra Duprés bakgrund är full av trassliga och trasiga familjeförhållanden, droger och annan tragik. Och ironiskt nog var det inte harvandet på New York-klubbar utan en resa till ett hotell i Washington D.C. som ändrade hennes öde. Det var där mötet med Eliot Spitzer ägde rum.

Nu är Ashley Alexandra Dupré ett internetfenomen. Hennes MySpace-sida är överhettad, skivbolagscheferna börjar kommentera hennes musik och karriärsutsikter i det största branschorganet Billboard. Allt synes möjligt.

Kan Paris Hilton så kan väl Ashley Alexandra Dupré? Bara musiken blir bättre än Traci Lords technopopfiasko från 1995 så…

Kommentarerna på ”Recommendations”-avdelningen på Ashley Alexandra Duprés sida på musiknedladdningssajten Amie St. säger saker i stil med ”inte sämre än det Spears släpper ifrån sig”. New Yorks populäraste radiokanal spelar hennes låt What we got. Och så rullar dokusåpan på.

I dessa tider av Idol och internet förvånar det inte om Andy Warhols berömda citat – om att i framtiden kommer alla att vara berömda i 15 minuter – blir allt sannare. Oavsett om det var Warhol själv eller en svensk Moderna Museet-anställd som hittade på citatet.

Eliot Spitzer fick smeknamnet Mr Clean innan prostitutionsskandalen brakade loss. Kanske kan Ashley Alexandra Dupré spela in en R&B-version av The Jams gamla slagdänga Mr Clean?

Och kanske kan Bill Clinton ställa upp och blåsa saxofon? Ett omvänt blowjob, i så fall.

Förutom att lyssna på Gary Numans platta Replicas från 1979 i ny dubbel-cd-utgåva har jag på sistone ägnat mig åt att kika på Music for a darkened theatre på Södra Teatern. En sorts
varietéföreställning med sotad stämning, ockulta blinkningar, vuxen barnslighet och så Deltahead. En duo med varsin bastrumma och megafonoch så en gitarr i händerna på den ena snubben och en ståbas hos den andra.

Carina Reichs och Bogdan Szyber har sytt ihop ett Frankensteins monster till föreställning. Det är just stämningar från den tiden, eller ja, i alla fall förr i tiden, som präglar denna udda garbagekabaret. En dans- och performanceshow utöver det vanliga. Illusionskonster som får det att skrattas friskt i bänkraderna.

Deltahead larmar på med punkigt avskalad smutsblues på två man. Två man som väsnas som en hel skrotorkester. Tänk The White Stripes på väg nerför ett tvåhundravåningar långt sopnedkast i Mississippi och du har säkerligen fel i huvet men är ganska så rätt ute vad gäller Deltaheads sound.

Parat med paret Reich och Szybers hemliga humor, den drömska dekadensen, listigt viga danshopp, skämtsamt sunkig skuggteater och en mångfald magisk månglarmystik blir hela kalaset väldigt underhållande. Även om det kan vara lite svårt att smälta helheten i den aningen obalanserade föreställningen.

Be mig inte återberätta Music for a darkened theatre. Men jag kan säga som så att Ika Nord och de andra inte behöver märka om något bäst-före-datum när Ika och company drar ut med det här i landet.