Att skriva krönikor

Under mina år inom denna spännande bransch har jag även odlat mina intressen vid sidan av; att läsa, att skriva, att spela golf och att jaga. Läsandet har framför allt varit inriktat på historia, religion och samhällsfrågor. När det gäller skönlitteratur har jag mina favoriter som jag läser om då och då. Jag gillar ”short storys”, korta kärnfulla noveller och då inte minst av de stora ryska författarna men även Hemingway med flera. Deckare läser jag nästan aldrig och som någon har sagt; ”Har man läst Brott och Straff av Dostojevskij så är vidare botanisering i deckarvärlden överflödig”. Det är väl en överdrift men det ligger kanske något i det?

På grund av ett handikapp i mina höfter kan jag inte längre vare sig spela golf eller jaga. Återstår då att läsa och skriva.

När jag var yngre och verksam i Stockholm skrev jag ofta debattartiklar, oftast i SvD. Det kunde gälla enskilda händelser och personer men också politik och makroekonomiska frågor.

Jag skrev en roman, ”Alexander”, om den så kallade yuppie-eran. Det handlade ju om ett nytt fenomen i form av en helt ny och våldsamt expanderande finansmarknad med nya aktörer, nya produkter och ett spirande intresse från allmänhetens sida och där spekulation i aktier snarast växte till en folkrörelse. I ett tidigare skede var mäklare ofta obskyra medelålders män som satt och häckade i sina bås på börsen i Gamla stan och vi hade ett slags auktionsbörs med ett upprop på morgonen varefter mäklarna under dagen gjorde sina affärer direkt med kollegorna i börsens klent upplysta lokaler. Mäklarna var ett skrå med sina egna riter, bland annat en enhetlig elegant klädsel en dag i veckan.

På börsen gällde en strikt statskalender där var och en visste sin plats i hierarkin. Senioritet och handelsvolym spelade roll men även hur ”fin” den firma eller bank man företrädde var. Mäklarna hade tillgång till en hygglig restaurang och det var ingen som lyfte på ögonbrynet om det slank ned en starköl och en nubbe till lunch. En lätt salongsberusning kunde av vissa spädas på under dagen med en plunta i ”skåpet”. Det var en tid före VPC och den elektroniska handeln där så kallade likvidbud sprang runt i Stockholm mellan banker och fondkommissionärer och bland annat levererade värdepapper.

När jag gick ut Handelshögskolan 1975 var det i stort sett ingen, förutom Peter Gyllenhammar, som talade om finansmarknaden. När det sedan brakade loss på 80-talet fanns det knappt en begåvad handelsstudent som inte ville in i denna som man trodde, Edens Lustgård. Det ledde till överdrifter där framgångsrika mäklare, som plötsligt tjänade miljoner, oblygt exponerade sina sportbilar och blanka kostymer och levde rövare på stadens inneställen där champagnen flödade.

Av en händelse halkade jag in på det finansiella området efter att under flera år efter Handelshögskolan arbetat med främst makroekonomiska frågor inom arbetsgivarvärlden samt läst in en juristexamen.

Om detta och allt som sedan hände kan ni läsa i min nyutkomna bok, ”Den ofrivillige bankiren” (Ekerlids förlag), som går att köpa i bokhandeln. Denna uppmaning kan möjligtvis betraktas som någon slags otillbörlig marknadsföring och strida mot medias ”hårda etikkrav” (Obs ironiskt).

När jag fick frågan från Realtid om jag kunde skriva krönikor tyckte jag att det var lockande då jag inte gjort det på länge och dessutom är intresserad av det mesta inom affärslivet, samhället i stort och politiken. Risken är väl att jag kommer att recenseras då jag ofta har synpunkter på saker och ting som kan uppfattas som kontroversiella i vår goda ”lagomvärld” där man helst skall tycka som de som obekymrat färdas i den breda flodfåran. Vi får väl se?

Nu är branschen sedan en tid inne i en fas där guldöverdraget flagnat och nedskärningar snarare än expansion står på aktörernas agendor. Att vara aktiemäklare i dag har inte samma mytomspunna skimmer som tidigare även om det fortfarande finns många flinka mäklare som drar in stora pengar till såväl sina arbetsgivare och åt sig själva.

De stora finanssmällarna under senare år har eldat på den regleringsiver som funnits sedan länge. Jag tror inte att det finns en firma eller bank i dag där 50 procent av personalen utgör affärsgenererare eller har direkt kundkontakt. En större andel än 50 procent av de anställda uträttar således rent administrativt arbete inklusive vad man kallar ”compliance” det vill säga att se till att det alltmer komplexa regelsystemet följs. Onekligen låter compliance bättre än ”regelefterlevnad”. Orden är viktiga!

Jag har bett Realtid om att få skriva om såväl stort som smått och även ibland i kåserande form med inslag av ironi. Jag har vidare bett om att få skriva intermittent men där tanken är att minst en krönika skall presenteras var annan vecka. Om jag inte kastas ut av redaktionen eller läsarna snabbt blir uttråkade, så få väl formatet och periodiciteten slipas på under resans gång.

Det skall under alla omständigheter bli roligt att göra ett försök.