Karriär & ledarskapHelg

Ali Esbati: ”Det behövs fler vänsterekonomer”

Publicerad
Uppdaterad

Ali Esbati, ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, har inte en karriär. Han har ett politiskt värv. Ekonomiområdet valde han för att det är en kärnfråga för all politisk förändring.

Ulrika Fjällborg

Söndag den 11 september går svenska folket till valurnorna för att rösta fram de som ska styra Sverige kommande fyra år. Åtta personer går i täten för partiernas finanspolitik. Vilka är de, vad har de gjort tidigare och var står de just nu i brännande finanspolitiska frågor? Realtid möter de åtta riksdagspartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner i en serie porträttintervjuer.

 

Han skrattar till vid frågan. Vad har Handelshögskolan tillfört i hans politiska arbete?
– Det är en bra ekonomutbildning. Jag tyckte det behövdes fler vänsterekonomer. Och det är bra att kunna se luckorna i ekonomsnacket, säger Ali Esbati.

Annons

– Men jag har alltid varit intresserad av vad folk gör i verkligheten. Hur tillgångar skapas och fördelas är en central fråga för att förstå och förändra samhället.

Annars är det många år av politiskt basarbete som format honom som politiker. Under åren på tankesmedjan Manifest i Norge jobbade han mycket mot olika fackliga organisationer, vilket gav en bra förankring i verkligheten. Yrkesarbetande människor kan sin bransch och sin verksamhet.

I botten av Ali Esbatis egen erfarenhet ligger barndomen i Järvaområdet norr om Stockholm. Hans familj kom som flyktingar från Teheran 1986 när Ali var tio år. Föräldrarna var ekonomer, i Sverige blev hans pappa taxichaufför.

Annons

Uppväxten präglades av erfarenheten av invandring och hur nerbrytande det är med arbetslöshet och samhällsinsatser som bara skjutsar runt människor. Men också av de fantastiska möjligheter Sverige gav; skolan, sjukvården och alla de fritidsverksamheter för barn som fanns då.

– Utbudet av kostnadsfria barnaktiviteter är betydligt mindre idag. Det är ett problem i ett välfärdssamhälle. Liksom hur bristen på bostadspolitik har förändrat hur man möts i det offentliga rummet. Det är stor skillnad från hur det var när jag växte upp.

En annan stor skillnad är skolan, menar han.

Annons

– När jag gick på Tensta gymnasium var det en av Stockholms bästa skolor. Marknadsskolan utarmade den och idag är den nerlagd, säger han.

Ali Esbati gick med i Vänsterpartiet när han var 15 år. Men det kunde lika gärna blivit som elvaåring, säger han. Han har med sig de politiska diskussionerna hemifrån, morfar och mammans syskon var aktiva inom vänstern i Iran och hade flytt till Sverige. När kriget tvingade Alis familj på flykt blev valet av Sverige naturligt.

– Med dagens politik är det inte säkert att vi fått stanna. Det känns märkligt med tanke på att jag känner mig så svensk.

Även om mammans familj var fylld av vänsterpolitiskt engagemang var hon inte särskilt förtjust i att han skulle ägna sig åt politik.

– Nej, hon tyckte det lät det dumt och farligt. Men jag har alltid varit intresserad av människor och samhället. Det var naturligt att bli politiska organiserad. För mig är det ett meningsfullt sätt att förhålla mig till livet, ett livsval snarare än en karriär. Det är inte säkert att det alltid kommer att vara arvoderat.
Sedan 2013 sitter han i riksdagen och han står på valbar plats på riksdagslistan, det blir svenska väljare som bestämmer om han blir kvar.

Efter gymnasiet fick Ali Esbati ett vikariat på Ung vänster. Lumpen gjorde han som värnpliktig fänrik och signalspanare femton månader i Enköping, där han också lärde sig ryska. Sedan blev det civilekonomutbildningen på Handelshögskolan och andra studier, jobb på tidningar, utredningar, som föredragshållare. Han minns vagt ett jobb i ungdomen som gick ut på att mata in personuppgifter i ett databasregister på något slags start-up-bolag, men det är det närmaste han kommer ett i sina egna ögon icke-politiskt jobb.

2008 flyttade han till Oslo som debattredaktör på en tidning vilket ledde att han var med och startade tankesmedjan Manifest. Tillvaron i Olso ledde också till en kärleksrelation och en dotter.

Den 22 juli 2011 var han engagerad som föreläsare av det norska Arbeiderpartiets ungdomsorganisations sommarläger. På Utøya. Ali Esbati var en av dem som fick söka skydd undan Anders Behring Breiviks terrorvåld på ön den dagen när 69 personer dödades.

– Jag har alltid varit engagerad i frågor om rasism. Men att vara där då har gjort det livsviktigt på ett annat sätt, stärkt och understrukit vikten av det arbetet. Det förändrade människors liv och det politiska landskapet i vår tid, säger han om det.

Utøya påverkade också hans beslut att några år senare återvända till Sverige. 2013 fick han frågan om att ersätta en sjukskriven partikollega i riksdagen och på den vägen är det.

Den egna ekonomin är lättskött, säger han. Några stora summor har han inte att sköta. Vänsterpartiets interna partibidrag, där riksdagsledamöterna betalar in en del av lönen till partiet, gör att han får ut runt 28 000 kronor i månaden i stället för drygt 40 000.

– Jag tycker att det i grunden är väldigt bra. Jag lånar inte, har inget aktieinnehav, ingen bil, har betalat av alla studieskulder. Jag försöker lägga undan lite då och då till en buffert. Jag tycker att det är väldigt skönt att bo i hyresrätt.

Bostadsmarknadens fokus på bostadsrätter och bosparande är ett problem i samhällsekonomin, menar han.

– Den påverkar strukturen hushållens ekonomi och bidrar till finansialiseringen av samhällsekonomin. En del tjänar gott, medan andra tar stor risk på boende, som är en fundamental samhällsuppgift.
Ali Esbati och Vänsterpartiet är också kritisk till Magdalena Anderssons och regeringens överskottsmål:

– Vi vill införa ett moratorium på överskottsmålet. I stället vill vi ha ett underskottsmål på 1 procent av BNP. Vi har en stor underlåtelseskuld i Sveriges infrastruktur. Det finns mycket stora investeringsbehov, säger han.

Om inte staten investerar i transporter, bostäder och energi blir det antingen inte gjort, eller så kommer någon annan att göra det och det hamnar utanför statens kontroll och ansvar. Båda lägena är problematiska.

– Nu underlåter staten att göra nödvändiga investeringar för att i stället ”spara i ladorna”. Men en offentlig ekonomi funkar inte som en hushållsekonomi. De problem i äldreomsorgen och sjukvården som blev synliga under pandemin kommer sig av att vi sparat i ladorna och inte använt pengarna för att ha tillräckligt många sjuksköterskor, säger han, och betonar att och att statsskulden är låg nu och att Sverige har råd.

– Tar vi inte de investeringarna nu kommer vi inte att klara klimatmålen, vilket innebär en jättestor kostnad på sikt, både finansiellt och mänskligt.

Hur ser du på bankskatten?
– Vi drev på för att bankskatten skulle införas. När det gäller nivån på den är vi rätt pragmatiska. Banksektorn har en speciell funktion i samhället. Aktörerna kan räkna med stora statliga garantier och alltså tjäna mycket pengar. Då är det rimligt att de betalar tillbaka.

Skatt på ISK?
– Det är en intressant diskussion. Vi har ett förslag på en skatt på ISK-sparande, men först över 1 miljon kronor. Fler än hälften av spararna har under 50 000. För de som har stora summor är det inte rimligt att ha en så stor subvention som ISK innebär. Likadant resonerar vi kring ränteavdragen. Det är rimligt att de finns, men inte i så stor utsträckning som nu. Över tid vill vi införa en gräns.

Vad tycker du ska beskattas?
– Lön, kapital och konsumtion. Men vi vill se en förändrad fördelning och en förenkling av skattesystemet. Det som är mest problematiskt är att vi har stora hål i kapitalbeskattningen. Sverige har blivit ett land med låg kapitalskatt.

Vilka skatter vill ni sänka?
– Inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare. Vårt förslag ger staten högre skatteinkomster men lägre skatt för människor med låga inkomster.

Ska det återinföras en förmögenhetsskatt?
– Ja, absolut. Och en fastighetsskatt som hänger ihop med fastighetens värde. Men inte från krona ett. Vi ska ha ett golv. Att högre skatt på kapital bidrar till att folk flyttar sina pengar utomlands är inte ett argument. En del försöker ändå undandra sig skatt. Effekten är inte att jobb och företag försvinner utan att klyftorna ökar.

Ska företag som driver skattefinansierad välfärdsföretag kunna ta ut vinst?
– Vi har inte ett intresse av att icke-kommersiella aktörer försvinner från välfärden. Men vi ska inte ha vinstdrivande aktieutdelning där. Den ändrar hela förutsättningen för hur sektorn fungerar. Välfärden är inte densamma som andra marknader, som mobiltelefoni till exempel. Den exakta tekniken för hur man löser det är inte helt lätt. Det är ett allvarligt samhällsproblem som vi måste diskutera på ett vettigare sätt än vi gör idag.

I somras diskuterade G20-länderna globala företagsskatter. Vad säger du om det?
– Jag tror att det är bra att diskutera olika typer av miniminivåer. Men skattepolitiken är en väldigt, väldigt central nationell angelägenhet. Jag tror att det är mer realiserbart än för några år sedan, men inte något som kan ersätta nationella alternativ.

Det har också diskuterats hur och var man beskattar multinationella techbolag och sociala medier-jättar som Google och Facebook, där tjänsterna konsumeras eller i ofta lågskatteländer där bolagen har sitt säte. Vad säger du om det?
– Den typen av åtgärder kan behövas för att hindra sådana företag att kringgå skatt. Man får vara pragmatisk och se vad som går att göra, men jag vill återkomma till att beskattning är en nationell fråga.

Hur ställer du dig i frågan om bristande jämställdhet i näringslivet? Vilka krav på jämn könsfördelning ska bolagsstyrelser ha?
– Vi har inte varit emot det EU-förslag som diskuterats. Men det är inte den viktigaste jämställdhetsfrågan för oss. Det finns en mängd frågor som är viktigare för ekonomisk jämställdhet, som föräldraförsäkringen, pensionerna, hur välfärdstjänsterna fungerar, rätt till heltidsarbete.

Om du inte var yrkespolitiker – vad skulle du jobba med då?
– Jag har en väldigt bred syn på vad som är politik. Jag tycker om att tänka och skriva, men det kan också bli något annat. Dock inte pr-branschen eller att köpa välfärdsföretag. Vi får se vad väljarna säger i höst.

Vilket är ert främsta politiska projekt?
– ¬Det ska märkas att man lägger sin röst på Vänsterpartiet. Andra partiet kan inte räkna med vänsterns mandat utan att ge oss inflytande. Om vi ska ingå i en regering eller stödja regeringens politik måste vi få inflytande över den. På något annat sätt kommer det inte att fungera.

Ali Esbati

Född: 1976, Teheran
Bor: Årstadal, Stockholm
Familj: Dotter på tio år
Utbildning: Civilekonomexamen 2004, Handelshögskolan i Stockholm. Kurser i ryska, matematik och filosofi, Stockholms universitet.
Tidigare politiska uppdrag: Ersättare i riksdagen sedan 2013, ordinarie ledamot sedan 2014, ledamot i riksbanksfullmäktige 2018-2022. Ledamot, Vänsterpartiets partistyrelse sedan 2018. Ledamot, Vänsterpartiets programkommission 1998-2008 och 2012-2016, ordförande i programkommissionen 2004-2008 och 2014-2016.
Tidigare arbeten: Internationell sekreterare, Ung Vänster 95-96. Förbundsordförande, Ung Vänster 01-04. Politisk sekreterare/ekonom, Vänsterpartiets riksdagskansli 05-07. Debattredaktör, Tidningen Klassekampen, Oslo 08. Frilansskribent, 09. Utredare/Verksamhetschef, Manifest senter for samfunnsanalyse, Oslo 09-13.
Viktigaste politiska målsättning kommande mandatperiod: En ekonomisk politik inriktad på att göra vanligt folk som sliter synliga, och på att lösa de reella utmaningar vi har som samhälle: klimathotet och den galopperande ojämlikheten.

Annons