Replik på Olof G. Hedengrens krönika ”När genusideologi går före vetenskap” av jämlikhetskonsulten och debattören Lukas Romson:

Förskräckande debattklimat om genusvetenskap

”Olof G. Hedengren hävdade nyligen att genusvetenskapen är ovetenskaplig. Jag tänker inte ge mig in i en debatt om forskningsområdets vetenskapliga förankring. Eftersom jag (kanske i likhet med Hedengren?) varken är genusvetare eller har någon forskarutbildning anser jag att jag inte har kompetens att avgöra detta.

Vad jag däremot, som retorikutbildad, har kompetens att avgöra är vad som är relevanta argument i en saklig diskussion. Och sådana argument är det mycket ont om i Hedengrens text. Han hävdar att genusvetenskap är flummigt och tillhör en pseudovärld, och anför som bevis två lösryckt citat ur en forskningsrapport, Genus & Text. Citat han tycks mena är ovetenskapliga och därmed bevisar att hela genusvetenskapen är ovetenskaplig. Varför det skulle förhålla sig så undviker Hedengren sorgfälligt att nämna.

För varken rapporten eller citaten tycks särskilt ovetenskapliga, vid en närmare granskning. Studien är utformad enligt vetenskaplig metod och i sin kontext är citaten inte alls uppseendeväckande. Kanske kan man hitta annan forskning som motsäger slutsatsen i rapporten, att vi bör förändra skolans sätt att lära ut fysik för att locka flickor att läsa ämnet, snarare än att påverka flickorna. Men detta gör fortfarande inte studien eller citaten ovetenskapliga. Forskning blir varken flummig eller ovetenskaplig för att den presenterar slutsatser man själv inte håller med om.

Självklart går det inte heller att som Hedengren utifrån enstaka citat i en enda rapport säga något om en hel forskningsgren. Den typen av ”bevisföring” kallas vanligen anekdotisk och har inget som helst värde i en saklig diskussion.

Hedengren tar också upp den norska TV-serien Hjernevask, och verkar hävda att det som sades i den om att genusvetenskap är ovetenskapligt är en vetenskaplig sanning. Att programserien var rent populärvetenskaplig och inte alls försökte sig på en korrekt vetenskaplig analys av genusvetenskap talar han tyst om. Liksom att en av programledarna är komiker till yrket.

Programmet skapade debatt och det har hävdats att serien bidrog till att Norges forskningsråd drog in allt stöd till genusvetenskap i Norge. Detta tillbakavisades dock av forskningsrådet, som meddelade det var ett missförstånd kring att ett riktat forskningsbidrag avslutades, eftersom genusvetenskapen ansågs vara väletablerad och hålla tillräckligt hög akademisk kvalitet för att kunna konkurrera om ordinarie anslag. Om något så var alltså det tillbakadragna särskilda stödet snarare ett erkännande av genusvetenskapens vetenskapliga kvalité, inte tvärtom som Hedengren menar.

Med dessa två argument har Hedengrens tömt sitt förråd av sakliga argument. Resten av artikeln består av ett antal invektiv och rena känsloargument, uppenbarligen baserade på en motvilja mot ett forskningsfält han inte själv förstår sig på. Till och med att större delen av forskarna inom fältet är kvinnor tycks reta upp honom, trots att han hävdar att han uppskattar lika förutsättningar för män och kvinnor och därmed inte borde fästa någon vikt vid könet på forskarna.

Han frossar i nedsättande förstärkningsord som pseudovetenskap, flum, genussekt och genusideologi. Han kommer med argumentationsfel i stil med att Sverige enligt en icke angiven källa görs till åtlöje utomlands, enbart på grund av förekomsten av genusvetenskap. Det dyker upp protester mot halmdockor, som att kön enbart är socialt konstruerat. När detta i själva verket aldrig har hävdats inom genusvetenskapen. Hedengren drar sig inte ens för att ge sig i kast med Godwins lag och jämför genusvetenskap med rasbiologi, i ett långt och tämligen förvirrat stycke.

Så uppbragd och rättmätigt kränkt känner han sig att han hänger ut och försöker förlöjliga två namngivna forskare, även här helt utan sakliga argument. Två forskare som säkerligen inte har gjort honom det minsta ont men som tydligen är värda hans förakt eftersom de dristat sig till att forska inom ett område han ogillar.

Genom hela krönikan löper idén om en konspiration, där de infernaliska genusvetarna har infiltrerat hela samhället och nu håller på att ta makten och förändra det hela till något förfärligt. I slutklämmen antyds till och med att utbildningsministern är rädd för denna förmodade ”genusvetarkonspiration” och låter dem hållas. Den enda som verkligen ser sanningen är Hedengren själv, det är det outtalade budskapet läsarna antas instämma i.

Om Hedengren vore ensam om sin åsikt och sitt beteende skulle texten bara vara tragisk och vi andra kunna förbigå hans krönika med den pinsamma tystnad den förtjänar. Men han är inte ensam, han är en del av en tydlig tendens inom alltför många konservativa , ofta manliga och åtminstone medelålders, kretsar. Vissa debattörer har helt enkelt väldigt svårt att diskutera genusvetenskap och dess forskningsrön på ett sansat sätt.

Till och med personer som i alla andra sammanhang vinnlägger sig om att vara sakliga och ha ordentligt på fötterna tappar helt fattningen och regredierar till en nivå de skulle skämmas över om ämnet var ett annat, och motdebattörerna hade ett annat kön. När genusvetenskap diskuteras tycks allt tillåtet, då tar man till allt från rena spekulationer till känsloargument och grova personangrepp, då dyker kvinnoföraktet upp.

Det är pinsamt och ovärdigt att diskutera ett seriöst ämne på det här sättet. Det säger nog tyvärr också en hel del om dem som agerar så, när det gäller jämställdhet och kvinnosyn. Det vi andra kan göra är att börja säga ifrån, och kräva kunskap och sakliga argument. All vetenskap ska självklart kunna ifrågasättas, men det ska ske med sakliga argument och inget annat. Det borde vi egentligen alla kunna enas om, i en mer sansad debatt.”

Lukas Romson

jämlikhetskonsult och debattör

Olof G Hedengren svarar:

”Bäste Lukas Romson! Det är inte att ta miste på din indignation över att någon har mage att angripa genusflummet i vårt samhälle. Det har visat sig att de få män som dristat sig att kritisera det som eufemistiskt kallas ”genusvetenskap” snart blir överösta av invektiv från den vulgära ”genusarmén” och där metoderna och tonen i vissa fall närmar sig nivån som de värsta våldsaktivisterna tar till.

Ett exempel är den liberale debattören och skribenten Pär Ström som under våren 2013 till och med tillägnades en teateruppsättning, ”Kränkta vita män”, på teatern Brunnsgatan 4 och där hela föreställningen gick ut på att just kränka Ström. Publiken hånskrattade och vänsterns teaterkritiker applåderade. De svenska skattebetalarna hjälpte till med 1 miljon kronor i finansiering av denna offentliga ideologimobbing.

Susanna Alakoski, författare, skribent i Aftonbladet och tidigare pressekreterare hos Gudrun Schyman, som stöttar det vidriga så kallade SCUM-manifestet, utsåg Ström till Sveriges största tönt-antifeminist och förklarade att denne Ström, som ändock är teknisk fysiker från KTH, var en apa. Hon indikerade till och med att Ström tillhörde Breivikanhängarna, tokvänsterns mest vedervärdiga tillhygge i debatten.

Vänstern, och dit genusflummarna måste hänföras, gör som Sovjetkommunismen på sin tid, relativiserar begreppet vetenskap och ger ord helt nya innebörder. Genusidiotien har fått ersätta Marxism, Leninism, Maoism och andra i dag mindre gångbara -ismer och bör bekämpas i kraft av deras totalitära och människofientliga karaktär.

Inom ramen för Uppsala universitet kallades i februari i år till ett seminarium som, citat, ”tar sin utgångspunkt i feministisk fittaktivism vars strävan generellt sett syftar till att uppvärdera det kvinnliga könsorganet i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet… […] Hur kan en transfeministisk och queer fittaktivism bedrivas är temat för detta samtal”.

Uppropet avslutades med att deltagarna efter seminariet skulle gå tillsammans till centrum för genusvetenskapens lunchrum för postseminarium och så kallat fittpyssel. Det senare låter onekligen spännande!

Bäste Lukas, man behöver inte vara utbildad i vetenskaplig metodik för att inse att detta är rappakalja och snömos. Det räcker med lite sunt förnuft och det är begripligt att många undrar hur det egentligen står till på våra högre lärosäten.

Jag tror tyvärr att vänstern/genusarmén har skruvat upp tonläget så högt, och med kulturmaffian som stöder det hela, att idiotien endast kan bemötas med samma vapen, en slags talionprincip om du vill. Det går inte att försvara vad man skulle kunna kalla häxkonst med rationella argument varför naturligtvis tonläget måste höjas.

När de rationella argumenten tryter sjunker språket nedanför byxlinningen eller troskanten och det hela får en ytterst vulgär inramning som tydligen tilltalar dessa flummare liksom många tidningars ”kulturskribenter”.

Ett ljus i detta skymningsland är onekligen Tanja Bergkvist som är filosofie doktor i matematik och en flitig bloggare som förtjänstfullt angriper fördumningsindustrin. Möjligtvis kan hon klara sig från de mest vulgära attackerna på grund av sitt kön och sin akademiska status.

Till sist Lukas Romson, jag gör mig inga illusioner att kunna påverka dig och de som i dessa frågor förfäktar ovetenskaplighet för att inte säga hokus pokus. Jag kallar er förtrytelsens skara. Vilsna och besvikna själar i den moderna och upplysta världen.”

Olof G. Hedengren

krönikör Realtid.se