Hanteringen av banker i kris banker ska i första hand finansieras genom att förluster och kostnader för krisen bärs av aktie- och fordringsägare, genom så kallad bail-in. För systemviktiga banker och institut sker detta enligt det resolutionsramverk som gäller på europeisk nivå och som i Sverige hanteras av Riksgälden.

Under extraordinära omständigheter kan det krävas extern finansiering. Därför finns även en resolutionsreserv, som byggs upp med avgifter från instituten. Nu har dessa avgifter till reserven beslutats och betalats in för år 2020. Det framgår av ett pressmeddelande.

I år har 167 institut betalat resolutionsavgift och totalt har cirka 3,5 miljarder kronor debiterats i resolutionsavgifter för 2020. Instituten debiteras antingen en riskjusterad avgift eller en schablonavgift. De 54 största instituten betalar riskjusterad avgift och står för nästan hela avgiftsuttaget. De resterande instituten har betalat den mindre schablonavgiften.

Vid utgången av 2019 uppgick resolutionsreserven till cirka 43,5 miljarder kronor. Det motsvarade drygt 2,7 procent av de sammanlagda garanterade insättningar som täcktes av den svenska insättningsgarantin.

I Sverige ska årliga avgiftsuttag genomföras till dess resolutionsreserven når en målnivå motsvarande 3 procent av de garanterade insättningarna. Hur stora de årliga uttagen blir samt hur många år som avgiftsuttag kommer att genomföras framöver beror dels på utvecklingen av garanterade insättningar och dels på tillväxttakten i de avgiftsskyldiga institutens avgiftsunderlag.

Resolutionsreservens konstruktion följer de allmänna principer som tillämpas för statsbudgeten och statens finansiering. Reserven är ett konto i Riksgälden, och de avgifter som betalas in till kontot går in i statens samlade kassaflöde. När avgifterna kommer in förstärks därmed budgetsaldot och minskar statens lånebehov och statsskulden. Om utbetalningar behöver göras ökar lånebehovet och statsskulden.

Syftet med att låta inbetalningar minska statsskulden istället för att öronmärkas och fonderas är att uppnå en kostnadseffektiv förvaltning av statens finanser.