Varsågoda, läsare! Realtid.se presenterar första kapitlet ur Liam Norbergs kommande bok Insidan – Brotten, pengarna, tiden. Boken når bokhandlarna på måndag men här kommer ett smakprov.

I boken Insidan berättar Liam Norberg om sin väg från kampsportskille till kriminell. En kille utanför lagen, som till slut räknas som en av Sveriges farligaste brottslingar.

Boken innebär första gången som Norberg berättar hela historien om sina år som yrkeskriminell. Ingredienserna är bland annat Stockholms undre värld på 1990-talet, den beryktade Örnligan, en taekwondoklubb på Östermalm och en cell på Hallfängelset.

Liam Norberg blev rikskändis efter medverkan i filmerna Stockholmsnatt, Sökarna och Under ytan. Men han dömdes, tidigare ostraffad, till ett rekordlångt fängelsestraff 1993.

Norberg frigavs 1999 och förutom bokskrivandet målar han mycket – han var en av Sveriges tidiga graffitimålare och har gått vidare med sin konst.

Kapitel 1

Loco

Det är i början av 90-talet. Min vän sitter häktad i väntan på rättegång. Han ska pekas ut av ett vittne i domstolen. Just nu är han maktlös, maktlös men inte ensam.

Vi har kört runt och letat på Stureplans krogar efter vittnet, som också är huvudvittne. Vi vill inte döda men varna honom, säga åt honom att chilla ner, tänka efter, att det är ohälsosamt att vittna.

Vi har fått ett tips om en krog där han sägs jobba. Stan är liten, Stureplan mindre. Efter en vecka fick Rille tag i rätt ställe: Riche på Birger Jarlsgatan. Vi skulle vänta och plocka honom efter stängning.

Vi kör runt i kvarteren kring Stureplan. Krogarna har stängt och det börjar bli folktomt. Det finns inga bra spaningsplatser mitt emot krogen.

Min väns serbiska flickvän Daniela är med i bilen. Hon kan spelreglerna, vet att killen måste fixas. Det är den enda utvägen om inte pojkvännen ska missa sommaren och ruttna i fängelset.

Missa drömåket: den planerade Europaresan med nya BMW:n av fetaste sportmodell. Hon känner sin pojkväns vänner, känner oss, den inre kretsen och vet vad vi är kapabla till.

Hennes uppgift är att peka ut vittnet åt oss. Bara hon vet hur han ser ut.

Vi väntar en timme i bilen efter restaurangens stängning. Räknar han kassan? Har han stuckit ut genom nödutgången?

Vi ser nu en man komma ut från entrén. Kollar in honom. Jag fryser med blicken: ”Är det han?” Fokusering. Tystnad. Daniela nickar. ”Ja, det är han.”

Vittnet korsar gatan tjugofem meter framför oss. Han lägger inte märke till bilen. Det kritiska ögonblicket för ett huvudvittne kvällen innan den stora dagen.

Han är på väg till en bil. Vi följer honom på avstånd. Daniela smyger efter med bilen. Han gasar iväg. Vi följer efter utan att han ser. Det är ren rutin efter all skuggning och kartläggning av värdetransporter. Är vi osynliga för värdetransportörerna är vi det för den här killen med.

Jag kollar ryggen från baksätet. Det börjar ljusna ute. Inte bra. Jag vill ha svärta, mörker. Något att gömma mig bakom när stunden är inne.

Vittnet parkerar på en bakgata på Kungsholmen. Han är i trettioårsåldern. Han bär mörka kläder. Vi måste agera snabbt. Det är ont om tid.

”Vilket nummer på porten?” Daniela kollar hyreshuset framför oss. Svarar bestämt och pekar: ”24.” Rille sitter tyst, verkar trött efter en lång natt och är inte uppumpad med adrenalin, som jag.

Sekunderna går. Jag känner att vi håller på att tappa honom. Det finns ingen andra chans. Rättegången börjar i morgon. Min vän ska pekas ut. Åklagaren ska visa tänderna i korridoren. Skaka

hand med de nöjda blåhattarna, med en kopp svart kaffe från korridorens automat.

Nu eller aldrig! In i rollen. Fokusera. ”Stanna bilen!” Jag pekar mot vägkanten. Daniela stannar snabbt. Jag kollar på Rille. Vår plan är att gå båda två. ”Kom igen nu. Nu tar vi han!” Rille svarar inte. Sitter kvar. Stirrar rakt fram. Jag fattar att han backar. Han tycker att det känns för improviserat. Det är ett farligt skott. Risken är hög men jag känner att jag inte kan svika min broder på insidan: häktad och utpekad i ett krogbråk. En misshandel som urartat grovt och kan ge ett par år bakom murarna.

Det är dags. Han skulle ha gjort samma sak för mig. Jag slänger upp bildörren från baksätet. Den snabba gången övergår i språng.

Jag rusar ensam fram mot hyreshuset. Försöker ta en snabb genväg för att nå porten innan vittnet försvinner in i tryggheten bakom de låsta dörrarna. Kan inte baxa mig in. Har inga verktyg med. Ingen universalnyckel, bara gunnen innanför byxlinningen och tårgasen i fickan.

Jag kommer springande bakom husknuten och ser i samma ögonblick vittnet sätta nyckeln i ytterdörren. Tjugo meter fram, femton meter, tio … Drar ner mössan. Glider över och in i zonen.

Börjar känna mig trygg där. Har lärt mig se genom de små urklippta hålen i luvan. Går till snabb attack mot mannen med ett moln tårgas. Ser att han blir chockad och ryggar tillbaka med händerna för ögonen.

Jag kommer närmare. Ser hans ansikte. Mannen som ska vittna mot min bäste vän. Inga åskådare i närheten, spelar ingen roll längre, bara fokuserad på uppgiften. Bara han och jag. Inget hat. Bara fokus.

Sparkar honom snabbt i magen: en missil som söker sitt mål, hittar det. Pang! Solarplexus trycks in. Han tappar andan och sjunker ner mot marken. Han hostar. Det gör ont trots chocken och de svidande ögonen.

Jag hukar mig ner över honom. Tar tag i hans nacke. Funderar på en snabb skalle, men det vore inte bra med ett intryckt näsben: mycket blod och större chock och svårare att få honom att förstå. Genom rånarluvan borrar jag fast honom med blicken. Vet att jag måste tala lugnt och tydligt för att han ska fatta.

Det är som under värdetransportrånen, ett slags transtillstånd: ormen Kas vaggvisa, Arne Weises röst på julafton. Lugn och sansad. Sekunderna tickar, guld värda var och en. Maskineriet välsmort: ”Lyssna på mig nu. Den rättegången du ska till imorron. Du ska inte vittna på den. Fattar du det?”

Huvudvittnet framför mig i chocktillstånd, har svårt att hitta orden. Kanske är han rädd att få en kula i huvudet? Vem är den maskerade galningen framför honom? Han har fortfarande svårt att se på grund av tårgasen. Jag fortsätter lugnt: ”Vittnar du på rättegången imorron är du död.”

Huvudvittnet börjar tala, dra fram orden, vet att han måste svara: ”Jag hör vad du säger. Jag ska inte vittna imorron. Jag ska inte vittna på rättegången imorron. Jag svär.”

Jobbet är gjort. Jag reser mig upp. Sparkar honom i magen som en påminnelse om den allvarsamma leken. Ser mig om. Inga vittnen så här tidigt på morgonen. Vakthundarna sover. Det är nästan ljust ute. Mannen sitter kvar på huk med händerna över huvudet. Fattar knappt vad som hänt. Ögonen är igensvullna av tårgas. Han kippar efter andan.

Jag rör mig snabbt från platsen. Rundar hyreshuset. Glider ur zonen. Börjar springa mot bilen. Tunga andetag sista biten. Bilen står kvar på samma plats. Inga vittnen syns till. Allt verkar lugnt. Jag hoppar in i baksätet. ”Kör!” Daniela trycker på gasen. Rille vänder sig om. Ser och förstår att det har hänt. Han klippte vittnet. Vilken loco! Daniela fattar också.

Men ingen har dött. Det var bara ett vittne som måste tystas. Misshandlas och övertalas, för att vi har en vän på insidan som skulle ha gjort samma sak för oss, för mig.

Nästa dag är det rättegång. Min vän och advokaten är på plats liksom åklagare och nämndemän.

Det förunderliga sker i landet lagom, en blixt från klar himmel. Plötsligt rusar en polis in i rättssalen och skriker till domaren, åklagaren och nämndemännen: ”Huvudvittnet ligger på sjukhus. Misshandlad. Han vill inte vittna längre. Han hoppar av utredningen!”

Min vän ler inombords. Kämpar för att inte visa det. Visar tänderna för advokaten, samtidigt som han gör segertecknet. Tänker stort, glammigt: visste att jag kunde lita på grabbarna, döda alla vittnen! Golhundarna. Gå loss på allt som blåhattarna och åklagarmyndigheten försöker snärja en med. Bara för att man är den man är: svartskalle från förorten, våldspsykopat och mördare enligt rikskrim.

Sveriges första Gudfader enligt nyhetsmedias kommande rapportering. Affärsman och familjefar enligt honom själv. Ingen vet vart vi är på väg – mot toppen. Att ta över hela fucking Krügerimperiet! Stureplan. Fastigheterna. Nattklubbarna – rubbet!

Det har börjat bra. Ägandet växer men det ska växa ännu mer. Åklagaren betraktar min vän. Han söker det avslöjande minspelet i ansiktet och i kroppsrörelserna, så som han lärt sig på senaste kursen i förhörspsykologi.

Kanske känner han på sig vem som ligger bakom? Vem annars? Trogna vänner i den inre kretsen? Åklagaren kan inte göra någonting. Det är bara att packa ihop. Hem och dricka ett extra glas vin efter kvällens middag.

Min vän tittar på åklagaren och på sin advokat. Han rycker på axlarna: jag är oskyldig-som-alltid-som-vanligt. Advokaten lutar sig tillbaka. Inte mycket den polisiära myndigheten kan göra. Alla rättegångar kräver minst ett huvudvittne. Utan det en friande dom och dags att åka hem.

© Norstedts förlag och Liam Norberg.