”Never waste a good crises”. Att lyfta fram Winston Churchills klassiska citat från andra världskriget kan verka lite cyniskt i detta läge. Men en insikt som redan nu är här är att fungerande statliga institutioner, som kan ge kollektiv kraftsamling och koordination, är en förutsättning för att hålla igång systemet. Marknaden löser inte allt.

Den pågående krisen ger en realtidsbekräftelse av den gamla men nästan bortglömda insikten om att det är flödet av ekonomisk aktivitet som skapar värden och inte det motsatta. För när nu ”centralpumpen” i flödessystemet har gått ner så finns det plötsligt ingenting som underbygger några värden. Insikten om att mina finansiella tillgångar är någon annans skuld eller åtagande ställs i ett mycket iskallt ljussken när den ekonomiska aktiviteten håller på att frysa till.

Det kommer nu an på centralbankerna att försöka pumpa igång de finansiella flöden som är nödvändiga för att vårt betalningssystem ska fungera. Att vår Riksbank följer de andra centralbankerna och genomför åtgärd på åtgärd är helt nödvändigt. På måndagen följde Ingves och gänget upp fredagens likviditetsinjektion med ytterligare försök att öka trycket i rören. Det handlar om ytterligare obligationsköp för 300 miljarder kronor och än mer förmånliga villkor för bankerna att låna i Riksbanken för att få likviditet till sin egen utlåning. 

Hur detta kommer att falla ut handlar om hur bankerna kommer att agera. Här finns risk för spelteoretiska missgrepp, där alltför stor försiktighet från bankerna ökar i stället för sänker risken i det totala systemet. Samtidigt är de inte i någon avundsvärd position. Vem kan bedöma vilken som är kreditvärdig idag, när ”visibiliteten” vad gäller den framtida aktiviteten är så låg?

Men än mer viktigt för att hålla igång systemet är hur det ömsesidiga försäkringsbolag, som vi kallar staten, hanterar krisen. För det första kan vi inse att finansministrarna Anders Borgs och hans efterträdare Magdalena Anderssons eviga mantra om att de ”samlat i ladorna” inte är något annat än en luftkonstruktion. Staten kan inte konservera några resurser genom att bygga upp fordringar och på sina medborgare, vilket är vad dessa ”överskott i statsfinanserna” innebär. Att staten har en låg nominell belåning medan skuldsättningen i den privata sektorn har skenat, vilket varit den enda, om än mycket ineffektiva, vägen att skapa betalningsmedel för en växande ekonomi, har ökat istället för sänkt den samlade risknivån. Det ser vi nu. 

För det är nu de ”automatiska stabilisatorerna” i form av socialförsäkringar behövs. Vi ser också att det har ett påtagligt högt pris att över tid urholka, med effektivitets- och moral hazard-argument, dessa allt mer. Slopandet av karensdagen i sjukförsäkringen är ett sätt att korrigera för detta. Men med en arbetslöshets- och sjukförsäkring som täcker allt mindre av lönebortfallet för de som blir sjuka och arbetslösa så är systemet ihåligt. Sedan har vi en växande grupp i form av egenföretagare som står helt utanför dessa system, trots att de är med och finansierar dem. Här behöver kranarna skruvas upp mera.

Priset för att vi i stort sett monterat ner och i vissa fall amputerat bort ”sakförsäkringsbenet” i vårt ömsesidiga försäkringsbolag som ska hantera risker med låg risk men svåra konsekvenser, som krig och pandemier, framstår nu som mycket högt. För när vi monterade ner försvaret, som hade en egen sjukvårdsorganisation, så skrotades i praktiken vår civila krisorganisation. Här finns mycket att lära av denna kris och åtgärder att göra.

Att staten finansierar sina underskott genom att trycka upp nya skuldsedlar, som vi kan använda för betalningsmedel, kan skapa problem, om vi tappar förtroendet för staten, men att inte göra det kommer det att skapa problem nu. För det som händer i skrivande stund i den privata sektorn är att alla mer eller mindre frivilligt tvingas till ett stort sparande. De flesta vill vara så likvida som möjligt och gärna reglera sina skulder, vilket leder till att penningcirkulationen går ner, och även att pengar ”dödas” i realtid. Den enda som kan absorbera detta sparande och pumpa ut det i ekonomin igen är staten. Om det leder till att statsskulden i förhållande till BNP stiger med 40 procentenheter, eller vad det nu kan bli, är faktiskt en ickefråga.