Det var när Maria-Pia Hope satt i FN-skrapan en varm sommardag i slutet på 80-talet och lyssnade på en ändlös förhandling om en kort mening i ett avtal som hon insåg att FN är en byråkratisk organisation. Det var inte var helt tydligt hur hon, inom ramen för FN:s arbete, skulle kunna förbättra världen.

– För en idealistisk 19-åring var det nyttigt att se det tungrodda vardagsarbetet i FN och fundera på om det verkligen var det jag ville. Jag är ju ganska otålig och gillar snabba puckar. Att försöka hantera min drömstad New York på en väldigt liten budget var också en bra erfarenhet, sista veckan levde jag på ett äpple om dagen, säger hon när vi ses i det tillfälliga kontoret vid Stureplan i centrala Stockholm.

Diplomatdrömmarna hade väckts när Maria-Pia Hope växte upp i det hon beskriver som ”de mindre välbeställda delarna” av Jönköping. Att FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskiöld kom från just Jönköping hade betydelse för yrkesvalet. Mycket av aktiviteterna i staden kretsade kring FN och internationellt samarbete. Det var också stipendiet från Dag Hammarskiölds stiftelse som möjliggjorde för Maria-Pia Hope att tillbringa sommaren i FN. 

Från sin ensamstående mamma fick hon med sig en stark självkänsla och en tro på att hon kunde bli vad hon ville. Hon var duktig i skolan och mamman, som var sjuksköterska, uppmuntrade henne att fokusera på skolarbetet. Miljön i grundskolan var samtidigt stökig och högstadieklassen en riktig ”värstingklass”. Långt ifrån alla var studiemotiverade och flera klasskompisar halkade snett.

– I den ledarroll jag har nu tror jag att det är bra att inte ha en överprivilegierad bakgrund, att ha sett andra delar av samhället. Jag tror att det gjort mig rätt jordnära och att man blir naturligt inkluderande. Dessutom är jag tacksam för det driv jag fick med mig – att vilja ta sig vidare var något som var självklart.

Planerna på en diplomatkarriär gjorde att Maria-Pia Hope valde att läsa språk på gymnasiet och sedan satsa på juridikstudier vid Lunds universitet. I slutskedet av studierna gick Sverige med i EU och valet att specialisera sig inom EU-rätt med sikte på en karriär inom EU-organisationen föll sig därför naturligt, liksom att studera EU-rätt i ett land som redan var medlem. På juridiska fakulteten vid Edinburgh University växlade hennes noga utstakade diplomatbana in på ett stickspår.

– Under grundkursen i EU-rätt träffade jag en skotsk juriststudent som blev och fortfarande är min man. Vi brukar säga att vårt äktenskap är en produkt av de europeiska integrationssträvandena, säger hon.

Att kombinera en svensk och en skotsk juristkarriär var inte helt enkelt, men en Londonflytt och anställning på en affärsjuridisk byrå blev lösningen för båda två.

– Det var spännande att arbeta i en så kosmopolitisk stad som London. Jag insåg att mycket av det som hade lockat med diplomatyrket, att arbeta utomlands och representera Sverige, var något jag fick göra i rollen som advokat.

Maria-Pia Hope trivdes bra i den snabbrörliga advokatmiljön och fokuserade så småningom på bank- och finansjuridik. Att arbeta nära de stora engelska advokatbyråerna tyckte hon var särskilt spännande. De var sofistikerade och låg mycket längre fram än de svenska när det gällde ledarskap och affärsutveckling, upplevde hon. Det var till stor del erfarenheterna från London kombinerat med ett internationellt nätverk som 2007 gjorde att Maria-Pia Hope blev den första kvinnan i Vinges styrelse. Då hade hon precis flyttat hem till Sverige med två småbarn och sin man. Fem år senare utnämndes hon till Managing Partner (motsvarande vd) för byrån.

– Det passade mig bra just då att prova något nytt, men ändå inte lämna Vinge. De första månaderna var en riktig torktumlare. Trots att jag suttit i styrelsen hade jag ingen aning om hur intensiv MP-rollen är, hur många olika arbetsströmmar man ständigt är del i och förväntas ha koll på, och hur dagarna äts upp av möten. Jag var ju advokat och inte utbildad ledare, och skulle plötsligt leda ett miljardbolag.

Dagarna är fortfarande intensiva, också därför att verksamheten ofta innebär intensivt arbete i tidskritiska projekt vilket sätter sin prägel på miljön.

 Den största utmaningen upplever Maria-Pia Hope är att kontinuerligt driva framtidsprojekt och ha siktet inställt på horisonten samtidigt som det dagliga operativa arbetet tar mycket tid.

– Man kan aldrig luta sig tillbaka och ta något för givet. Advokatbranschen är konkurrensutsatt och kraven från klienter och medarbetare ökar. Det innebär att vi hela tiden behöver driva ett utvecklingsarbete för att fortsätta att vara relevanta. Samtidigt måste man också vara i detaljerna, för det är där kulturen sätts.

En bra ledare är för Maria-Pia Hope någon som är prestigelös och lyhörd och som är duktig på att fatta beslut. Själv anser hon att hon har hyfsat lätt till beslut för “om det blir fel kan man ju som regel ofta backa om det inte blivit personlig prestige i det”. 

Hon menar att den typ av organisation hon leder ger upphov till särskilda beslutsutmaningar.

– Jag har ju varit på Vinge så länge att jag har många långa och personliga relationer med både medarbetare och klienter. Det kan göra det svårt att fatta tuffa, men nödvändiga beslut. Att få till en bra balans mellan den tillit och samhörighet man vill ska känneteckna ett partnerskap och en nödvändig affärsmässighet är nog alltid en utmaning för ägarledda företag, säger hon.

Att vara chef över sin man som också arbetar på Vinge upplever hon inte som ett problem.

– Lite skämtsamt brukar jag säga att jag har viss vana efter 23 års äktenskap. I verkligheten rapporterar min man inte formellt till mig utan till Vinges styrelseordförande. Att vi internt har en fungerande governance på den punkten är viktigt.

Maria-Pia Hope är en stor förebild för många i juristbranschen. Inte minst för hennes ledarskap och starka engagemang inom jämställdhet och mångfald. Frågan är vem som hon ser upp till och inspireras av.

– Engagerade människor oavsett bakgrund och ålder inspirerar mig. Tidigt var det viktigt att vi hade i vart fall två kvinnliga Vingedelägare, Elisabeth Fura, som senare blev Sveriges domare i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, och den ledande advokaten Karin Grauers. Det visade att det var möjligt att gå hela vägen som kvinnlig affärsjurist. Numera inspireras jag inte minst av de jämnåriga kollegor som jag växt upp med och som blivit så otroligt duktiga på det de gör.

En annan förebild för Maria-Pia Hope är USA:s mäktigaste kvinna och ledamot i Supreme Court, Ruth Bader Ginsburg.

– Hon är verkligen fantastisk, en spröd och ganska krum 85-åring med en ofantligt mäktig liberal röst. Ginsburg valdes in som domare under tiden som jag pluggade på Harvard Law School. Utfrågningen i kongressen visade hur otroligt skarp hon var. Det är roligt att en person som har betytt så mycket för mänskliga rättigheter har inspirerats av Sverige.

Maria-Pia Hopes bästa råd på vägen är att hitta något som man verkligen är intresserad av.

– Även om man tror sig ha en bra plan vet man aldrig vart livet tar vägen. Det gäller att lyssna till sin inre röst och att hitta något som man tycker är roligt. Och att inse att man inte sällan kan vara med driva fram förändring.

Hur Maria-Pia Hope tänker sig framtiden efter uppdraget som Managing Partner är inte helt klart.

– Min styrka ligger nog i att vara ledare snarare än rådgivare. Att ha en övergripande roll där man involveras i utveckling och processer tycker jag är spännande.