Fler och fler robotar frågar efter dricks, från cocktailrobotar i Las Vegas till självutcheckningskassor på flygplatser. Men reglerna för mänsklig dricks gäller inte maskiner, och det är ofta oklart vem som faktiskt får pengarna. Kulturellt sett är svaret redan givet i länder som Japan och Sverige: de får ingenting.
Nu vill robotar ha dricks: Men får de det i Sverige?
På baren The Tipsy Robot i Las Vegas blandar två robotarmar cocktails med onödigt mycket flärd innan de bugar och lämnar över glaset.
BBC-journalisten Thomas Germain beställde en margarita för 17 dollar, och fick en extra ”servicavgift” på 10 procent pålagd. Samma sak hände honom hos en robotbarista i New York och vid en obemannad kiosk på Newark-flygplatsen, där maskinen föreslog dricks för en vattenflaska.
Vem behåller pengarna?
I USA finns en juridisk gråzon som gör frågan brännande. Enligt lag får arbetsgivare inte ta del av dricks som ges till en anställd av kött och blod. Men ”en juridisk standard för vem som äger robotdricks har inte etablerats”, säger Holona Ochs, docent i statsvetenskap vid Lehigh University och medförfattare till boken Gratuity.
Det amerikanska minimilönesystemet gör frågan extra känslig: den federala minimilönen är 7,25 dollar i timmen, men sjunker till bara 2,13 dollar för anställda som får dricks.
Ska robotar få dricks?
Kommer vi att ge dricks till robotar? Enligt Michael Lynn, professor emeritus vid Cornell och författare till boken The Psychology of Tipping, är svaret sannolikt nej på sikt. Vi ger dricks för att belöna bra service, av altruism mot lågavlönade, eller av social press – ”nästan inget av det gäller robotar, så det finns uppenbart ingen anledning att ge dricks”, säger Lynn.
I en studie sa bara omkring 11 procent att de skulle ge dricks till en robotbartender, även om siffran var betydligt högre bland dem som faktiskt provat.
Kulturella skillnader
Men svaret på frågan påverkas också av var i världen vi befinner oss. Det finns stora kulturella skillnader kring dricks.
I grunden är det en amerikansk norm kopplad till just den låga minimilönen för servicepersonal. I till exempel Japan anses dricks direkt oförskämt.
God service självklarhet
Japanska servitörer kan springa efter kunder för att lämna tillbaka glömda pengar, eftersom god service ses som en självklar del av yrkesstoltheten snarare än något som ska belönas extra.
Ett försök att införa amerikansk dricks-kultur i Japan, det aptitretande namngivna ”Tip Project”, lades ner redan 2023 efter svalt intresse.
Bättre löner i Sverige
I Sverige och övriga Skandinavien gäller liknande logik: service ingår redan i priset tack vare höga grundlöner, och att ge dricks kan uppfattas som att antyda att personalen är underbetald.
Robotar som frågar om dricks riskerar därför att möta helt olika mottagande beroende på var i världen de rullas ut.
Förändringar smyger sig på
Små förändringar kan dock förändra beteenden. Även i Sverige och Japan. Robotdricks kan över tid bli mer accepterat därför att det blir allt vanligare att dricks presenteras som ett färdigt val snarare än en fri gåva.
Enligt Pew Research Center upplever 72 procent av amerikanska vuxna att dricks numera förväntas på fler ställen än för fem år sedan, och digitala betalskärmar med förvalda procentsatser, ofta 18, 20 eller 25 procent, har blivit standard även på platser som kaffebarer och självutcheckningskassor.
Omfattar socialt obehag även robotar?
Forskning som Cornellprofessorn Michael Lynn hänvisar till visar att sådana skärmar kan pressa upp beloppen. Med andra ord förändra vår inställning.
Orsaken är att det sociala obehaget av att aktivt välja bort dricks inför personalen är större än obehaget av att bara betala.
Vana eller motreaktion?
Här kan man spekulera i en möjlig växelverkan: om dricks redan känns som en förprogrammerad del av betalningsprocessen snarare än ett personligt tack, kan tröskeln för att också klicka igenom en föreslagen procentsats till en robot bli lägre?
Inte för att vi känner tacksamhet mot maskinen, utan för att knappen redan finns där och vanan att trycka ”ja” är inövad.
Samtidigt är det fullt möjligt att det blir tvärtom: när mottagaren uppenbart är en maskin utan lön att komplettera, kan just den poängen, att det inte finns någon människa att känna skuld inför, vara det som till slut får den sociala pressen att lossna. Något som skulle betyda att robotdricksens era blir kortvarig snarare än en naturlig fortsättning på ”tip creep”.
